Kan man forska utan stat?

Att staten behöver finansiera forskning behandlas av teoretiker inom de flesta politiska lägren närmast som grundsats man inte kan ifrågasätta. Påståendet analyseras nästan aldrig, utan tas bara för givet —  ingen bryr sig om att undersöka kejsarens nya kläder. Ett välgörande undantag i denna fråga är Terence Kealey, forskare i klinisk biokemi. Han har gjort ett gediget arbete och verkligen synat grunden för trossatsen att staten med nödvändighet måste finansiera forskning och dessutom gjort det på ett föredömligt sätt — boken är en sann fröjd att läsa.
 

Bacons tes

Den förste personen av betydelse som formulerade tesen om det nödvändiga med statens intervention för att finansiera forskning var Francis Bacon. Som hans viktigaste verk betraktas The Advancement of Learning. I denna argumenterar han inte bara för att legitimera vetenskapen som sådan — utan större delen av andra halvan av verket består i en vädjan till kung James I att finansiera forskningen och vetenskapen. För att verka övertygande formulerade Bacon följande tes som författaren kallar för den ‘linjära modellen’:
 

Denna modell återkommer ständigt i den ena eller andra formen, mer eller mindre explicit, för att få staten att stödja forskning, eller att spendera några extra miljoner på ett speciellt "angeläget" område. Bacon hade ingen empiri att validera sin teori med. Men detta är inte ett problem för oss på 1990-talet — vi har upplevt nästan två sekel av teknologisk utveckling som har genererat ekonomisk tillväxt. Så varför inte ta tillvara empirin därifrån?

Författaren börjar med en oerhört entusiasmerande genomgång av mänsklighetens teknologiska innovationer från stenåldern och framåt. Emellertid ledde ingen av dessa till någon nämnvärd tillväxt, eller någon nämnvärd förbättring av levnadsstandarden, då produktionsförbättringar "åts upp" av en ständigt växande befolkning. Trots dessa improvisationer höjdes alltså inte människans levnadsstandard något nämnvärt.

Den första riktigt "revolutionerande revolutionen" var den kommersiella som hade sitt ursprung i Italien. Under denna uppfanns, och förbättrades bland annat följande oumbärliga objekt och institutioner: checken, sedlarna, bankväsendet samt patentet. Införandet av patentet är i sammanhanget mycket viktigt — den representerar för första gången i historien erkännandet av kommersiell teknologisk utveckling. Patentet skapade ytterligare incitament för individer att komma med innovationer. Grunden för fortsatt teknologisk utveckling var nu lagd.
 

Den agrara revolutionen

Nästa betydande revolution skulle äga rum i Holland och England — den agrara. Vi koncentrerar oss här på England. Utgångsläget var här ganska bistert. Trots att det var det näst rikaste landet i Europa visade den första systematiska undersökning av det engelska folkets levnadsstandard (1688) att mer än hälften av befolkningen svalt. Och detta var inte ett fördelningsproblem — det fanns helt enkelt inte mat.

Effektiviseringen av jordbruket i England som kom att äga rum var verkligen makalös. Mellan 1700 och 1800 ökade mängden uppodlat land med inte mer än 5 procent och andelen arbetskraft sysselsatt inom jordbruket steg med inte mer än 8 procent. Trots detta ökade produktionen enormt genom att produktiviteten per tunnland steg med 44 procent och produktiviteten per person med 47 procent. Den förbättrade teknologi dessa siffror indikerar, är vad som idag kallas den agrara revolutionen.

Den främsta innovationen var det radikalt förbättrade skiftesbruket. Nya och bättre kreatur avlades fram, bättre foder och förfinade maskiner utvecklades. Farmare slöt sig samman för att utveckla de nödvändiga institutionerna. Olika sällskap såsom "the Highland", "Agricultural Society of Scotland" samt "the Royal Agricultural Society of England" skapades för att generera den bästa möjligt utvecklingen, samt, naturligtvis, för att introducera den nya kunskapen samt lära upp okunniga. Stora utställningar arrangerades för att effektivare generera konkurrens och därmed snabbare utveckla bättre djur.

