Brott och ansvar

Recenserad och analyserad av Erik Herbertson

Att USA är ett land präglat av omfattande brottslighet, som dessutom ständigt ökar, är knappast en nyhet för någon. Dagligen matas vi med detta i filmer och media. Dessutom synes den ökande brottsligheten vara ett fenomen världen över och inte minst i Sverige hör den till de företeelser som oroar befolkningen mest.

Vad som orsakar brottslighet och vad som är lösningen på den , och djupare, vad brott är, finns det många åsikter om. En bok som bringar mycket ljus och klarhet över ämnet och som slår hål på många myter är Criminal Justice?. Boken är en antologi, där 14 personer, med skilda men för ämnet kvalificerade yrken och bakgrunder, ger sin syn på framförallt den våldsamma brottslighet som gör många amerikaner förtvivlade och osäkra.

Vad som gör boken extra intressant för liberaler är att redaktören för boken, Robert James Bidinotto, är projektledare vid Institute for Objectivist Studies (IOS) och att David Kelley, VD för IOS, skriver ett kapitel i boken. Dessutom berör den en fråga som sällan diskuteras av nyliberaler i allmänhet, nämligen vad den stat som ska finnas kvar ska göra i frågor rörande genuin brottslighet.

Författarna i boken har inte nödvändigtvis samma uppfattning på varenda punkt, men ett gemensamt har de, som går som en röd tråd genom boken: åsikten att brottslingen har primärt moraliskt ansvar för sitt handlande.

Här går man på ett fundamentalt plan stick i stäv med vad Bidinotto kallar ”The Excuse-Making Industry”. Under decennier har psykologer, psykiatriker, sociologer, jurister, domare, journalister, politiker, författare och många andra framhärdat i att brottslingen inte är ansvarig för sitt handlande, utan styrd av krafter utanför sin kontroll: sitt undermedvetna, ett förtryckande och korrumperande samhälle, fattigdom, en svår uppväxt, etc… Detta blir också avgörande i synen på straff.

Det som är slående är att denna determinism har slagit igenom under den period då den grova brottsligheten ökat mest, dvs från 60-talet och framåt.

Bidinotto redogör för brottsutvecklingen:

"Antalet anmälda brott 1987 var 12% högre än 1983, och 21% högre än 1978. Inte bara antalet brott ökar, utan även brottsfrekvensen — antalet anmälda brott per 100 000 invånare. Från 1964-1980 ökade egendomsbrotten nästan 2,5 gånger, medan våldsbrotten nästan tredubblades.

Även om dessa nivåer har minskat något under första halvan av detta årtionde, har de stigit ända sedan dess." (sid 6)

Statistik i boken visar på en ökning av våldsbrottsfrekvensen (per 10 000) enligt följande mönster:

1960: 16,1

1975: 48,8

1991: 75,8

och den totala brottsfrekvensen (per 10 000) enligt följande mönster:

1960: 188,7

1975: 529,9

1991: 589,8

(Källa: FBI)

Vidare har ökningen av antalet seriemördare varit dramatisk. På 60-talet förekom lika många fall som under de fyra föregående decennierna tillsammans. Under 70-talet tredubblades fallen jämfört med 60-talet, och under 80-talet tredubblades antalet igen.

Den sociologiska bortförklaringen

Robert Bidinotto ger en välbehövlig filosofisk fokusering genom sina inledningar till de tre huvudavsnitten i boken samt i slutordet. I den första inledningen Criminal Responsiblity, tar han upp de försök till förklaringar av brottslighet som ”the Excuse-Making Factory” lägger fram.

Den första, den sociologiska förklaringen eller ursäkten, är marxistiskt förankrad och anger fattigdom som främsta orsaken till brott. Brottslingen tar igen social orättvisa genom brott. Denna syn är förrädiskt lockande att ansluta sig till, då brottsligheten onekligen är stor bland fattigare, i USA företrädesvis de svarta.

Men faktum kvarstår att majoriteten fattiga inte begår brott och de svarta liksom fattigare befolkningsskikt i USA och andra länder förr i tiden levde under sämre materiella villkor än dagens fattiga i USA, utan att brottsligheten antog de alarmerande proportioner den gjort sedan 1960-talet. T ex sjönk brottsligheten under depressionen på 30-talet, jämfört med 20-talets högkonjunktur.

Bidinotto citerar James Q Wilson och Richard J Herrnstein ur deras bok Crime and Human Nature, som ger vid handen att problemen är djupare och annorlunda än den traditionellt sociologiska förklaringen.

"Under 1960-talet var det ett område i San Francisco som hade lägst inkomster, högst arbetslöshet, högst andel familjer med inkomster under 4 000 dollar om året, lägst utbildningsnivå, högst tuberkulosfrekvens, och sämst bostäder i staden. Det området kallades Chinatown.

Men 1965 var det ändå bara fem personer av kinesisk härstamning som satt i fängelse i hela delstaten Kalifornien." (sid 12)

Detta visar på en kulturell orsak till brottslighet snarare än en ekonomisk. Dessutom har brottsligheten inom över- och medelklassen ökat dramatiskt sedan 60-talet enligt ovan angivna mönster, vilket gör den ”ekonomiska” förklaringen mindre giltig.

