Framstegsoptimistisk science fiction mot keynesianismen

Det femte elementet, regisserad av Luc Besson
 

Det femte elementet är den senaste filmen från regissören Luc Besson, som tidigare gjort filmer som Det stora blå, Nikita och Leon. Besson har ett mycket stort företräde framför alla andra franska filmare: Han är nog den ende som vägrar ställa upp i de protestaktioner mot utländska filmer där man kräver att politikerna ska stoppa amerikaniseringen av kulturen.

Besson går mot strömmen och välkomnar tvärtom den fria konkurrensen. Istället för att bemöta konkurrens med krav på lagstiftning bemöter han den på ett annorlunda vis: genom att göra riktigt bra filmer.
 

Lysande framtid

Det femte elementet är inget undantag från denna Bessonska regel. Det är en lysande film. Den skiljer sig dock från hans tidigare produktion genom dess science fiction-tema och den stora portionen humor. Miljön i filmen är av Bladerunner-typ, men man ser inga mörka, regntunga gator utan solen skiner på varje bild. Och tempot är stenhårt uppskruvat och stämningen är mycket lekfull.

Det framtida samhället, som befriande nog för en gångs skull inte styrs av en totalitär diktatur, är ett till synes välmående samhälle där tekniken är människans vän. För kanske första gången i filmhistorien skildras faktiskt genteknologin som en entydigt positiv kraft som kan ge de nästan döda livet åter.

De största hjältarna är tekniskt och moraliskt överlägsna varelser som liknar människor (men är vackrare!), och skurkarna är gris/hund-liknande barbarer utan minsta kultur. Här kämpar svart mot vitt, utan nyanser.
 

Sagostory

Storyn är den klassiska sagans; de vackraste mänskliga värdena är hotade av den totalt mörka ondskan som inte har några egna värden, utan endast vill förstöra det goda. Den fantastiskt charmige Bruce Willis spelar hjälten Korben Dallas som egentligen bara vill köra sin med körförbud belagda svävartaxi. Men han dras in i en kamp om hela jordens framtid när han får den utomjordiska och undersköna kvinnan Leeloo på halsen. Leeloo — spelad av Milla Jovovich — råkar nämligen vara den enda som vet hur jorden kan räddas från ondskan.

För att kunna skydda henne och leta efter det femte element som kan besegra fienden leder Bruce Willis oss genom Die Hard-liknande stenhård action, men i framtidsmiljö och till acompanjemang av vacker techno-opera. Varje person som saknar cynism och älskar en hederlig saga om gott mot ont, och som trivs med en god dos underhållningsvåld och spänning kommer älska Det femte elementet.
 

Keynesianska skurkar

För den liberale finns även annat intressant, som t ex teknikoptimismen. Som en extra bonus är dessutom huvudskurken, den vedervärdigt rolige maffia-magnaten Zorg, skickligt spelad av Gary Oldman, keynesiansk ekonom ut i fingerspetsarna. Den första gången vi ser honom oroar han sig över en överhettning i ekonomin, och bemöter den med sedvanlig konjunkturpolitik: han gör sig av med mängder av produktiv verksamhet.

Den politiska höjdpunkten kommer när Zorg på ultra-keynesianskt manér förklarar att han egentligen står på samma sida som de goda, trots att han bara mördar och förstör. Det är nämligen just förstörandet som ger produktion och samhälleligt välstånd. Om någon krossar ett glas leder det till arbetstillfällen för städning och glasproduktion, och de som då får jobb använder i sin tur sina inkomster för att konsumera och ger därmed än fler arbete, osv osv. Och samma resonemang gäller givetvis om man förstör ett helt samhälle, är Zorgs tes. En tes som hade fått den gamle blandsocialisten John Maynard Keynes att gråta av lycka.

Varken Keynes eller Zorg besväras av att kapitalet hade kunnat användas till något nyttigt som hade _ökat_ den totala rikedomen om det inte hade krävts för att ersätta gamla glas eller för någon annan konstgjord sysselsättning. I denna film tar Bruce Willis hand om Zorg & Co åt oss på ett mycket underhållande vis — Keynes får vi själva besegra på debattarenan i stället.