Parodi på Heinlein

Starship Troopers, regi av Paul Verhoeven
 

Starship Troopers är en rekordbudget-science fiction som bygger på en roman av Robert A Heinlein (1907-1988). Heinlein är inte bara 1900-talets kanske störste sf-författare, utan också en av de som mest tydligt har utforskat politiska motiv med anknytning till liberalismen.

Heinleins böcker har ett perspektiv på framtiden som ofta är starkt optimistisk med framåtskridande och fantastisk teknologi möjliggjort genom stor individuell frihet. Inte sällan berättar böckerna om nybyggarprojekt av klassiskt amerikanskt slag, självständiga människor som skapar en ny värld där inget fanns, gränser som bryts, projekt som förverkligas och kolonier som gör uppror mot herrarna i kolonialväldet - som i den lysande The Moon is a Harsh Mistress.

Och mycket ofta fylls böckerna med politiska och filosofiska resonemang om hur det bästa statsskicket ser ut - slutsatsen är oftast att det ska vara så lite politik och så mycket frihet som möjligt.

Heinleins samhälle

Starship Troopers från 1959 är inget undantag, sidorna är fyllda av teoretiska diskussioner. Den är dock kontroversiell även bland Heinleins liberala fans eftersom den kan uppfattas som militaristisk med dess fascination inför det militära och skyldigheterna mot staten. Vi får se ett samhälle på 2100-talet som nästan har förstörts av de sociala ingenjörernas välfärdsexperiment, resultatet har blivit att samhällsskicket har omvandlats. Att bli medborgare är numera förenat med inte bara rättigheter, utan även skyldigheter. Medborgarna måste genomgå militärträning för att få rösträtt. Det är en grov frihetsinskränkning som det är omöjligt för en liberal att sympatisera med. Men vi måste sätta den i perspektiv. Det är ju faktiskt ett snäpp värre att ha värnplikt - då måste man ju genomgå militärträning vare sig man vill eller ej. I Heinleins samhälle är det frivilligt (symboliserat i filmen av auktoritetens svar till ynglingar om de ska ta värvning eller ej: "Tänk själv!") om man är beredd att betala priset i form av förlorad rösträtt.

Denna begränsade rösträtt och militärens starka ställning har emellertid fått mängder av recensenter att sätta fascist-stämpel på Heinlein. Det är helt missvisande. Inte bara därför att Heinlein ägnat en hel författarkarriär åt att tala för frihet och emot traditionalism, religion och konservatism. Utan även för att det samhälle som skildras är allt annat än fascistiskt. Vilka som styr staten är faktiskt inte lika viktigt som i hur stor utsträckning staten respekterar individen. Även de människor som saknar rösträtt åtnjuter här en frihet av traditionellt västerländskt slag i övrigt: tolerans, yttrandefrihet, föreningsfrihet, fri rörlighet, osv. Faktorer som kön och ras är ointressanta för ens position. I en tid då den amerikanska militären inte välkomnade kvinnor målar Heinlein upp en militärapparat där kvinnorna deltar och praktiskt taget varenda rymdskepp har en kvinna som pilot.

Verhoevens film

Att resonera om detta samhällets förtjänster och tillkortakommanden vore intressant. Tyvärr kan man inte göra det utifrån den film som gjorts av Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall). Han har inte bara förvandlat ett filosofiskt science fiction-äventyr till en action-film av normalstandard, utan också konsekvent gått in för att förstöra filmens budskap. Heinleins representativa demokrati har gjorts om till en fascistisk militärdiktatur. Säkerhetsmän kläs i SS-uniformer och bildspråket lånas av Leni Riefenstahl och de nazistiska propagandafilmerna. Den kamratlighet och offervilja som finns mellan soldaterna i Heinleins bok har förvandlats till grymhet, där de skadade skjuts och där rekryterna får utstå grymma befäls sadism.

Det verkar som att Verhoeven antingen har bestämt sig för att göra en parodi - eller också att han medvetet vill få Heinlein att framstå som fascist.

För att uppnå det måste han dölja Heinleins vision om ett mångkulturellt, multi-etniskt samhälle, där människor inte bryr sig om ras, hudfärg och språk, utan bara den individuella karaktären. I den militär Heinlein ser framför sig slåss vita amerikaner sida vid sida med sydamerikaner, indier, japaner, turkar och araber. Icke så i Verhoevens film, där det är vita människor nästan så långt ögat når (ett undantag: statschefen är en svart kvinna). Även karaktärer som är av annan härkomst i Heinleins roman har Verhoeven gjort om till arier.

Det är många som har missat denna mycket centrala aspekt av Heinleins samhälle, av det skälet att det är så fiffigt utfört. Heinlein ägnar det nämligen mycket lite utrymme. Hela poängen är ju att människor i framtiden inte ska bry sig om vilken hudfärg människor har, därför diskuterar inte karaktärerna detta heller. I stället antyds det genom att man i förbigående får höra i vilken stad en person är född, vilket språk de talar eller vad de heter.

Ett typexempel är ett av romanens stora överraskningsmoment, för den som är perceptiv nog att se det. I slutet av romanen berättar huvudrollsinnehavaren att hans modersmål är tagalog - dvs han kommer från Filippinerna. Heinleins genialiska trick är att läsare som har börjat beundra det de ofta föreställer sig som en ung, vit, engelsktalande amerikan plötsligt får reda på att han är asiat. (Naturligtvis har asiaten Juan Rico gjorts till den vite amerikanen Johnny Rico i Verhoevens version.)

Vi måste hålla i minnet att Heinlein utmanade dessa stereotyper och fördomar på 50-talet, medan de amerikanska sydstaterna fortfarande hade lagstiftad diskriminering mot svarta i skolor, bussar och offentliga lagar.

Pang-pang

Själva filmen handlar om ett krig mot stora insekter som är ute efter att förstöra jorden. Jordstyrkorna är ute efter att besegra dessa insekter på deras egen hemmaplan, av någon anledning främst med marktrupper. Att de bara är beväpnade med ineffektiva kulsprutor av knallpulvertyp får en att undra över filmarnas rekvisita-fantasi, men man lider i alla fall ingen risk att uttråkas. Tempot är högt och spänningen olidlig.

Fantastiska specialeffekter hjälper filmen upp till åtminstone den första rangen bland b-filmerna. Rymdskeppen glider fram som sällan förr och de dataanimerade insekterna är fullkomligt fantastiskt gjorda - man verkligen ser dem leva och vara ute efter just oss i biosalongen.

Kostnaderna för effekterna måste ha lett till besparingar på skådespelargalleriet. Här finns inga minnesvärda insatser över huvud taget - dock ett kärt återseende med Michael Ironside som den typ av robuste, tunnhårige våldsverkare som han gör så mästerligt (tv-serien "V", Total Recall).