Den stora andelen svarta brottslingar i USA har sina främsta förklaring i avsaknaden av en tradition av personligt ansvar orsakat av statligt förmynderi. Efter att ha förnekats självständighet under slaveriet, har de svarta sedan hindrats att ta sig fram i samhället genom apartheidlagstiftning i Södern och allmän rasism, för att under flytten norrut och västerut hamna i ett bidragsberoende och en vid det här laget genomreglerad ekonomi.

Den relativt fria marknadsekonomi, innefattande personligt ansvar, flit och entreprenörsanda, som gamla tiders emigrantgrupper i USA (irländare, tyskar, skandinaver m fl) kom till, har de svarta aldrig riktigt tagit del i. En förbättring grusades genom välfärdsstatens förkvävande hand.

Under de första decennierna på 1900-talet utvecklades i svarta stadsdelar som tex Harlem i New York ett eget näringsliv: restauranger, affärer och andra företag drevs av svarta. Levnadsstandarden i en sådan stadsdel var lägre än i andra, men ekonomin fungerade. Idag är den sönderslagen. Varför?

Därför att de svagaste företagen går under när skatterna och regleringarna ökar och de fattigare skattebetalarna bär en stor börda av de ökande offentliga utgifterna. Ökade regleringar av sjukvård, bostäder och utbildning har ökat kostnaderna och sänkt kvalitén. Licenslagar för startandet av nya företag har tillsammans med andra regleringar skapat en byråkratisk djungel och företagare i USA idag får ägna allt mer tid åt att fylla i papper åt myndigheterna.

Amerikanska ”liberaler” (dvs socialliberaler och socialister) ville minska fattigdomen genom gigantiska federala och delstatliga offentliga projekt och bidrag. På allvar sattes detta igång på 60-talet genom president Lyndon Johnsons program ”The Great Society” och sedan dess har miljarder lagts ned på kampen mot fattigdomen.

Att döma av resultaten kunde man lika gärna ha avstått från expansionen av den offentliga sektorn och istället satsat på marknadsekonomi. Den största fattigdomsminskningen bland de svarta i USA skedde på 50-talet, alltså före ”The Great Society”.

För vidare läsning på detta område kan jag rekommendera Losing Ground av Charles Murray, Capitalism: The Cure for Racism av George Reisman samt Marknader och minoriteter: Vägen ut ur slummen av Thomas Sowell, den sistnämnde svart nationalekonom som vuxit upp i Harlem. En annan marknadsliberal ekonom, Walter Williams, också han med bakgrund i svart slum, har skrivit mycket om detta ämne.

Följden av bristande ansvar har lett till att många unga svarta idag faktiskt inte vill arbeta, de anser det förnedrande att arbeta, ofta under vita och till låg lön (man vill inte vara någon ”Onkel Tom”) och en del ser brott som mer lönsamt och äventyrligt. Ibland används ett jobb som språngbräda för nya brott.

Det finns skäl att vända på devisen ”fattigdom orsakar brott” och istället säga att ”brott orsakar fattigdom”. De flesta offren för brottsligheten är dessutom andra fattiga svarta, så det är knappast någon social orättfärdighet de kriminella ”kommer åt”. Det finns inga brott mot ”samhället”, bara mot enskilda individer som får betala dyrt och ibland med sina liv. Om det ligger något i att fattigdom befrämjar brott, ersätt då den nuvarande ”blandekonomin” med en fri marknadsekonomi, så minskar fattigdomen.

Den psykologiska bortförklaringen

En annan ”förklaring” till brottslighet är den Bidinotto kallar den psykologiska. Där sociologer har skyllt på faktorer utanför den kriminelle, har många psykologer skyllt på omedvetna faktorer inuti den kriminelle.

Den kände psykiatrikern Karl Menninger fördömde ”det brottsliga bestraffandet”. Den enskilde har inte full kontroll över sitt själsliv, därför ansåg han att ”idén om bestraffning fullständigt måste elimineras”. (sid 15)

Två skolor inom psykologin har dominerat under 1900-talet, den freudianska psykoanalysen och behaviorismen, och dessa har haft en negativ inverkan, inte minst i synen på brott.

Jag citerar Bidinotto:

"De flesta av oss håller med om att vissa personer är så mentalt störda att de inte kan hållas ansvariga för handlingar som normalt anses kriminella. Men idén, som många psykologiska teorier sprider, att nästan alla människor styrs av inre krafter bortom deras kontroll, underminerar själva grundvalen för brottsansvar.

Den här idén är ett arv från Sigmund Freud, psykoanalysens fader. Freud förklarade att individen "kan inte rå för det", eftersom han drivs av mörka inre krafter bortom hans kontroll, och att hindrande av dessa drifter är orsaken till mentalsjukdom." (sid 15)

Freuds inflytande på amerikansk psykiatri och kulturen i stort har varit enorm. Richard LaPiere, en sociolog vid Stanford University, skrev 1959 om den freudianska etiken som:

"den etik som oftast förespråkas av USA:s intellektuella ledare [...] idén att människan inte kan och inte borde förväntas vara förutseende, självständig, eller dristig, utan han måste och borde bli understödd, skyddad, socialt omhändertagen." (sid 16)

Denna etik har varit hörnstenen i ansträngningarna att rehabilitera brottslingar och dessutom bidragande till övergången från kapitalism till socialliberalism i USA.

1959 analyserade psykologen Hans Eysenck 19 rapporter beträffande 7 000 psykiatriska patienter från 1927 till 1951. Han fann att frekvensen för hälsoförbättring eller bot bara var 64 %. Frekvensen för spontan återhämtning för patienter utan psykoterapi var 66 %.

Och när det gällde rehabilitering av brottslingar har psykoterapins påverkan varit ännu mindre effektiv. I den mest ambitiösa ansträngningen att utvärdera brottsrehabilitering som gjorts, analyserade Robert Martinson, Douglas Lipton och Judith Wilks 31 olika program mellan 1945 och 1967. Den psykoterapi som använts (inte bara freudiansk psykoanalys) hade enligt deras slutsats inte haft någon som helst påvisbar effekt på återfallsbrottsligheten. I flera fall ökade istället brottsligheten efter psykoterapin, vilket har bekräftats av andra studier.

Därmed inte sagt att psykoterapi i sig är fel. Men givet de premisser de dominerande psykologiska teorierna har, blir resultaten dåliga eller i bästa fall likvärdiga med ingen behandling alls, såsom när en patient får förbättrade relationer och arbete, deltar i någon stimulerande aktivitet, etc. Men någon långsiktigt hållbar utveckling av individens psyke förmår inte de etablerade psykologiteorierna att ge. Teorierna består av svepande generaliseringar och dubiösa antaganden som inte bevisats vetenskapligt. Dessutom gör psykologer/psykiatriker radikalt olika bedömningar av olika fall. Bidinotto ger flera exempel på det.

Den andra stora skolan inom psykologin är behaviorismen, till vars främsta representanter hörde BF Skinner. Bidinotto skriver:

"I dess renaste form, framställer behaviorismen en nästan mekanisk modell för mänskligt beteende: att människan är föga mer än en stimulus-respons maskin, som en råtta eller duva, i stället för en medveten, tänkande varelse med fri vilja. Denna biljardbolls-attityd till mänsklig handling, anses av behavioristerna vara 'objektiv' och 'vetenskaplig', till skillnad från den 'subjektiva' psykoanalysen.

Behaviorismen ignorerar därför individens inre tillstånd och hans historia, och koncentrerar sig på att förändra hans nuvarande beteende genom att betinga honom med belöningar och bestraffningar (sk förstärkare). Det är inte en överdrift att säga att den behavioristiska inställningen till mänsklig förändring i grund och botten är densamma som den hos hundtränare." (sid 19)

Behaviorismen anknyter till den sociologiska förklaringsmodellen, och förmår lika lite tillföra någonting konstruktivt. En studie av behavioristisk behandling av kriminella ger lika obefintliga resultat som den ovan nämnda undersökningen.

Den biologiska bortförklaringen

En tredje förklaring till brott är den biologiska. Dess syn är att en person är genetiskt eller naturligt förutbestämd att begå brott. Denna teori menar Bidinotto är bättre empiriskt underbyggd än de sociologiska och psykologiska teorierna. Studier av tex kriminella tvillingar har visat en betydande samstämmighet. En dansk studie över mer än 14 000 adopterade barn visade också att adopterade barn vars biologiska föräldrar hade varit kriminella hade en större sannolikhet att bli brottslingar själva. Detta gällde även adopterade syskon som växte upp skilda åt.

Men dessa fall, liksom studier som försökt visa på temperament, kön, intelligens eller kroppskonstruktion som förklaring är ändå statistiskt svaga. Som Bidinotto skriver:

"Exempelvis kan ärvda faktorer ibland ge anlag för aggressivitet, hög grad av fysisk energi, och ett dåligt temperament. Men varför blir vissa individer med sådana drag professionella fotbollsspelare, när andra blir brottslingar? [...] Personlighetsdrag definierar bara allmänna egenskaper. Det finns inga bevis för att vad man gör med dessa egenskaper skulle vara förutbestämt." (sid 21)

Den filosofiska grunden för ”The Excuse-Making Industry” är determinismen. Den innebär att en människas tankar, känslor och handlingar alltid är bestämda av föregående faktorer utanför ens kontroll. Determinismen förnekar människans fria vilja, vilket innebär att individen inte är ansvarig för sina egna handlingar.

Brottslingens psyke

Några kapitel i boken behandlar brottslingens psyke. I tex ”Stalking the Criminal Mind” skriver filosofen David Kelley om miljö, biokemi, psykopati och neurfysiologiska skador som bidragande till kriminalitet, men fråntar inte brottslingen ansvar för sina handlingar. Kelley skriver:

"vi är begränsade av vår genetiska och fysiska utrustning, och vi kan knappast vara opåverkade av vår sociala omgivning. Men om människan, jaget, är mer än summan av hennes bakgrund, då kan våra handlingar vara mer än summan av deras bakgrund; vi kan ha utrymme att manövrera fritt inom det kausala nätet." (sid 41)

Hans analys av psykopaten är intressant:

"Det klassiska kliniska porträttet av en psykopat skapades av Hervey Cleckley, som var privatpraktiserande terapeut, i "Mask of Sanity"; vissa forskare använder fortfarande hans lista över 16 drag som ett diagnostiskt test. Cleckleys studieobjekt uppvisade normal intelligens, många var välorienterade, många hade talanger. De hade inte konstiga fantasier, och de verkade vara helt fria från ångest. Ändå verkade de sakna förmåga att lära sig av erfarenheter, och gjorde samma misstag om och om igen, även efter att de hade förstått dem. Hans studieobjekt var kroniska lögnare, även när det inte fanns något att vinna på det. Cleckley började tro att den intelligens de uppvisade i konversationer var enbart verbal; när han studerade dem närmare slogs han av det konkreta och fragmentariska i deras tänkande, som speglades i deras fullständiga brist på intresse för långsiktig planering i deras liv." (sid 42)

Alla Cleckleys patienter var inte kriminella, och alla kriminella faller heller inte under detta mönster.

