Gattaca

Gattaca, 1997.
Regi: Andrew Niccol.
I huvudrollerna: Ethan Hawke, Uma Thurman, Jude Law, Alan Arkin.

Gattaca är en mycket vacker framtidsvision från 1997 som inte har fått det erkännande som den förtjänar. Det kan bero på att den ställer till med problem för varje del av den tilltänkta publiken: Den som kan tilltalas av den filosofiska och konstnärliga stämningen uppskattar inte science fiction, men den som vill ha det senare kommer att sakna specialeffekter och rymdskepp.

Den som är liberal och framstegsoptimistisk kan störa sig över den dystra syn på genteknik som filmen ger, och samtidigt kan den pessimistiske och kollektivistiske reta sig över den positiva människosyn som Gattaca ger uttryck för.
 

Genetisk ingenjörkonst

I Gattacas värld föds barn inte längre på klassiskt, naturligt och osäkert vis. Varje steg sköts av vetenskapsmän, och den genetiska ingenjörskonsten ser till att föräldrarna får de barn de vill ha. Sjukdomar och aggressivitet tas bort, och om man vill ha en pianovirtuos ger man sonen tolv fingrar.

Vetenskapen kan genom ett hårstrå eller lite saliv säga vem man är, vilka risker man lider för att få olika sjukdomar och hur lång tid man har kvar att leva. Utifrån detta har det vuxit ett kastväsende, där man måste bevisa sin genetiska disposition för att få de bra jobben.

Det förstör framtiden för en ung imperfekt man som Vincent Freeman (Ethan Hawke), vars föräldrar första gången chansade på en gammaldags födsel. Vincent diagnosticeras för att ha risk för framtida hjärtproblem, och kan därför inte få sitt drömjobb, att komma till The Gattaca Aerospace Corporation, och vara med om den första bemannade expeditionen till Saturnus månar.
 

Utbyte

Men till skillnad från sin genetiskt perfekte bror har Vincent något särskilt, en viljstyrka och envishet, som bara kan växa ur prövningar och förmågan att hantera dem. Han möter den genetiskt perfekte Jerome (Jude Law), som är rullstolsbunden efter en bilolycka och därför inte har nytta av sin perfekta kropp. Av Jerome kan Vincent köpa blod, urin och hår, som han kan lämna ifrån sig vid tester och kring sin arbetsplats, för att ge kontrollanterna bilden av att han är genetiskt okej.

Ett fantastiskt intelligent och hårt arbete gör att han accepteras av Gattaca och ingen misstänker någonting. Vägen mot Saturnus tycks öppen. Tills en dag chefen blir mördad, och polisen hittar okända genetiska spår av den imperfekte Vincent på arbetsplatsen. Han blir plötsligt huvudmisstänkt för mordet, och en rafflande jakt på Vincent riskerar att röja hans verkliga identitet och förstöra hans livsprojekt.
 

Stillsam dramatik

Gattaca är en riktigt stor film, inte bara på grund av de filosofiska frågor som den ställer. Utan alldeles särskilt för dess stämning och estetik. Fotot och designen skapar en värld som är alldeles steril och futuristisk, men på ett sällsamt estetiskt vis. Det långsamma berättandet och den suggestiva musiken förstärker en drömsk och mycket vacker stämning. Och trots den lugna och intelligenta intrigen fångas tittaren i en rastlös dramatik.

Nyzeeländaren Andrew Niccol har skrivit och debutregisserat ett litet mästerverk. Skådespelarna är generellt utmärkta. Både Hawke och Turman har kritiserats för att vara stela och humorbefriade. Men det är inget misstag, utan nödvändigt för filmen. De står för en sammanbiten och esteticerande skådespelarkonst som perfekt matchar manuskript och miljö. Mycket små medel bygger upp Gattacas effektiva universum.

Man kan komma med kritik mot filmen för bristande realism. Varför det skulle bli allt viktigare med en god kropp i en framtid när det tvärtom är vår kunskap och våra hjärnor som blir det värdefulla är t ex ett mysterium. Men det drar på intet vis ned filmens storslagenhet. Den livskänsla den sprider är allmängiltig.
 

Aldrig förutbestämt

Vincent visar att människan aldrig är definierad och förutbestämd. Alla genetiska sannolikheter är till syvende och sist bara sannolikheter. Det fantastiska med människan är att hon kan resa sig över sina begränsningar. Det som framför allt hindrar oss att utvecklas är inte imperfekta kroppar eller dåliga testvärden, utan bristande vilja och levnadsglädje. Den som likt Uma Thurmans rollgestalt tror sig vara förutbestämd av testerna kommer bara att få se det bli en självuppfyllande profetia.