Akvedukters överlevnadsvillkor

Akvedukten vid Zaghouan undersöker två teser. Dels den liberala: Kan en långsiktigt stabil social sammanhållning garanteras utan hot om våld? Bokens svar är nej. Dels den hobbesianska: Kan en långsiktigt stabil social sammanhållning garanteras med hot om våld? Bokens svar är nej.

Per Molanders bok har välförtjänt ägnats mycket uppmärksamhet och beröm. Dess centrala frågeställning är politiskt-filosofisk. Men boken är även en resa genom tid och rum fylld av historia och sociologisk forskning om främst medelhavsområdet. Molander är en skicklig stilist och kryddar framställningen med personligt filosoferande och poesi. Själva uppgiften löses med spelteori.

Själv är Molander fysiker och matematiker, tidigare har han gjort ekonomiska arbeten för regeringskansliet, och är numera knuten till Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Molanders sammanvävning av olika teman fungerar. Samtidigt innebär den stilistiska formen olyckligtvis att bokens debattpotential har minskat. Ställda inför Molanders kunskapsbredd och denna så vackra bok blev recensenterna så högtidliga att de glömde dess huvuduppdrag och undlät att granska dess bitvis ganska grunda teser. Den här recensionen är ett undantag.
 

Hobbesianismen

Utgångspunkten för boken är den flera mil långa akvedukt som kejsar Hadrianus lät bygga för att ge Kartago en god vattenförsörjning. Idag är spillror allt som återstår. Civilisationer och samhällen går under. Hur kan man bygga stabil social sammanhållning? Molanders väg mot sin mörka slutsats går via en granskning av de två huvudförslagen till hur gemenskap grundas och upprätthålls: hobbesianism och liberalism.

Thomas Hobbes blev beryktad och ökänd när han 1651 sammanfattade sin statslära i traktatet Leviathan. Utgångspunkten är ett tänkt naturtillstånd, ett tillstånd utan stat och samhälleliga institutioner. Hobbes' människosyn leder honom till att tro att där råder ett allas krig mot alla, där ingen går säker till liv och egendom.

Lösning blir att folket inser att friheten inte fungerar, utan överlämnar alla sina rättigheter till en suverän, en stark och kontrollerande statsmakt. Staten måste vara strikt auktoritär och kränka individernas rörelsefrihet, äganderätt, yttrandefrihet osv. Så fort medborgarna får makt över sina egna liv närmar vi oss enligt Hobbes det kaotiska naturtillståndet. Det är ingen slump att makten ges namnet "Leviathan" efter det bibliska tyranniska monstret.

Hobbes är inte en totalitär ingenjör i traditionell mening. Han kräver inte att staten ska forma om medborgarna för att passa någon högre idé om det goda. Hobbes' stat har endast till uppgift att hindra de konflikter som han menar är oundvikliga mellan fria, egoistiska människor. En social sammanhållning kan bara baseras på våld.
 

Liberalismens svar

Utmaningen mot Hobbes kommer på 1700-talet — och idag — från liberalismen. Dåtida liberaler som Adam Smith och moderna som Friedrich Hayek och Milton Friedman har i kontrast menat att den enskildes bästa harmonierar med det allmännas bästa. Den individ som vill göra det bra för sig själv måste i en marknadsekonomi göra det bra även för andra. För att få kapital måste han ge folk vad de är villiga att betala för.

Om samhället är fritt kommer folk välja de varor, institutioner, levnadsmönster osv, som de är mest nöjda med. Det som är dåligt väljs bort och det som är bra behålls och vidareutvecklas för att passa folk ännu bättre. Avancerade konstruktioner som aktiebolag, språk och pengar har uppstått på så vis. Individers egoistiska beteende i ett liberalt samhälle med konkurrens ger upphov till sådana spontana ordningar och frivilliga gemenskaper till nytta för de flesta.

Med spelteorins hjälp pekar Molander på det han ser som liberalismens inneboende svaghet. Den representeras av "fångarnas dilemma", de valsituationer där de inblandades individuellt rationella beteende ger dåligt utfall för dem alla. Ett exempel kan vara två fiskare på samma vatten som var och en tjänar på att fiska mycket, men om båda gör det kommer sjön snart vara utfiskad. Och båda förlorar.

Problemet med överenskommelser om återhållsamhet är att oavsett om min fiskarkollega håller dem eller ej, tjänar jag själv på att bryta mot dem. Problemet blir ännu större i massamhället där vi inte känner våra "medspelare" och kanske inte ens kan urskilja dem.
 

