Marknadskraften - U-ländernas väg till välstånd eller fattigdom (Artiklar)

Sammanfattning: Många decennier av ekonomiska misslyckanden i u-länderna visar tydligt att socialismen bara kan skapa stagnation och fattigdom, t ex i Indien. Samtidigt visar mängder av exempel att en liberal marknadspolitik kan bryta misären och ge välstånd åt hela folket - här exemplifierat med Peru och Chile.

Skådespelaren Tony Randall brukade under 60- och 70-talen resa till Calcutta för påminna sig om människans grundläggande villkor. Han beskrev hur han aldrig vågade ge någon av Calcuttas många tiggare någonting.

Gav han bort ett mynt fruktade han att den som fått myntet omdelbart skulle mördas av någon av de andra tiggarna. Skänkte han en brödbit visste han att folk omedelbart skulle kasta sig över den som fått den. Mannen skulle slitas i stycken och människor skulle dödas i kampen. I slutändan skulle ingen få något bröd men många skulle komma till skada.

Socialismens löfte bestod i att lyfta de fattiga massorna ur armodet genom en omfattande omfördelning av de ekonomiska resurserna och en radikal omdaning av det ekonomiska systemet.

För dem som likt Tony Randall sett de vidriga förhållanden som Calcuttas fattiga delade med miljontals fattiga världen över måste socialismen med sina storslagna löften därför ha utövat en särskilt stark dragningskraft. Ingen annan ideologi utlovade vid denna tidpunkt lika självsäkert snabba förbättringar på den skriande nöden i den tredje världen.

De praktiska erfarenheterna av socialismen har emellertid varit avskräckande. Ingenstans i världen har socialismen infriat sin löften om en bättre värld för världens fattiga. Oavsett om det rör sig om nationalistiskt inspirerad socialism, socialism blandat med islam eller med bistånd uppbackad marxism-leninism så har resultaten varit nedslående.

Det enda som har skiljt de otaliga socialistiska experimenten åt är graden av misslyckande. Skalan börjar i Indira Ghandis stagnerande indiska ekonomi och slutar någonstans i den Kambodjanska apokalypsen under Pol Pot eller Maos stora språng ut i intet.

Paralellt med socialismens konvulsioner har en revolution pågått i det tysta. En revolution vars genomförare saknats på väggarna i västvärldens studentrum men vars resultat varit desto mer överväldigande i de delar av världen där den pågått.

1980 påbörjades en långsam liberalisering av den indiska ekonomin. Genom att gradvis minska tullar, regleringar och skatter har Indien idag nått upp i en ekonomisk tillväxt på 6-7% per år. Det innebär att BNP per capita ökat med 50% sedan liberaliseringarna påbörjades. Andelen människor som lever under fattigdomsgränsen har minskat från 52% av befolkningen 1978 till 37% 1993. Utan den accelererade ekonomiska tillväxten hade idag 150 miljoner fler indier levt under fattigdomsgränsen.

Det som i svensk media brukar betecknas som nyliberal politik och som vänstermänniskor kraftfullt fördömer för sin påstådda råhet har alltså räddat miljoner och åter miljoner människor undan fattigdom och nöd. Kanske har den till och med lett till att man idag kan ge bort en bröd bit i Calcuttas slumkvarter utan fruktan för att det utlöser våld och tumult.

Intressant att notera är att en svensk journalist i samband med Indiens 50-års dag berättade att de ekonomiska reformerna lett till att en ny medelklass växt fram men att antalet fattiga idag är större än när Indien blev självständigt. Allt under temat "de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare". Vad som inte nämndes var att han syftade på antalet fattiga i absoluta tal och att Indiens befolkning sedan 1947 tredubblats!

Vi bör inte glömma bort orsakerna bakom att Indien idag är ett av världens fattigaste länder med en BNP per capita på ca 350 dollar mot andra asiatiska länder som Malaysia och Thailand på 3 520 dollar respektive 2 600 dollar (1995).

I enlighet med tidsandan och det som predikades av det intellektuella etablissemanget i Europa under 50- och 60-talet förde det självständiga Indiens första president Nehru och sedan Indira Ghandi en starkt socialistiskt inspirerad politik.

Genom höga tullmurar skulle man skydda sin ekonomi mot utsugning av multinationella företag och västlig imperialism. Den "destruktiva" marknadskonkurrensen ersattes till stor del med ett system av statliga licenser. Banker och stora industrier nationaliserades, beskattningen av rikedomar skärptes, allt med löfte om ökad "social rättvisa" och minskad fattigdom.

Resultatet var långt ifrån imponerande. Under perioden 1947- 1978 hade andelen fattiga endast minskat marginellt. 1947 levde 55% av Indiens befolkning under fattigdomsgränsen, 1978 var siffran 52%. Indiens trettio år av socialistisk politik kan inte betraktas som annat än ett fiasko. Under samma period som Sydkorea med sin mer marknadsinriktade politik tjugodubblade sin BNP per capita ökade Indiens endast en halv gång.

Det är sällan som det går att utföra fungerande experiment inom nationalekonomin. När man vill jämföra effekterna av olika typer av politik är man i de flesta fall hänvisad till att jämföra länder som skiljer sig i flera avseenden än i den politik man vill utvärdera. Exempelvis har det länge hävdats att de asiatiska tigrarna uppnåt sin höga tillväxt, inte tack vara sina övervägande kapitalistiska system, utan genom specifika kulturella värderingar eller auktoritärt styre.

Det är därför speciellt viktigt med exempel där man likt det Indiska fallet kan se en klar ekonomisk förbättring inträffa när liberaliseringar genomförs. Ingen kan med bibehållen trovärdighet hävda att den ekonomiska framgången för Indien på senare tid har sin orsak i några specifika indiska kulturella särdrag.