I mitten av 1800-talet blev man emellertid medveten om att det empiriska tillvägagångssätt man hittils använt sig av nu började nå sina begränsningar — man behövde få in mer, abstrakt kunskap i produktionsprocessen. Sagt och gjort, nya, mer specialiserade institutioner instiftades, som "the Royal College of Veterinary Surgeons" samt "the Royal Agricultural College of Cirenester". Utvecklingen fortsatte och olika gödningsmedel började utvecklas. Mellan 1850 och 1875 ökade produktiviteten i det engelska jordbruket med 0,5 procent per år. Historiskt sett är detta fullkomligt makalösa siffror. Därav kom denna period att kallas "The Golden Age of Agriculture".
 

Människan är inte dum

Men mitt i denna otroliga utveckling — var befann sig den engelska staten? Under denna epok bedrev den engelska staten i stort sett laissez-faire politik (inrikes). Exempelvis hade man ingen inkomstskatt under fredstid. Övriga skatter var minimala. Det fanns inga som helst officiella statsunderstödda organ som sysslade med utvecklingen av jordbruk.

En kortare tid uppstod dock en "Board of Agriculture", men allt denna gjorde var att mellan 1803 och 1813 sponsra en årlig föreläsningsserie av Humphry Davy i ämnet "agrikulturell kemi". Denna styrelse var dock jämfört med den fria marknadens institutioner så betydelselös att den 1822 upplöstes! Med detta gick den enda statsunderstödda institution under en av världens viktigaste omvälvningar i graven.

Människan är inte dum. Har hon nytta av att investera i forskning och utveckling kommer hon att göra detta, vilket visas av de olika "Royal Societies" som uppstod. (Nej, epitetet ‘Royal’ indikerar inte statlig intervention, utan lades till för att det ansågs ärofullt.) En anledning till att krav på statsunderstödd forskning inte restes under denna epok var att huvuddelen av allt näringsliv ägde rum inom just jordbruket — och vem vill ropa efter skatter när han vet att dessa tas ut på honom själv?

Värt att notera är att under det att Englands jordbruk fullkomligen blomstrade utan någon som helst statsintervention höll man i grannlandet Frankrike på att klia sig i huvudet för fullt, samtidigt som kungen öste ut pengar till forskning. Trots detta hände ingenting i det hårt reglerade Frankrike.

Istället skulle laissez-faire England fortsätta räcka lång näsa åt sin närmast planekonomiska granne med den kommande industriella revolutionen som man brukar datera från 1780 till 1860. Under denna epok ägde nästan magiska saker rum — befolkningen tredubblades, från 7,5 miljoner 1780 till 23,3 miljoner 1860 och människors levnadsstandard ökade för första gången i historien parallellt med detta!

Befolkningen fördubblades i Irland mellan 1791-1845, men där blev resultatet massvält, vilket i sin tur resulterade i flykt och massdöd. 1851 hade befolkningen i Irland minskat till ca 6,5 miljoner. Detta står i skarp kontrast till England. Under denna tid var den årliga tillväxten 2,42 procent, BNP/capita 1,17 procent samt den årliga befolkningsökningen 1,25 procent.

Utan att överdriva kan man nog påstå att detta är det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vad var då orsaken till detta? Den enda faktorn som kan generera sådan tillväxt är teknologisk utveckling. Och denna ägde rum i England under det att man bedrev inrikes laissez-faire politik. Låt oss nu syna utvecklingen av en av världshistoriens viktigaste uppfinningar:
 

Ångmaskinen

En mycket mytomspunnen uppfinning är ångmaskinen. Den första att producera en fungerande ångmaskin var Thomas Newcomen. Hans ångmaskin var tämligen enkel, den bestod av en cylinder i vilken en kolv rörde sig upp och ned. Ånga tillfördes för att skapa ett vakuum vilket kom att orsaka kolvens rörelse. Denna kolv var i sin tur kopplad till en roterande balk som i sin tur användes för att driva saker.

Man var i all sin dar fick Newcomen denna idé ifrån? Här hävdar myten att framstående vetenskapsmän hjälpte teknologer att tillämpa ny vetenskap praktiskt. Man hävdar (bland annat i Encyclopedia Britannica) att Newcomen omöjligen kunde varit ovetande om de nya rön som upptäckts inom det relevanta området. Men detta var precis vad Newcomen var. Han var en enkel, knappt läskunnig smed och järnhandlare, bosatt i det lantliga Devon. Han hade aldrig kontakt med några vetenskapsmän, eller för den delen, med vetenskap.

