Räknekunnig sosse

Sällan har man väl läst en bok med en så obehaglig titel som Rädda välfärdsstaten. Något mer försonande är själva texten när förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt återigen blandar sig i politiken till det egna partiets förtret.

Redan som finansminister ansågs Feldt vara en otraditionell sosse, och det inte bara för att han kunde räkna, utan även för att han kallade löntagarfonder skit och skattesystemet perverst. De blygsamma reformer som skedde under hans ledning gav honom epitet som "Sveriges Gorbatjov" och "nyliberal överstepräst" och näringslivets toppar placerade honom i sina önskeregeringar.

I de blindas rike är den enögde som bekant kung och man måste se beundran av Feldt i borgerliga kretsar som avhängig hans partibok. Samma sak gäller för denna bok. Om någon liberalare politiker hade varit författaren hade de borgerliga tidningarna knappast rest sig som en man och jublat på samma vis som de gör inför Feldt.
 

Vad gick snett?

Boken inleds med historieskrivning. Vad var det som gick snett för Sverige och varför? Och beskrivningen är förvånansvärt grund. Feldt menar att den statsfinansiella krisen i grunden beror av två faktorer. Dels har vi slutgiltigt lämnat industrisamhället för tjänstesamhället. Produktiviteten kan inte ökas lika självklart i tjänstesektorn som i industrin och om den ska bära upp en överlastad välfärdsstat blir det problem. Att detta skulle vara ett specifikt problem med tjänster i statlig regi, berör Feldt inte alls.

Det andra problemet är det internationella kapitalet. Modern teknik  innebär snabba penningtransaktioner världen över och då blir det svårare för staten att manipulera räntor och valutakurser.  Riksbanker som pumpar in andras pengar i egen valuta lyckas bara ge valutahandlarna möjligheten att spekulera emot och tjäna snabba och stora pengar. I sammanhanget tycks Feldt tro att vi blir rikare av nominella kursförändringar.

Ett annat problem för välfärdsstaten med globaliseringen är att det uppstår "institutionell konkurrens". Individer, företag och kapital söker sig till de bästa länderna med minst regleringar och lägst skatter. Ett land med en aktiv stat blöder begåvningar och kapital till utlandet. För att locka till sig produktiva verksamheter måste staterna alltså konkurrera om att ge dem goda och marknadsmässiga förhållanden. Feldt glömmer att påpeka att kapital inte bryr sig om politikens färg, utan vad den betyder för ekonomin. Kapitalflykt är ett symptom på dålig ekonomi, inte en orsak till det.

Det är ett allvarligt problem för välfärdsstaten som Feldt identifierar, även om han har en lösning i sikte. Om även politiken blir internationell kan man harmonisera nationernas politik och avlägsna konkurrensen. Redan på 50-talet förespråkade keynesianer en ekonomisk union mellan de västeuropeiska länderna för att möjliggöra aktiv ekonomisk politik. EU är Feldts och välfärdsstatens hopp, något som borde utgöra EU-varning för alla nyliberaler.
 

Dyr moral

Feldt snuddar sällan vid den mer radikala kritiken av välfärdsstaten, att den i sig innebär minskade drivkrafter för ansvarstagande, utbildning, entreprenöranda, nytänkande och arbetsamhet. Och de få gånger han gör det förklarar han att  "ekonomer har sagt..." eller "allt fler tror..." osv.

Han vill inte göra kritiken till sin egen, vilket inte är så konstigt då hans mål, vilket titeln försiktigt antyder, faktiskt är att bevara och rädda välfärdsstaten. Främst det han anser vara dess kärna; vård, utbildning och omsorg. Något som bäst låter sig göras om staten blir mindre omfattande och drivs utan underskott. Den kritik som han anför mot välfärdsstaten av idag blir således mycket ytlig, statisk och oinspirerande:  Den kostar helt enkelt för mycket ... tyvärr.

Feldt har lika etatistiska böjelser som vilken annan sosse som helst, men till skillnad från dem är han begåvad med vissa elementära ekonomiska kunskaper. Mer politisk inblandning skulle han gärna se, exempelvis tycker han att det är en trevlig idé att förbjuda folk att arbeta för mycket för att man ska kunna åstadkomma arbetsdelning, men han inser att det varken ger mer jobb eller fungerar ekonomiskt.

Feldts kärva budskap är att vi inte har råd att vara solidariska och moraliska. Slagord som få skulle bemanna barrikaderna för.

Rent konkret föreslår Feldt i boken faktiskt mindre besparingar än den dåvarande borgerliga regeringen gjorde.  Ändå är det kul att just denna avsändare föreslår t ex grundskydd i stället för inkomstersättning i socialförsäkringarna, avvecklade bostadssubventioner, besparingar på barnomsorg och barnbidrag samt lägre arbetslöshetsersättning och flexiblare löner för att vi ska slippa leva med arbetslöshet på kontinental nivå.
 

Kan göra nytta

Trots Feldts mystiska uppfattningar om vad som är moral och solidaritet samt oviljan att fullfölja sina tankelinjer kan böcker som denna säkert göra viss nytta. Den kan fungera som en väckarklocka för självständigt tänkande socialdemokratiska väljare, att kraven på att inte göra av med mer än man kan ta kommer från deras egna är viktigt.

Men Feldts "vi har inte råd med det rätta"-attityd innebär ingen radikal kritik, utan leder mest till att arga sossar definierar in honom i "SAF-konspirationen som vill ta allt gott från det svenska folket". Bilden av Feldt som högerspöke leder alltid till att många avstår från att ge sig i kast med hans teser, något som förmodligen förstärks av att borgerliga politiker läser den enkom för att finna kul citat att slå socialdemokrater i huvudet med (något som inte är alltför svårt i denna bok).

Exempelvis skrev Norrländska Socialdemokraten: "Troligen vill han tjäna pengar och överskyla sin egen inkompetens. Ta avstånd från Kjell-Olof Feldt!". Faran med dylika böcker är risken för att hamna i debattvakuum. Men då glömmer man en ännu större risk med den: Tänk om politikerna tar honom på allvar och verkligen lyckas rädda välfärdsstaten efter hans recept!
Huga!