På samma sätt och av samma anledning som i det indiska fallet, kan förespråkare för marknadsekonomi idag gå till Sydamerika och peka ut två länder som först genomgått en period av socialistiska experiment för att därefter genomföra omfattande liberaliseringar.

De två länderna är Chile och Peru. För den som endast kommit i kontakt med socialisters svartmålningsförsök av dessa två länder kan det te sig överraskande att de snarare vederlägger än bekräftar vänsterns föreställningsvärld.

Mellan åren 1970 till 1973 försökte president Salvador Allende bygga om Chile till ett demokratiskt marxistiskt samhälle. En kraftig inflationsinjektion kombinerad med ofinansierade utgiftsökningar pressade tillfälligt upp tillväxten i ekonomin. Efter ett år vid makten gick dock luften ur den chilenska ekonomin för att vid den statskupp som avsatte Allende ha nått en negativ tillväxt på 7% kombinerat med en galloperande inflation.

Den militärdiktatur som ersätta Allende med Pinochet vid makten innebar i många avseenden att viktiga mänskliga rättigheter kränktes. De metoder om användes för att förfölja politiskt oliktänkande var ur liberal synvinkel fullständigt förkastliga och det går inte att ursäkta Pinochets diktatur med de ekonomiska resultat som uppnåddes.

Dock finns det många lärdomar att dra ur de ekonomiska reformer som med tiden genomfördes under diktaturen men som också fullföljts av de demokratiskt valda regeringar som tillträdde från och med 1989. Omfattande privatiseringar, avregleringar, minskad inflation, lägre statsutgifter, skattesänkningar och nedrivande av tullmurar har idag gjort Chile till ett ekonomiskt föregångsland i Sydamerika.

Mellan åren 1985 till 1989 minskade statsutgifterna från 33% till 23% av BNP. Samtidigt steg tillväxten från 3% till 10% av BNP. Arbetslösheten är idag nere i 6% och antalet fattiga har, trots ökade inkomstskillnader, under de senaste tio åren minskat från 40% till 28% av befolkningen.

1985 kom vänsterkandidaten Alan Garcias regering till makten i Peru. Garcia förklarade att hans politik var baserad på två ord, 'spendera' och 'kontrollera'. Till en början kan politiken sägas ha varit framgångsrik. Tillväxten ökade med 6% under det första året och 7% det andra - sedan kom kollapsen.

När Fujimoro vann presidentvalet över Garcia 1990 hade inflationen emellertid nått hårresande 6 000%, den privata konsumtionen hade fallit med 50% i genomsnitt och med hela 62% för de fattigaste.

Fujimoro genomförde omedelbart ett radikalt liberaliseringsarbete. Inflationen drogs snabbt ned och1994 nådde tillväxten 12,7% av BNP. I Lima där tillväxten var som kraftigast steg reallönerna i den formella privata sektorn med 14,9% 1994 och andelen som levde i fattigdom i huvudstaden sjönk från 47,6% till 37,6% mellan åren 1991 och 1994.

I de fattigare delarna av Anderna där jordbruket fortfarande är den huvudsakliga näringen var förbättringarna mindre uttalade. Här minskade fattigdomen bara från 72,7% till 68,3% som andel av befolkningen.

Att ekonomisk frihet leder till högre ekonomisk har på ett övertygad visas på ett övertygande sätt i den årliga rapporten Economic Freedom of the World. De länder som hade den högsta rankingen i den ekonomiska frihetsligan var också de som hade den högsta ekonomiska tilväxten. Med avtagande ekonomisk frihet minskade den ekonomiska tillväxten för att i den ofriaste kategorien generera en fallande BNP.

Det visar sig också att de ekonomiskt friaste länderna också har en högre total nivå på sin BNP per capita. Inte oväntat faller den absoluta nivån på BNP per capita också med tilltagande ekonomisk ofrihet.

Detta stämmer åtminstone någorlunda väl med den allmänna bild som presenteras i massmedia. Inte ens garvade vänsterjournalister sticker under stol med det faktum att det de kallar för nyliberal ekonomisk politik genererar goda tillväxt siffror. Vad som dock brukar betonas är att detta sker till priset av dramatikt ökade ekonomiska klyftor. De vill med andra ord få oss att tro att vi står inför ett val mellan pest och kolera där pesten är nyliberalt framkallade inkomstklyftor och koleran är socialismen, jämlikare men mindre ekonomiskt vital som nyliberalismen.

Mot denna bakgrund är det dåliga nyheter för socialismens förespråkare att den tillväxt de till viss del tillerkänner nyliberalismen faktiskt inte med automatik leder till ökade ikomstklyftor.

Nationalekonomerna Klaus Deininger och Lyn Squire vid världsbanken har utförligt studerat sambandet mellan ekonomisk tillväxt och inkomstfördelning. De båda ekonomerna har funnit att i 88 fall där ett lands BNP vuxit i längre än ett decennium så har jämlikheten ökat i 45 fall och minskat i 43. Med andra ord så förefaller tillväxt i sig varken leda till ökad eller minskad ojämlikhet.

Niclas Berggren vid Handelshögskoln kommer i sin doktorsavhandling fram till liknande resultat. Han har tittat på de 16 länder i vilka den ekonomiska friheten ökade mest mellan åren 1975 och 1990 och funnit att jämlikheten ökat i 10 fall och minskat i 6.

Med 97% av nittonhundratalet i backspegeln vet vi vilket ekonomiskt system som fungerar och ger bättre levnadsvillkor för de breda folklagren. