Oriktigt av Galbraith

Recenserad av Magnus Nilsson.

Följande hastigt producerade recension är ursprungligen ett inlägg på Moderaternas BBS, men förtjänar vidare spridning då det handlar om en av vänsterns "kultböcker".

---------------------------------------------------

Under julen har jag roat mig med att läsa Galbraiths "Den storabörskrachen". Det är inte underligt att boken blivit en favorit för mjukvänsteretablissemanget. Det är en sån där bok som, när den anmäls på Aftonbladets kultursida, får omdömet: "... en mångfacetterad och komplex analys av den råa marknadsekonomin, fjärran från marknadsliberalernas tvärsäkerhet". D v s den är tillräckligt tendentiös och snårig för att vara svårtillgänglig för kritik, samtidigt som den kravlöst bekräftar vänsterfördomar. Gamle JKG visste vilka han skulle klia underhakan när boken kom ut första gången 1955. Det finns inget sakregister.

Problem 1 är att JKG redan från början fastslår att marknadsekonomi orsakar spekulationsbubblor och krascher. (Detta är hans ideologiska taktik i en strategi som går ut på att motivera statliga ingrepp i ekonomin). I vissa fall litar han på läsarnas okunnighet, och i de fall där han inte vågar göra det nämner han t ex valutapolitiska missgrepp -- att trycka pengar utan teckning. Men det är alltid "man" som gör detta om det inte gäller privata banker då det framhålls noga att det var just en PRIVAT bank.

Det går att skriva en analys på 100 000 tecken på vilka sätt JKG antyder olika anledningen till krisen 1929 men hans förklaring är i grunden följande.

1. Spekulationsbubblan före -29 berodde inte på låga räntor. Det hade förekommit lika låga eller lägre räntor förr utan spekulation. Här nämns inte inflation eller något om skillnaden mellan nominella och reala räntor.

2. Bubblan berodde inte på ökande penningmängd. Prisökningarna under åren före kraschen hade varit obetydliga. Och dessutom, påpekar JKG, hade inte FED kunnat påverka penningmängden då man inte hade tillräckligt med obligationer att ge ut: då hamnar ju själva dollarsedlarna i FED:s valv och blir "sterila". Detta antyder en mycket märklig uppfattning. Dels är det ju lätt att trycka obligationer, dels går ju sådan som cash (JKG ser uppenbarligen i detta fall pengar som en produktionsfaktor: låser man in dem kan de inte användas för produktion ungefär som om de var skördetröskor eller svarvar).

3. Trots att JKG nämner att produktiviteten ökat radikalt under åren före -29 kopplar han inte ihop detta med att de genomsnittliga priserna inte faller. Om fler varor produceras kommer ju en given penningmängd att "spädas" på allt fler produkter och snittpriserna falla. Sannolikt hade man en ganska stadig penningmängdsökning. D v s vad som föregick kraschen var en tid av expansiv penningpolitik. Möjligen saknades vettiga penningmängdsmått och metoder att mäta KPI och sannolikt fanns mäktiga aktörer på finansmarknaderna som inte ville ha någon åtstramning (etablerade kapitalister gillar också inflation, minns hur poppis Feldt var hos näringslivet...), men det gör ingen skillnad.

I så fall blir slutsatsen att det inte är marknadsekonominsom har inneboende kristendenser utan kombinationen marknad-, expansivaregeringar och centralbanker som saknar tillräckligt fasta ramar d v s låter sig påverkas av intressegrupper i stället föratt alltid verka för stabila priser.

Eftersom man inte kan avskaffa regeringar eller intressegrupper bör man göra centralbanken självständig med ett synnerligen tydligt mandat: kontrollera inflationen.

Detta är en slutsats som JKG inte vill dra.

Således säger JKG att -29 orsakades inte av låga räntor eller inflation och om det ändå var så kunde inte FED göra något åt det d v s tanken på att en statlig institution kan göra misstag och att det är detta, inte kapitalismen, som ger kriser avfärdas genom några intellektuella kullerbyttor.

Detta gör honom populär hos det dirigistiska politiska etablissemanget. De flesta politiker är ju för att regeringar skall kunna påverkasamtliga makroekonomiska faktorer för att "styra" ekonomin och att det dessutom är nödvändigt. Härskarnas nycker skall inte begränsas.

Detta är också en akademisk strid där Milton Friedman företrädde motsatt uppfattning.

JKG får nog sägas ha fått fel. Fortfarande på 70- och 80-talen var det fackföreningarna, utlandet, OPEC eller i värsta fall fan och hans mormor som sades orsaka inflation. I dag accepterar allt fler tanken på det är en slapp valutapolitik d v s politikerna som väljer inflation och därigenom spekulation och de återkommande krascherna.

Magnus Nilsson är frilansskribent.