Vad han däremot hade kunskap om och kontakt med var tenngruvorna i Cornwall. Som smed visste han dessutom mycket om pumpar. Han insåg behovet av en ångmaskin, och började experimentera. När han väl lyckades inspirerade han Denis Papin, en av dåtidens ledande gasforskare, att börja studera ångmaskinen. Vetenskapen inspirerade inte den tekniska utvecklingen — utan förhållandet var det motsatta; tekniska framsteg tvingade vetenskapen framåt.

Näste man att förbättra ångmaskinen (dess nedkylningsprocess) var James Wyatt. Enligt egen utsago utgick han ifrån en gammal vedertagen princip om när ånga kondenserar. Wyatt hade heller ingen formell vetenskaplig utbildning, utan arbetade som tekniker vid universitetet i Glasgow. Emellertid hävdas det att Wyatt hade kemisten Joseph Black att tacka för sin innovation, trots att Wyatt själv tillbakavisade detta och inte ens hade de akademiska kvalifikationerna att tillgodogöra sig vetenskapen. Myten om vetenskapens tidiga inverkan på teknologin är envis.

Nästa förbättring av ångmaskinen, den enkla idén att låta kolven trycka istället för att dra (så att man därmed även kunde öka trycket i cylindern), fördubblade kraften man kunde utvinna. Innovatören i detta fall, Richard Trevithick, var med nöd och näppe läs- och skrivkunnig, samt beskrevs av lärarna i grundskolan som "olydig, långsam och obstinat". 1803 kom Trevithick att konstruera det första ånglokomotivet. Naturligtvis hade även Trevithicks lokomotiv sina brister som väntade på att lösas av andra.

Den förste att utveckla lokomotivet ytterligare var George Stevenson, en enkel hantverkare med mycket bristfälliga kunskaper i simpel matematik samt motsvarande nivå på läsförmågan. Denne konstruerade dock 1825 ångmaskinen till det tåg som kom att åka mellan Darlington och Stockton till den då otroliga hastigheten 24 km/h (!). Senare konstruerade denne man en maskin, the Rocket, som nådde upp till hastigheten 57,6 km/h.  Stevenson var efter sin far en självlärd hantverkade, och han var så formellt oskolad samt talade en så kraftig dialekt att han var tvungen att använda sig av tolk när han talade med "de bildade" från London. Vem som bildade vem är dock i sammanhanget rätt uppenbart…
 

Liberalt England förklaringen

Sammantaget lyste den akademiska vetenskapen med sin frånvaro under 1700- och 1800-talet. England hade ett tag bara två universitet, Oxford och Cambridge, och dessa var i ett bedrövligt skick.  I Skottland hade universiteten bättre rykte — dock var tre "colleges" alldeles nedgångna av det märkliga skälet att det inte fanns några studenter!

Detta bör ställas i skarp kontrast med Frankrike, som drillade ett enormt universitetsväsende samt öste pengar över det, utvecklade komplicerade laboratorium som gavs oändliga resurser, utbildade högvis med ingenjörer etc…

Trots detta var det England och inte Frankrike som gav upphov till den industriella revolutionen. Ett av skälen till detta var att England vid tillfället var relativt liberalt, medan Frankrike närmast var att likna vid ett tyranniskt kungadöme, kontrollerat in i minsta detalj. Den industriella revolutionen skapades, som vi delvis sett, av "enkla" män som sökte lösa enskilda problem, och som hade den ekonomiska friheten och de rätta incitamenten att vara progressiva.

Den rena, "självgående" teknologiska utvecklingen hade naturligtvis sina gränser — då, men inte förr, började det investeras i rent abstrakt vetenskap. Denna förekom då i olika former och vid olika institutioner allt från "hobbyvetenskap" till industrifinansierad vetenskap och privatfinansierad universitetsforskning.

England uppnådde höga vetenskapliga prestationer under denna period. Exempel på hobbyvetenskapsmän är inga mindre än Charles Darwin, Earl of Rosse samt Henry Cavendish. Alla mycket betydande personligheter inom olika områden. Dessa "hobbyforskare" kunde uppstå tack vare det välstånd som uppkommit av den industriella revolutionen samt frånvaron av beskattning och fördelning. Detta gjorde att ett växande antal individer (faktiskt tusentals) ägnade sig åt forskning som hobbyverksamhet.
 

Vetenskapen växer

Industrin utvecklades med tiden, och behovet av utbildade vetenskapsmän växte. Vid 1900 tjänstgjorde 200-250 nyutexaminerade kemister inom den brittiska industrin.

Behovet växte ännu mer, och industrin började finansiera institutioner för att förse sig med utbildade forskare och dessa kallades universitet. Lokala industrier började starta universitet lite överallt, i bl a Manchester; Newcastle upon Tyne, Birmingham, Liverpool, Leeds, Sheffield och London. Det världsberömda Imperial College startades också med pengar från industrin under denna period (sent 1800-tal). Men mest produktiv var gamla, privata "Royal Institution". Från dessa platser blomstrade det viktig och banbrytande kunskap.

Även rika privatpersoner spenderade ansenliga summor på att finansiera skilda tjänster vid olika universitet. Det ansågs mycket fint att finansiera den akademiska verksamheten vid universiteten.
Sammantaget ökade bedrivandet av forskning i England tämligen dramatiskt under sena 1800-talet. Antalet amatör- och hobbyforskare ökade från 5 000 till 10 000 1850-1870. De professionella forskarna hade en fördubblingstid på tolv år.  Individer som undervisade i forskning på universiteten ökade från 60 år 1850 till över 400 år 1900. Den akademiska världen blomstrade så gott som helt utan subventioner. Inte bara den akademiska världen för övrigt, utan hela England.

Runt 1870 började emellertid en oro sprida sig i landet. Anledningen var att andra länder, såsom Tyskland och Frankrike började "knappa in" på England när det gällde utveckling. Engelsmännen blev naturligtvis chockade och bestörta; de sökte efter en anledning och vissa kom fram till att staten genast borde sätta igång och subventionera forskningen. En del forskare såg sitt gyllene tillfälle och började en massiv lobbying för "sin sak". Få eftergifter gjordes från statens sida fram till 1913 då första världskriget gjorde att man skapade en hel rad statliga institutioner för att så snabbt som möjligt kunna utveckla krigsteknologi.

Få var det som insåg, att när England och USA hade gjort allt utvecklingsarbete, som naturligtvis tog tid, behövde inte andra länder göra detsamma. De kunde istället hyra in kunnigt folk från dessa länder, utbilda expertis i dessa länder och på andra sätt dra nytta av de framsteg som åstadkommits av de fria länderna England och USA.

Resultatet av detta blev självfallet en enorm tillväxt för de tidigare rätt outvecklade länderna, bl a Tyskland, Frankrike och Japan. Deras skenande tillväxt i absoluta tal gjorde att England tappade sin dominerande position. Men — sett i ett längre perspektiv kan vi se att England ingalunda tappade tillväxt i relativa tal, BNP per capita. Denna förhöll sig från 1820 och framåt förvånansvärt konstant vilket beläggs med gedigen empiri i boken.  Vi har i industrialismens England sett hur den fria marknaden förser sig själv med nödvändig forskning om den bara lämnas fri.
 

Fungerar en fri marknad?

Idag har staten i alla OECD-länder nu börjat intervenera i, samt skattefinansiera forskarvärlden. Skulle denna marknad verkligen kunna lämnas fri idag? Svaret Terence Kealey ger oss är ett entydigt ja. Inte bara skulle detta vara fullt möjligt — det är även önskvärt av rent praktiska skäl. Privata vinstintressen lokaliserar pengar till de områden där de behövs. Byråkrater i statlig tjänst misslyckas ofta med att satsa på rätt projekt.

