Fucking Åmål

För handlingen (som vi inte vill tala för mycket om eftersom ni omedelbums bör gå och se filmen!) skulle kunna utspela sig var som helst. Temat, homosexuell kärlek i en intolerant omgivning, är så mycket mer än bara det. Det skulle kunna handla om vem som helst som vill, men inte vågar, leva sitt liv på sitt eget vis, därför att skolkompisarna och föräldrarna mobbar och fördömer den som inte passar in. I biosalongen kan man garva åt trångsyntheten på landsorten, men som alla vet som vuxit upp i en Stockholmsförort hade filmen lika gärna kunnat heta "Fucking Stenhamra" eller "Fucking Hässelby". Intoleransen, motviljan mot den som inte är som alla andra finns överallt. Särskilt bland de unga.

Ungdomar är inte av naturen elaka, men de har aldrig fått lära sig vikten att tänka själva och att leva för sin egen lycka. De har ännu inte skapat sig egna värderingar och en självständig grund att stå på, och då blir det övergripande värdet ofta att bli accepterad, att inte vara den som "är onormal". De har i stället fått sig itutat att de tänker för mycket på sig  själva, och att de måste passa in. Den som kan peka ut och förödmjuka den avvikande blir därför lätt ledaren i gänget. Men tendensen finns i alla åldrar och i alla omgivningar. Även i många ålderstigna kompisgäng och på arbetsplatser finns kravet att smälta in, och många begår våld på sig själva och sina hemliga drömmar för att bli omtyckta.

Moodysson har på ett skickligt sätt visat det förtryck som finns i kollektivismen och osjälviskheten. Gruppen tvingar ofta folk till underkastelse under sina uttalade eller outtalade regler. De som inte tänker självständigt premieras, för de låter okritiskt som alla andra, de hänger med. De deltar i mobbingen av andra för att bevisa sin egen normalitet, för att accepteras pekar de på andras fel. Och den som är mest utanför måste vara värst mot andra avvikare för att få "vara med".

Gruppmentaliteten, dödandet av det egna tänkandet och den egna viljan verkar även i mindre sammanhang. Även när det bara är två killar som pratar med ett par tjejer så konformeras man snabbt till den andres uppfattning, av den störtsköna kommentaren: "Fan, vi håller väl ihop, eller?". Och när man ger upp sina drömmar om mer, försvinner den inre gnistan och entusiasmen. Man kan inte annat än rättfärdiga sina osjälvständiga val och beteenden med "Äh, det bara é så.".

Det krävs ett oerhört mod att som filmens Agnes våga stå för vem man är när asflabben ekar efter en i skolkorridoren. Ingen biobesökare kan låta bli att röras av hennes utanförskap, av hennes sorg över att vara den som inte är som andra. Men samtidigt är Fucking Åmål en revolutionär film, som inspirerar den som vågar stå upp för sig själv och inte vill låta sitt liv dikteras av majoriteter.

Och Elin får verkligen uppleva att det inte är värt ett jota om man får uppskattning för att man anpassar sig. Man kan betraktas som hur tuff som helst när man spelar andras spel, men om man inte innerst inne vet att man har gjort rätt, att man gör det man vill göra, så har inget annat någon betydelse. Om man inte är bra i sina egna ögon så är man aldrig bra.

Om det av denna recension låter som om Fucking Åmål är en idéfilm så är det inte riktigt sant. Filmens budskap är viktigt och tydligt, men det skulle ha kunnat formuleras som ovan, och då hade bara en handfull liberaler läst det på denna hemsida. Poängen med Fucking Åmål är att den är otroligt levande och omtumlande kärlekshistoria. Och den är sprängfylld av humor, av en välvillig och icke-sarkastisk drift med ungdomslivet som verkligen är på pricken. Man känner igen varenda detalj, oavsett om man i sin ungdom var som Elin, som festar vildast och hånglar med alla grabbar, eller som Agnes läser Edith Södergran, lyssnar på Albinoni och skriver dikter, eller som den blyge Johan åker moped och drömmer om att få skjutsa snyggaste tjejen. Och alla svenska ungdomar kan känna igen sig i den desperata jakten på någonting med alkohol i ("fan, jag måste bli full!"), knepen för att dölja var man varit (käka upp alla chips i skafferiet för att mamma ska tro att man varit hemma), och problemet med att Oboy’en sällan räcker till när man är två.