Invandrare i byråkraters och politikers klor

Det var ingen tillfällighet att det var en före detta ordförande för Metallarbetarförbundet som i egenskap av invandrarminister skulle komma att bli en symbol för Sveriges nya strängare invandringspolitik. Detta framgår med all önskvärd tydlighet när man läser Thomas Gürs bok Staten och nykomlingarna - En studie av den svenska invandrarpolitikens idéer.

Kravet på att invandringen endast skulle ske i den mån det inte innebar att svenska arbetare blev utsatta för konkurrens har länge funnits från LO:s sida. Gür beskriver i en av bokens intressantaste passager en riksdagsdebatt från 1966 där riksdagsmannen och LO-ekonomen Hans Hagnell kritiserar regeringens i hans tycke allt för liberala invandringspolitik.

Hagnell jämförde där Sverige med "det borgerliga liberala Schweiz" och fann ingen anledning till att Sverige skulle vara liberalare. Hagnell menade att regeringens uppgift var att:

"tillvarata den redan befintliga svenska arbetskraftens intressen och att den skall försöka få fram bättre löner, bättre samhällsförhållanden, bättre arbetsplatser, tryggare sysselsättning och bättre sociala förhållanden. Arbetsgivarens intressen av att öka låglönegruppernas antal, att hålla tillbaka lönestegringarna - understödda som de härvidlag varit av de stora liberala tidningarna - kan det inte tas någon hänsyn till vare sig från regeringens - eller fackligt håll."

Att denna syn hade ett starkt stöd bland LO:s gräsrötter exemplifieras av en aktion i Trelleborgs gummifabrik 1969 där den lokala metallavdelningen krävde att "alla asociala utlänningar omedelbart skall utvisas ur landet". Dessförinnan hade man inom Fabriksarbetarförbundet sagt nej till import av kvalificerade glasarbetare till Alseterfors glasbruk.

Som en röd tråd inom svensk invandringspolitik, förutom att den skulle anpassas så att LO kunde maximera sina lönekrav lyser ett förakt för invandrarnas förmåga att stå på egna ben, en övertro på svenska byråkraters förmåga att ordna livet till det bästa för invandrarna samt en önskan att likrikta.

En hårresande exempel på föraktet mot invandrarna utgör det inledande citatet till bokens första kapitel som på grund av sin tydlighet förtjänar att återges i sin helhet:

-Många barn från länder med kulturmönster och värderingar helt olika våra drabbas utomordentligt hårt av en lojalitetskonflikt - ska de göra som mor och far säger, eller ska de anamma den svenskhet som för föräldrarna måste te sig i det närmast fasaväckande?

-...Här tror jag att vi måste lägga en stor del av informationsbördan på skolan, på lärarna... Svenska lärare har i svenska skolor genom åren också ställts inför problembarn där alkohol och annat präglat barnens utveckling. Jag är en smula hoppfull - jag tror att den svenska skolans mångåriga erfarenhet av barns socialt trassliga uppväxtmiljöer gett lärarna inblick i en mycket likartad problematik.
(Intervju med Anna-Greta Leijon i tidningen Ny i Sverige 1974.)
 
Ytterligare exempel på den vidriga svenska paternalismen som tas upp i boken utgör debatten i första kammaren 1963 om huruvida man skulle tillåta statsanslag till den judiska Hilleskolan. I debatten kunde bland annat folkpartisten Ingrid Segerstedt-Wiberg röst höras i polemik mot påståendet att det var de judiska föräldrarnas egentliga vilja att skicka sina barn till Hilleskolan:

"Jag är alldeles övertygad om att föräldrarna till de barn det här gäller vill barnens bästa. Men dessa föräldrar som kommit hit som flyktingar eller från koncentrationsläger, har en sådan erfarenhet att de inte kan bedöma förhållandena i ett lugnt samhälle. Man kan inte begära att de skall tro att vi vill ta emot barnen med vänlighet. De har inte någon erfarenhet av det lugna svenska samhället utan av en helt annan värld. Om man plockar ut deras barn och låter dem gå i en speciell skola, växer inte barnen samman med de svenska barnen."

Det argument skolministern vid denna tidpunkt, Ragnar Edenman, trots allt förde fram till stöd för Hilleskolan var knappast mindre skrämmande i sin attityd. För att lugna dem som fruktade att ett beviljande av anslag till Hilleskolan skulle kunna utgöra ett prejudikat så att även andra minoriteter gavs möjligheter att starta egna skolor menade ministern att Hilleskolan kunde betraktas som ett mycket speciellt undantag. Och håll i er, här kommer motivet:

"Om man däremot koncentrerar sig på de judiska barnens speciella belägenhet rent mentalhygieniskt så att säga är det kanske möjligt att finna en utväg för att stödja denna skola."

Mindre liberal i sin inställning var den svenska socialstatens grand old lady Alva Myrdal. I  ett telegram till utlands- och internatskoleutredningens sekretariat skrev hon:

"Steg synas allmänt böra vidtagas för att det antal skolår för vilka minoriteterna kan vilja urgera separat behandling eller separata skolor reduceras."

Det bör i detta sammanhang påpekas att historien med Hilleskolan trots allt slutade gott och skolan beviljades statsbidrag. Riksdagen var tydligen i det här fallet mer intresserad av att bedriva mentalhygien än tvångsassimilering!

Att läsa Thomas Gürs analys av och exempel på hur den svenska invandringspolitikens idéer och praktik vuxit fram över det senaste århundradet är som synes en vandring genom ett skräckkabinett. Men det är en vandring väl värd att företa för den som vill få en inblick i hur välfärdsstaten fungerar i praktiken - från det att någon världsförbättrare kommer på att samhället inte överensstämmer med den egna uppfattningen om vad som är idealt till det att en åtgärd formuleras.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min stora beundran för Thomas Gürs förmåga att genom hela boken kunna hålla fast vid ett strikt vetenskapligt angreppsätt. Inte någonstans ger han vika för den lust, som måste ha drabbat honom, att gå in i texten och egenhändigt såga de figurer som han låter tala genom boken. Istället låter han dem och deras idéer framträda i det skarpa och tydliga ljuset av sin egen analys. Effekten blir knappast mer fördelaktig för de objekt han studerar.