Ett illustrerande exempel utgör det japanska MITI , Ministry of International Trade and Industri. Detta organ tillskrivs ofta Japans ekonomiska framgångar (trots att Japan tillhör de länder där staten finansierar forskning minst). I en noggrann studie över perioden 1955-1990 har två ekonomer från universiteten i Harvard och Alberta emellertid visat att MITI nästan undantagslöst valt att satsa på "förlorarna" i 13 undersökta (dominerande) ekonomiska sektorer. Att staten är utmärkt på att fellokalisera resurser är ställt utom tvivel. Subventionering av forskning utgör inget undantag.

Edwin Mansfield, en ekonom från Pennsylvania, försökte i en studie utreda hur mycket akademisk forskning bidragit till utveckling (och därmed tillväxt). Mellan 1975-85 undersökte han 76 större amerikanska företag som tillsammans stod för 1/3 av försäljningen i sju olika dominerande branscher. Han kom fram till att ca 10 procent av produkt- och processförbättringarna hade kraftigt försenats i frånvaro av akademisk forskning.

Ergo: 90 procent av den nya tekniken härstammar ur redan existerande teknik — och inte från den akademiska forskningen. Studien strödde sedan ytterligare salt i såren på "baconianerna"; de 10 procent som härstammade från den akademiska världen var kommersiellt marginella. Dessa motsvarade endast 3 procent av marknaden. I praktiken betyder detta att 97 procent av de kommersiellt gångbara produktförbättringarna härstammade från industrin själv. Detta är bistra fakta för den som vill använda Bacons linjära modell som argument för att få staten att finansiera forskning.

Även forskning på så kallad grundnivå drar nytta av teknologiska framsteg. Exempelvis, någonting så grundläggande som radioastronomi upptäcktes av Karl Jansky, ingenjör vid Bell Labs i USA, då denne försökte komma underfund med vad som orsakade störningar i telenätet. "Grundläggande vetenskap" har med andra ord mycket att tacka den redan existerande teknologin för.
 

Marknaden fixar

Med dessa resonemang i ryggen kan vi nu komplettera Bacons linjär modell på följande vis:
 

Nå, behöver då denna grundforskning finansieras av staten? Åter är svaret tydligt från författaren — staten gör bäst i att hålla sig borta. Två studier som anförs visar att de företag som satsade mest på grundforskning var de som ökade sin produktivitet mest, och därför gjorde högst vinster. Och finns det någon bättre garanti för att pengar skall lokaliseras till något område än att man där kan göra stora pengar? — Knappast.

En detalj kan emellertid verka förbryllande. Kan inte konkurrenter dra nytta av satsningar som görs på grundforskning? Jovisst. Men man får inte luras att tro att inhämtandet av kvalificerad kunskap är gratis. Tvärtom är inhämtandet väldigt kostsamt. Endast mycket kvalificerade forskare kan tillgodogöra sig andra forskares prestationer.

Det tar år för en forskare att lära sig läsa forskaruppsatser på ett korrekt sett. Dessutom tar det flera timmar i veckan att samla ihop, läsa, och integrera dessa uppsatser på ett användbart sett. De bästa forskarna, har dock ingen lust att spendera hela sina dagar i bibliotek läsandes och sammanfattandes andra forskares prestationer — dessa vill också själva ägna sig åt forskning.

Vill industrier använda sig av kompetenta forskare har de inget annat val än att locka med nya, modernt utrustade laboratorier, en generös budget samt akademisk frihet. Men ingen konflikt uppstår mellan att vara i laboratoriet, läsa uppsatser och debattera på konferenser — de bästa forskarna är naturligtvis de mest ambitiösa som med glädje noggrant läser igenom vad som finns att tillgå inom respektive område och med glöd i blicken deltar i akademiska konferenser.

Sammantaget presenterar Kealey en oerhört ansenlig mängd av övertygande empiri samt kompletterande generella resonemang, för att Bacon hade fel samt att staten inte behöver eller bör finansiera grundforskning.

Som grädde på moset innehåller boken också intressanta och klara ekonom-historiska resonemang, vilka man inte kan få för mycket av. Sist men inte minst — boken handlar om utveckling och innovation. Resultatet blir nästan en orgie i människans fantastiska, skapande förmåga. Boken erbjuder oerhört inspirerande läsning och kan verkligen rekommenderas för alla intresserade. Beställ den via bokhandel. Ett läsäventyr som heter duga kan utlovas!