Tre svåra lösningar

Molander identifierar det hobbesianska naturtillståndet med fångarnas dilemma och skisserar de tre lösningar som finns. De är a) att med våld tvinga folk att välja det kollektivt rationella, b) att införa en norm eller moral som gör att folk frivilligt men under socialt tryck väljer det kollektivt rationella, eller c) att låta folk på egenintressets grund frivilligt avtala fram ett kollektivt rationellt utfall.

Alla tre alternativ för att skapa samarbete innehåller allvarliga skavanker, menar Molander. Att acceptera våldslinjen innebär ju inte en garanti för att de styrande kan tvinga fram det kollektivt rationella. Public-choice-teorierna och dagens svenska välfärdsstat har visat att Leviathan eller politikerna sällan lyckas producera någon kollektiv nytta (även i de fall det är deras motiv). Staten är också fast i olika fångdilemman.

Vad gäller normlinjen är det svårt att upprätta konventioner som är starka nog att uppväga de kortsiktiga förtjänsterna av icke-samarbetslinjen. Religionen har tidigare fungerat så, men liknade väl snarast våldslinjen eftersom man hotade med Guds våld på andra sidan döden.

Den rena frivilliglinjen har mer som talar för sig än vad som kan tyckas. Om fångarnas dilemma-valen upprepas åtskilliga gånger med samma motspelare (vilket det ofta gör) kan det vara rationellt att samarbeta redan första gången för att ens motspelare också ska göra det. Om man agerar samarbetsinriktat kommer folk vilja ha med en att göra i framtiden i affärer och umgänge eftersom båda parter tjänar på det. Den som sviker straffas med samma mynt och får inga "medspelare" i framtiden. Om folk använder sig av "öga-för-öga"-principen kan frivilligt samarbete uppstå på egenintressets grund.

Ändå är det frivilliglinjen som Molander attackerar hårdast. Kanske just för att den verkar smakligast och rimligast. Han menar att det samarbete som bygger på de inblandades egenintresse inte är stabilt eftersom varje enskild individ i det enskilda fallet tjänar på att svika och hoppa av samarbetet. En förlåtande attityd inbjuder till icke-samarbete och i många fall vet man som sagt inte ens vem ens motspelare är.

Molander menar att det samhälle som bygger på frivillighet är fångat i denna instabilitet. Man kan inte vara säker på samarbete i de enskilda fallen. Och denna osäkerhet och de återkommande sveken kommer minska samarbetsgraden och tilliten och riskerar hela samhällets fortlevnad. Liberalismens väg, att skapa en stabil social sammanhållning utan våld, är dömd att misslyckas.
 

Återvändsgränd

Samtidigt anser Molander att den hobbesianska vägen är lika misslyckad. Akvedukten vid Zaghouan, som byggdes och upprätthölls med våld och förtryck, brast. Felet med den hobbesianska tanken är att den bara identifierar det liberala samhällets problem utan att ge en övertygande lösning till svar, annat än en rent teoretisk sådan. I praktiken drabbas även den starka staten av fångarnas dilemma. Oförmågan att upprätthålla en sammanhållning utan våld är detsamma som leder till oförmågan att göra det med våld.

Staten är ingen övermänsklig institution, utan styrs av enskilda individer som ständigt drabbas av fångarnas dilemma-liknande situationer. Exempelvis kanske det är viktigare för en politiker att bli omvald än att lösa ekonomins problem långsiktigt. Molander menar att våldet kan fördröja och marginellt påverka det sociala samspelets process, men det kan inte i grunden förändra det. I romarrikets fall, som han tar upp, var det just det stora inslaget av våld och de höga skatterna som raserade hela civilisationen.

Det finns åtskilligt att invända mot Molanders tes. Utmaningen han ger är inte alls okänd för liberaler, som i många fall har presenterat olika försvar och lösningar. Detta tar Molander inte upp. Han tycks så förtjust i sin vackra uppbyggnad av frågeställningen, och den oväntade upplösningen att han inte ägnat tillräcklig möda åt att försvara svaret. Kanske är det bokens poetiska form som återigen lägger krokben för en mer djuplodande debatt.
 

Övervärderar fångarnas dilemma?

Molander övervärderar den spelteoretiska ansatsen. Hans kritik av liberalismen bygger helt och hållet på problemet med fångdilemman. Det tycks som om han tror att sådana valsituationer ständigt är för handen, vilket är ett mycket märkligt antagande som han inte bevisat.

Molander bortser från att en del av det liberala samhällets styrka är att dess strävan mot harmoni undviker många av de fångdilemman som kan tänkas i andra samhällen. Möjligheten till tvångsmakt är borta. Statlig stöld och exploatering ersätts med den fria marknadens ömsesidigt gynnsamma utbyten, där det rationella är att tillfredsställa motpartens behov. Nattväktarstaten beivrar stöld och bedrägeri för att minska det individuella intresset att ta till sådana metoder för att nå rikedom. Genom stiftande av äganderätter undviker man situationer av överutnyttjande och miljöförstöring.

Det är inte konstigt att de vanligaste exemplen på fångarnas dilemma kommer från utpräglat anti-liberala situationer, t ex från handlingsalternativen i krig eller i fängelse. Visst finns fångdilemman även i det liberala samhället, men det tillhör undantagen och det är lite väl magstarkt att förutspå hela den liberala civilisationens undergång på grund av dem.

Dessutom finns det mycket som tyder på att folk på frivillig grund kan klara sig ur kniviga valsituationer genom överenskommelser (uttalade eller outtalade) och "öga-för-öga"-metoder. (Robert Axelrods bok _Från konflikt till samverkan_ är en god introduktion.) Den som gör ömsesidig bytesmoral till en princip i sitt liv kommer ju klara sig bäst och göra det bäst för andra. Molanders försök att visa orimligheten i detta är inte övertygande. Han verkar utgå ifrån att människan är en kortsynt varelse utan förmåga till principiellt handlande för långsiktiga mål, men argumenterar inte för denna människosyn. Passagen mellan bokens introduktion och epilog är helt enkelt allt för bräcklig för att Molander ska klara sig helskinnad igenom.
 

Skuld till samhället?

Samtidigt är det möjligt att Molander i alla fall tillfredsställer sina egna ambitioner. Innan han inleder undersökningen förklarar han nämligen att den är att likna vid ett "glaspärlespel", dvs efter Herman Hesses roman ett sofistikerat och intelligent spel, men utan något egentligt syfte annat än underhållning och utbildning.

Liberalismen är nämligen utdömd på förhand enligt Molanders synsätt. Detta eftersom individen i grund och botten inte kan välja att ställa sig utanför samhället och vara "den ensamma och starka individen". Vi måste nämligen erkänna vår skuld till det samhälle som format oss, lärt oss kontrollera oss själva och umgås och samarbeta med andra.

Som så många andra karikerar och misstolkar Molander liberalismens alternativ. Det handlar faktiskt inte om att "ställa sig utanför samhället" och leva som eremit ute i skogen, utan om att leva tillsammans med andra i samhället, utan tvång och våld som umgängesform.

Och vidare: På vilket sätt menar Molander att vi ska återgälda vår "skuld till samhället", och till vem? Vem har rätt att utmäta vad jag är skyldig? Kunskap och sociala regler har förmedlats av varje generation till nästa. Men det är en självklarhet, sätter man barn till världen har man en skyldighet att ge dem färdigheter som gör att de klarar sig. Det är inte en gåva vars pris vi måste betala dyrt för.

Visst kan vi känna en abstrakt skuld till de människor som har utvecklat och skapat språk, uppfinningar, bekvämligheter och kunskaper. Vi kan och bör skänka dem en tanke, men vad är vi skyldiga dem rent konkret?

Vi kan inte ha en skuld till samhället i stort, för det är konkreta människor som har gjort det till vad det är. De som utvecklat våra mest användbara kunskaper är redan döda. Visa den individ som gjort oss stora tjänster som vi inte har tackat för, men kom inte att påstå att vi för föräldrars och förfäders stordåd är skyldiga "samhället" tacksamhet — eller underkastelse och undergivenhet, vilket det väl egentligen handlar om.
 

90-talets mörkaste bok

Dessa politiska spekulationer blir dock en parentes i Molanders bok. I grund och botten är det en "Untergang des Abendlandes", en varning för att vår kultur inte kan tas för given. En sådan kan ha ett värde som motvikt mot naiva tankar om historiens slut och liberalismen slutliga seger. Men det är ett värde som väckarklocka, som varning för att civilisationen inte är naturgiven utan att vi måste kämpa för de upplysningsidéer om förnuft, vetenskap och frihet som gjort och gör vårt samhälle möjligt.

Molanders mörka målningar är av annan typ. Han förklarar inte vad vi måste värna om och vad vi måste bekämpa. Han menar att liberalismen inom sig bär fröet till dess undergång, och varje alternativ väg möter samma problem. Inga lösningar, inget hopp. Vart vi än vänder oss har vi civilisationens undergång framför näsan. Akvedukten vid Zaghouan har kallats årtiondets mörkaste bok. Det ligger något i det.