Kelley går också in på psykologerna Stanton Samenow och Samuel Yochelson, som gjorde en femton år lång studie över brottslingar vid S:t Elizabeths Hospital i Washington DC. De framställde ett kliniskt porträtt av brottslingar snarlikt Cleckleys, i trevolymsboken The Criminal Personality, senare utgiven i något mindre form av Samenow: Inside the Criminal Mind.

Samenow skriver själv ett kapitel i Criminal Justice?: ”The Basic Myths about Criminals”. Där kommer Samenow till slutsatsen att det är den kriminelles tänkande, dennes världsbild, dvs filosofi som är annorlunda. Han skriver:

"Trots enorma skillnader i deras bakgrund och brottsmönster, är brottslingar lika i ett avseende: deras tänkande [...] de betraktar världen som ett schackbräde över vilket de har total kontroll, och de ser människor som brickor som de flyttar som de vill. Pålitlighet, kärlek, lojalitet och samarbete är oförenliga med deras livsstil. De föraktar och utnyttjar de flesta människor som är vänliga, tillitsfulla, hårt arbetande och ärliga. Mot några få är de känslosamma, men sällan omtänksamma. Några av deras mest altruistiska handlingar har mörka motiv." (sid 56)

Och senare: "Hur en person handlar bestäms huvudsakligen av hur han tänker. Brottslingar tänker annorlunda." (sid 58, Samenows kursiveringar)

Yochelson och Samenow kom fram till att brott är en frivillig handling, för vilken brottslingen är fullt ansvarig. Samenow skriver att vanlig rehabilitering inte fungerar, då brottslingen inte varit ”habiliterad” i samhället från början. Det finns inget ansvarsfullt tillstånd att återföra honom till, då brottslingen inte vill ha och inte värderar det som en ansvarsfull människa vill ha och värderar. Istället måste det till förändringar i brottslingens tankemönster och av självbilden, en konsekvent ökad medvetandeförmåga. Vid Yochelsons död 1976 levde tretton av de trettio patienterna som genomgått det speciella terapeutiska programmet vid S:t Elizabeths Hospital ansvarsfulla liv.

Jag skulle vilja tillägga att då kriminell psykopati är oerhört svårt att komma tillrätta med kan ett ytterst begränsat antal bli friska, inte minst med tanke på den etablerade psykiatrins stora brister. Flera kommer att förbli obotliga och det ett rättssamhälle kan göra är att hålla dem borta från allmänheten.

I anknytning till detta kan man se Melvin Bargers studier i ett annat kapitel i boken över den notoriske brottslingen Alvin Karpis, som i sin självbiografi beskriver sitt kriminella leverne som någonting spännande och äventyrligt. Barger får känslan av att om Karpis hade fått leva om sitt liv, så hade han levt likadant.

Politik och brott

David Walter, en av grundarna av det libertarianska International Society for Individual Liberty, har författat kapitlet ”Crime in the Welfare State”, där han lyfter ögonen till den politiska aspekten av brottslighet.

För den klassiska liberalismen är ett brott sådant som kränker individens rätt till liv, frihet och egendom. T ex mord, stöld, kontraktsbrott, utpressning, bedrägeri. Men en stor del av det som definieras som brott av dagens lagar utgör inte kränkningar av individens rättigheter. Istället är det staten som kränker rättigheter och gör den till brottsling som inte lyder. Individer tvingas till ett visst beteende eller att handla på ett visst sätt, även då handlingen inte kränkt någon annans liv, frihet och egendom. Exempelvis alla de skatter som går till ändamål utöver den rena rättsstaten och försvaret, yttrande- och tryckfrihetsinskränkningar, omfattande regleringar av och inskränkningar i privat företagsamhet.

Välfärdsstaten inte bara underminerar de välståndsskapande krafter som finns i fria och dynamiska företag, den sprider också en ”plundrarmentalitet”, där kriminella tar sin del. Om inte staten respekterar den enskildes liv, frihet och egendom, varför ska då mördaren och rånaren på gatan göra det?

Staten har i alla tider förnekat individens förfoganderätt över sig själv och sin egendom, men det som är speciellt för den moderna välfärdsstatens utveckling är egalitarianismen. Den hävdar att ”resurserna” är orättvist fördelade, utan hänsyn till vem som rätteligen äger vad, hur resurserna uppstår och skapas. Altruismen, som filosofen Ayn Rand kraftfullt har kritiserat, har förstås bidragit.

En följd av detta, som boken inte går in på, är spridningen av ”the entitlement mentality”. Den innebär att så fort ett behov uppstår, så är den behövande automatiskt berättigad (entitled) till någon förmån som tillfredsställer behovet. Att det är någon annan som måste skapa och tillhandahålla förmånen bekymrar man sig föga om.

