Star Wars: Episode I,
The Political Menace

Så är den äntligen sjösatt. Episod 1, den film som inleder hela den Star Wars-saga som vi för ca två decennier fick se del 4-6 av (Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst). Regissören George Lucas har bestämt sig för att berätta färdigt en historia som saknar motstycke i filmhistorien.

I mediarapporteringen dominerar moraliseranden över superkommersialism. Till höger och vänster ser vi jediläsk, ljussabelspennor, och rymdpizza. Lucas har dragit in miljarder på kringprodukter. Och det är jättekul. Prylarna är helskojiga och pepsin blir faktiskt roligare med en bild av R2-D2 - oavsett vad våra föräldrar sade till oss då vi var barn. Den som inte tycker det kan hålla sig till coca-cola. Lucas har givit miljontals människor ofantlig glädje med sina space-operas, och han har förtjänat vartenda öre som han dragit in på det. Han är i sanning en self-made man. Och pengarna kan han utnyttja till att skapa den nya trilogin utan att känna någon som helst press från finansiärer.
 

Det var bättre förr

Därmed inte sagt att allt han tar i blir till guld. Episod 1 är inte den typ av mästerverk som de gamla Star Wars-filmerna var. Här finns inga starka karaktärer av Han Solo-typ som man omedelbart faller för. Dataanimationerna är häftiga, men tar till slut urymme från skådespeleri och story. Episodens lustigkurre, den dataanimerade, långörade varelsen Jar-Jar, är mer urtrist än skojig. Känslan av att det kanske är en barnfilm man ser smyger sig ibland på den intet ont anande biobesökaren.

Till det lite lama intrycket kommer förstås att man under årens lopp sett rader av kopior på Lucas framgångsrecept. Det är helt enkelt inte lika unikt som för 20 år sedan. Star Wars är emellertid alltid Star Wars, och en nattsvart skurk som Darth Maul, mäktiga rymdskepp och lite storslagen jedifäktning gör att man trots allt går från salongen på gott humör. Medelmåttig Star Wars är ändå bättre än det mesta annat.
 

Politisk korruption

I denna episod finns det dessutom många inslag som gör filmen särskilt sevärd - åtminstone för nyliberaler. Om George Lucas någonsin har haft någon tro på statens godhet verkar den nämligen ha pulvriserats på sistone.

Det kaos som filmens grundintrig bygger på beror på överdriven beskattning i Star Wars-galaxen. Och skurkarna är ett privilegierat handelsmonopol som försöker blockera all handel från den fredliga planeten Naboo. Handelsfederationens ledare - misstänkt lika EU-byråkrater - utlyser en blockad av planeten och genomför snart därefter en regelrätt invasion med hjälp av en in i minsta detalj kollektiviserad robotarmé.

Nästan lika stora skurkar är den gamla republikens statsapparat. Den är genomsyrad av byråkrati, korruption och privilegietänkande. Särintressen som vill hindra fred och frihandel hindrar varje ingripande mot handelsfederationens kränkning av mänskliga rättigheter. Även om det ska vara för länge, länge sedan, i en galax långt, långt borta, så påminner det väldigt mycket om socialistiska politiker på vår egen planet som låter privilegierade fackföreningar härja fritt mot företagare och anställda.
 

Inflation & den mörka sidan

En institution som raseras av korruption och politiska manipulationer är penningsystemet - vilket påpekats av bl a Mark Thornton vid Ludwig von Mises Institute. Rymdstatens excesser har finansierats med tryckande av pengar, och inflation grasserar fritt. I Episod 1 upptäcker jediriddaren Qui-Gon (Liam Neeson) att ingen vill ta emot hans republikkrediter ens på den fjärran planeten Tatooine. Inte ens genom att använda sin jedikraft kan han få någon att acceptera hans inflaterade statsvaluta. Precis som de österrikiska ekonomerna förutspådde leder inflation till slut till att människor tvingas till byteshandel.

Episod 1 visar på ett utmärkt sätt hur ett samhälle bryter samman när statens mål inte är att skydda allas individuella frihet, utan att gynna särskilda kollektiv på andras bekostnad. Intresseorganisationer härjar fritt, politiskt käbbel ersätter klara och jämlika regler, och byråkratin bara växer och växer. Filmen visar på ett ödesmättat vis också vad som blir resultatet i förlängningen - folket som längtar bort från kaos och osäkerhet börjar ropa efter en stark ledare. Och denne har naturligtvis än mindre respekt för människornas frihet.