Dessa fenomen är bidragande till kriminaliteten och leder till en spiral av sjunkande välstånd, dvs motsatsen till det som jämlikhetsfilosofin ville uppnå. Det finns också jämlikhetsivrare som avskyr att se att vissa människor lyckas, som drivs av ren avundsjuka och vill omintetgöra den självständiga människan (se Ayn Rands roman The Fountainhead)

Rättssystemets brister

Den andra och tredje delen av Criminal Justice? behandlar de felaktigheter i det amerikanska rättssystemet som bidragit till den ökande brottsligheten och vad som kan göras åt dem.

En vanlig myt är att det amerikanska rättsväsendet är tufft mot brottslingar. Möjligen kan polisbrutalitet och dödsstraff samt den senare tidens ”nolltolerans” i t ex New York ge en indikation på det.

Men boken ger flera hårresande beskrivningar av de fall där grova våldsbrottslingar — däribland många mördare — upprepar sina brott under villkorlig frigivning (probation/parole) och på permissioner, uselt bevakade, ibland helt utan bevakning. En stor del släpps också fria efter en löjligt liten strafftid eller efter psykiatrisk ”behandling”, varpå brottslingen fortsätter begå brott.

Ett kapitel i boken är en rapport från det amerikanska justitiedepartementet. Där kan man läsa om hur 43% av 79 000 studerade brottslingar som fått villkorlig dom arresterades minst en gång inom tre år för något nytt grovt brott. Och även efter en sådan nyarrestering fick 45% ny villkorlig dom.

James Wootton, grundare och president för Safe Streets Alliance i Washington DC och tidigare anställd på justitiedepartementet, ger i sitt kapitel ”Truth in Sentencing” statistik på den genomsnittliga formella strafftiden respektive den genomsnittliga reella tid den dömde sitter inne:

Mord: 15 år, resp. 5,5 år

Våldtäkt: 8 resp. 3

Rån: 6 resp. 2,25

Överfall: 4 resp. 1,25

Vidare visar en annan studie att 51% av våldsbrottslingarna var ute från fängelset inom loppet av två år och 76% var ute inom fyra år.

Rättspsykiatrin

Psykiatrikern Lee Coleman behandlar i sitt kapitel ”The Insanity Defense” rättspsykiatrins misslyckande. Han beskriver hur termen ”mentalsjukdom” (insanity) har utvidgats från att ursprungligen beteckna symptom vi idag kallar psykotiska eller schizofrena, inkluderande hallucinationer, till ett allt vidare begrepp som urvattnar termens egentliga innebörd.

Under påverkan av Freud betonades alltmer de undermedvetna krafterna i människans psyke. Psykiatrikern fick ett större inflytande när det gällde att avgöra om brottslingen verkligen var ansvarig juridiskt. Coleman:

"1954 kulminerade detta tänkande i Durham-regeln, som skrevs av den mycket respekterade federale domaren David Bazelon. Den löd: 'En anklagad är inte kriminellt lastbar om hans olagliga handling är ett resultat av en mental störning.' En person kunde med andra ord veta att hans beteende var fel, men ändå drivas till det genom sinnesrubbning. [...] Om allt beteende, som Freud hävdade, var resultatet av förutbestämda, undermedvetna krafter, var det lätt att tolka alla brott som resultatet av dolda psykiska drifter, och följaktligen som resultatet av sinnesrubbning." (sid 144f)

Föga förvånande ökade antalet fall med klassificeringen psykiskt sjuka i rätten enormt efter detta. Ett av flera skräckexempel på psykiatrins ökade makt i rättssalen förtjänar att redovisas:

"En väletablerad psykiatriker vittnade att när den anklagade, 'Tony', knivhögg och mördade sin fru, var han tillfälligt sinnessjuk. Hustrun hade hotat med att lämna Tony flera gånger, och han hade hotat med att döda henne hellre än att låta henne gå. Dessa hot hade fungerat tidigare, men den här gången hade hon bestämt sig för att lämna honom. När hon packade sina saker knivhögg han henne flera gånger tills hon dog. Sedan en granne hade ringt polisen bekände Tony brottet på ett sammanhängande och rationellt vis. Han verkade inte förvirrad eller verklighetsfrånvänd på något vis, varken inför polisen eller medarbetare, vänner och grannar.

Psykiatrikern som vittnade för försvaret förklarade trots detta, att hotet att förlora sin fru fick Tony att uppleva en tillfällig förlust av kontakt med verkligheten. Psykiatrikern kallade det en dissociativ reaktion. I detta tillstånd mördade Tony sin fru; efter dådet återvände han omedelbart till verkligheten.

När psykiatrikern korsförhördes hävdade han att Tony var vid sina sinnen ända till en sekund innan han utdelade det första hugget. Han förblev galen till en sekund efter det sista hugget. Då återfick han sitt förnuft och har varit fullt normal ända sedan dess." (sid 146)

Domaren gick med på att klassificera Tony som psykiskt sjuk. Lee Coleman skriver att det inte är ovanligt med psykiatriska vittnesmål av den här typen.

En annan följd av rättspsykiatrins inflytande är att alltfler brottslingar spelar sjuka och för både psykiatriker och domstol bakom ljuset. Exempel ges på detta, där brottslingen senare erkänt sitt spel.

Lee Coleman hävdar att psykiatrisk utvärdering av en dömd brottslings framtida farlighet bara är spekulationer och rättspsykiatrin bollar därför med rättssäkerheten.

Mördare som klassats som psykiskt sjuka släpps ut efter en minimal tid. I delstaten New York låg genomsnittet för intagning mellan 1965 och 1976 på mindre än 18 månader. En mördare spenderade bara en dag på sjukhus! I New Jersey låg genomsnittet på två år.

Å andra sidan har även psykiatrin fått oskyldiga dömda. Som exempel kan man se incestdomar, där man utgått ifrån ovetenskapliga teorier om förträngda minnen. Psykiatriker har också åberopats för att sjukdomsförklara för samhället misshagliga, men egentligen oskyldiga människor.

Lee Coleman förespråkar psykiatrins avstängning från rättssalarna. Domstolen kan själv bedöma olika motiv för brott utan psykiatrikers hjälp, vilket också sker. Och mer än så, varje myndig person är ansvarig för sitt handlande.

Andra reformer

Boken tar upp de problem det innebär att inte kunna använda bevis som har framtagits på ett felaktigt eller olagligt sätt. Som exempel på en hämsko: Genom rättegången Miranda vs. Arizona 1966 fastställde Högsta domstolen att även frivilliga otvungna bekännelser av en misstänkt i polisförhör inte skulle godtas som bevis om inte polisen först informerat den misstänkte om att (1) han har rätt att förbli tyst, (2) allt han säger kan användas mot honom i domstolen, (3) han har omedelbar rätt till advokat och (4) han kan få en gratis advokat om han inte har råd med någon.

Fyra av de nio ledamöterna i HD röstade mot detta beslut och var mycket upprörda över det. De hävdade att de metoder för frivilliga bekännelser före rättegång som HD tidigare hade anvisat var oklanderliga. Byron R. White, som hade röstat mot beslutet skrev:

"Även om det enligt Högsta Domstolen finns något i sig ledande och tvingande i häktesförhör, menar den att det spontana resultatet av tvånget i arrest och kvarhållning ska bedömas såsom frivilligt. En anklagad, arresterad på "troliga grunder", kan kasta ur sig en bekännelse som bedöms som godtagbar i rätten trots att han är utan advokat och häktad, och utan att han visat att han har förstått sin rätt att tiga eller konsekvenserna av sin bekännelse. Och ändå, enligt HD:s beslut, om polisen frågar honom en enkel fråga som 'Har du något att säga?' eller 'Dödade du din fru?', så har hans svar på något vis blivit framtvingat." (sid 126)

Ett annat ofog är det sk plea bargaining, där en brottsling kan förhandla sig till ett lägre straff genom att tex erkänna före en eventuell rättegång. Detta äventyrar inte bara rättssäkerheten, utan är också ett hån mot allt vad rättvisa heter. Försvararna av plea bargaining menar att rättssystemet skulle belastas för mycket om detta förfarande inte fanns. Men där det har avskaffats, som i Alaska och i enskilda städer, bla New Orleans och Pontiac, har resultatet blivit det motsatta: effektivare rättegångar.

Längre fängelsestraff

Ett säkert sätt att förhindra brott är längre fängelsestraff. De perioder då straffen skärpts har också brottsligheten minskat.

Ett problem som brukar påpekas är att det finns få fängelser i förhållande till intagna och att fängelser är dyra att bygga och driva. Men som statistik i boken visar så är kostnaderna för medborgarna i samhället flera gånger större om brottslingar släpps ut för tidigt än om de fick sitta inne längre tid. Lösningen är att bygga fler fängelser. Det kan också ingå som straff för fysiskt friska fångar att delta i underhållet av fängelset och därmed minska kostnaderna.

Bidinotto förespråkar en progressiv straffskala för återfallsförbrytare. T ex två år för en första dom för inbrott, fyra år för en andra dom, åtta år för en tredje, osv. Hänsyn till andra typer av brott ska också vägas in och bidra till progressiviteten i straff.

En del hävdar att fängelse är ”förråande” för brottslingarna, men faktum är att de flesta våldsbrottslingarna är ”råa” redan före sin första dom. Endast en mindre del av brotten upptäcks eller leder till en fällande dom. Man kan lika gärna hävda att längre fängelsestraff kombinerat med en högre ålder kuvar brottslingen.

Minskad strafftid för ”gott uppförande” bör avskaffas. Alltför många falskspelare drar nytta av att kunna komma ut tidigare och fortsätta sin brottsbana. Istället bör straffet skärpas för dåligt uppförande.

Det amerikanska rättssystemet brukar anklagas för att vara diskriminerande mot svarta. Man kan se att de svarta är överrepresenterade i fängelserna och visst finns det fog för att anklagelser om rasism i rättsväsendet, men framförallt gällde detta förr i tiden. I dag är straffen likartade för svarta och vita. De flesta våldsbrotten begås av svarta och viktigt att påpeka är att de flesta offren för brott är andra svarta. Det är inte minst med hänsyn till dessa som längre straff måste till.

Rehabiliteringen av brottslingar måste reformeras, så att den, i den mån den kan användas, utgår från de principer och metoder som Samenow och Yochelson arbetade med. Missbruket med borgen, permissioner och villkorlig frigivning måste också stävjas.

Rättvisa

Bidinotto gör en definition av rättvisa som är avgörande för synen på ansvar och straff:

”Jag skulle definiera rättvisa som den moraliska princip som erkänner orsak-och-verkan samt tillskriver individuellt ansvar i sociala sammanhang. Rättvisa innebär att eftersom individer själva tänker och iscensätter sina handlingar, är de moraliskt ansvariga för de sociala konsekvenserna av sina handlanden och måste behandlas i enlighet med detta." (sid 191)

Och vidare:

"I ett idealsamhälle, grundat på det konsekventa erkännandet av individuella rättigheter och självständighet, skulle ett 'brott' definieras som: varje medveten, icke-överenskommen handling innebärande initierande av våld, tvång eller bedrägeri mot en annan person eller personer. Detta är avsiktliga, valda handlingar som upphäver andra individers moraliska autonomi i ett frihetligt samhälle, och som därför underminerar eller förstör deras välmående eller liv." (sid 193)

Bidinotto hävdar att brott måste ses som en kränkning av individen och inte som idag av ”staten”, där brottsoffret bara är ”vittne” till brottet mot staten, vars intressen företräds av åklagaren. Istället ska brottsoffret ges den främsta ställningen i rätten, med sina intressen representerade av åklagaren.

Överhuvudtaget måste skyddet och hjälpen för brottsoffer och vittnen förbättras. I vissa fall har dessa inte ens informerats när en tidigare dömd brottsling har släppts ut igen.

Ett exempel på den monströsa orättvisa som uppstår när brottsoffret konfronteras med ”The Excuse-Making Industry” ger domaren Ralph Adam Fine i ett kapitel i boken där han citerar ett brev han fått från en våldtagen kvinna:

"Min frustration ökade geometriskt när jag ställdes inför domstolen. En domare sade åt mig att jag skulle 'försöka förstå den stackars karln, eftersom han var resultatet av ett trasigt hem, alkoholiserade föräldrar och en hemsk barndom.' Samma domare sade till mig att jag skulle vara 'tacksam över att han inte skadade mig!'. När jag talade vid domen, förklarade domaren att jag borde"glömma hela saken", och att jag inte skulle få några problem med att få ett bra liv igen eftersom jag är så ung (jag är 25 år). Jag kan inte mäta det förakt jag känner för dessa män." (sid 99)

Några författare i boken förespråkar dödsstraff, vilket kan vara främmande för svenska läsare. Bidinotto skriver att dödsstraff aldrig får tillämpas i en dom som byggts på indicier, men däremot ska det i fall av överlagt mord där det inte råder någon tvekan om skuld, vara det normala straffet.

Jag är inte övertygad om att risken för justitiemord (dvs att en oskyldig avrättas) helt kan elimineras. Även i de fall där full visshet om skyldighet kan föreligga, som när det gäller diktatorer och krigsförbrytare, skulle man kunna hävda att även sådana kriminella kan sitta inne med viktig information, dels om sina egna brott, dels andras ouppklarade. De kan i sin fångenskap yttra något som är avslöjande.
Frågan om en mördare i princip har förverkat rätten till sitt liv är också något som jag själv inte funnit ett tillfredsställande svar på. I och med att det råder minsta tvekan rörande dödsstraff och principerna för detta straff, bör det inte förespråkas.

Den i USA generellt stora uppslutningen kring dödsstraffet har förmodligen sin förklaring i den höga mordstatistiken. Väldigt många amerikaner är anhöriga till mördade och det är lätt att förstå den indignation och maktlöshet dessa kan känna. I och för sig är 49% av svenskarna anhängare i dödsstraff i någon form och fram till 1972 hade också Sverige dödsstraff ”i krigstid”.

Bidinotto citerar Williard Gaylin om meningen med att avrätta en person som Adolf Hitler, om denna hade överlevt kriget och var sjuk och åldrig:

"...tanken på Hitler, pensionerad på en ranch i Argentina, målandes landskap är helt enkelt outhärdlig [...] Han måste straffas därför att tingens moraliska ordning kräver det, därför att det skulle vara otänkbart att se en sådan man belönad, tillåten att slippa undan ostraffad. Rättfärdigheten kräver det." (sid 188)

Vad som definitivt måste till då dödsstraff inte kan utdömas en mördare, är avsevärt längre fängelsestraff, helst verklig livstid, dsv att aldrig någonsin släppa ut den som är dömd för överlagt mord.

Vapen

Något som saknas i boken är en diskussion om vapenfrågan. Den nämns, men en utförligare analys hade varit på sin plats. Jag skulle därför vilja kommentera frågan.

För många svenskar, liksom för flera amerikaner och mediaetablissemanget, är det närmast ett axiom att en liberal vapenlagstiftning bidrar till ökad kriminalitet. Jag vill först konstatera att då liberalism tillerkänner individen rätt till självförsvar, kan denna rätt ta sig uttryck i att äga handeldvapen. Men denna rätt är inte ovillkorlig. Den måste vägas mot de risker för andras liv och lem det kan innebära, precis som det inte finns någon rätt för privatpersoner att inneha atombomber eller bazookas.

Ayn Rand skriver i sin essä ”The Nature of Government” i boken Capitalism: The Unknown Ideal: "Staten är medlet för att sätta bruket av försvarsvåld under objektiv kontroll — dvs under objektivt definierade lagar."

För att inte individens nödvärnsrätt ska urarta till vendettor, måste någon form av reglering av vapen finnas. Vad som dock måste belysas i frågan om handeldvapen är att det inte är givet att en liberal lagstiftning ökar brottsligheten.

I media får man intrycket av att det i USA är en mäktig vapenlobby och paranoida milisgrupper som värnar rätten till vapen. Men faktum är att böcker i ämnet som kommit ut på sistone är författade av personer som står ”till vänster” och försvarar en liberal lagstiftning. T ex ”The Great American Gun Debate” av Don B Kates Jr och Gary Kleck.

Olika studier visar att där t ex kvinnor skaffat vapen och utbildat sig i skytte, har våldtäktsstatistiken gått ner och brottslingar undviker områden där de vet att hushållens innehav av vapen är stort.

I USA före brottsexplosionen på 60-talet samt i Australien, Nya Zeeland och Schweiz har en liberal vapenlagstiftning inte medfört hög kriminalitet. I Schweiz är det t o m obligatoriskt för varje vuxen man att ha ett handeldvapen i sitt hem och han är förpliktigad att delta i skjutövningar, detta som en form av folklig milis då Schweiz saknar en stående armé. Trots (eller tack vare) detta är brottsligheten i Schweiz mycket låg.

I motsats kan man se t ex Mexiko vars mordstatistik är mer än dubbelt så hög som USA:s, men där det är närmast omöjligt att skaffa sig vapen på ett lagligt sätt. Dessutom är vapen totalförbjudna i Washington DC och i New York City infördes redan 1911 stränga restriktioner, utan att brottsligheten har minskat för det. I Kanada, som har hårdare vapenlagar än USA, är mordstatistiken högre i provinserna Quebec och New Brunswick, jämfört med de intilliggande amerikanska delstaterna Maine, New Hampshire och Vermont.

Men då förhållandena i Sverige är annorlunda och vi inte har sett resultat av övergång från sträng till liberal vapenlagstiftning, ser jag ogärna en sådan liberalisering i Sverige.

När det gäller USA torde det vara mycket svårt att införa totalförbud, med tanke på det stora stödet för rätten till vapeninnehav och det andra författningstillägget. Dessutom är ca 71% av de vapen som används i kriminellt syfte illegala, dvs stulna, illegalt tillverkade och importerade, och skulle därför inte kommas åt vid ett eventuellt totalförbud. Däremot skulle hederliga medborgare avväpnas i ett kriminellt hårt belastat samhälle, där polisen och rättsväsendet inte gör sitt jobb väl.

Som jag försökt visa, kan en liberal vapenlagstiftning kombineras med låg brottslighet. Andra faktorer är avgörande för den höga kriminaliteten. Dock måste en bättre kontroll av vapenköparens bakgrund komma till, vilket sker i allt större utsträckning.

Brott utan offer

Enligt en laissez-faire liberal ska det inte finnas lagar mot brott utan offer, dvs då inte andras liv, frihet och egendom har kränkts. Som jag tidigare skev finns det en uppsjö lagstiftning som bör avskaffas då den i sig kränker individens rättigheter och belastar rättssystemet.

En mycket stor andel brott är relaterade till narkotikaförbudet. Det är glädjande att Bidinotto i boken inkluderar ett förespråkande för legalisering av droger. (Värt att notera är att i USA var narkotika laglig före 1914). Det skulle vara en av de viktigaste reformerna för ökad rättssäkerhet.

Narkotika är på intet sätt något sunt, men effekterna av förbudet överstiger vida problemen med missbruket i sig. Narkomanerna skulle i mindre utsträckning tvingas till kriminalitet och prostitution för att finansiera sitt missbruk och socialarbetare skulle ha lättare att följa upp dem. Men framförallt skulle vanliga medborgare vara betydligt säkrare i sina hem och på gatorna.

Anti-droglagar och sk civil asset forfeiture laws, där egendom som vid blotta misstanken att ha använts i kriminellt syfte kan beslagtas, utan rättegång, urgröper och korrumperar rättsväsendet. Den drabbade får likt en Kafka-mardröm bevisa sin oskuld för att få tillbaka sin egendom. Det kan röras sig om allt från hus, båtar och bilar till kontanter. Värdet av sådana beslagtagna tillgångar översteg 1992 en miljard dollar.

Jag skulle kunna ge ett otal andra exempel på förmyndar- och polisstatsfasoner i USA. Ökningen av rättsprocesser med absurda skadeståndskrav fördärvar också rättsväsendet.

En viktig bok

Criminal Justice? är en utmärkt bok och en av de allra viktigaste som getts ut på länge. Även om den behandlar USA har den full relevans för Sverige. Den slår hål på många myter om brott och straff, men framföallt är den en kraftfull attack på de idéer som orsakat den fasansfulla brottsutvecklingen: determinismen, nihilismen, subjektivismen och kollektivismen. Jag skulle vilja tillägga att vad som krävs mer fundamentalt ideologiskt är inte någon återgång till religion och tradition som konservativa brukar kräva, utan grundläggande principer om objektiv verklighet, förnuft, individualism och kapitalism (så som formulerat av bl a Ayn Rand).

Bidinotto skriver i sitt slutord:

"Brottslighet kan aldrig utrotas, inte så länge vi har möjlighet att välja det onda. Men den kan kontrolleras, om brottslingar ses som varelser med fri vilja, fullt ansvariga för sina handlingar. Svaret är att förändra hela det rättsliga systemet, från dess grundläggande premisser till dess dagliga rutiner, med ett enda mål i sikte: att åter hävda det individuella ansvaret." (sid 294)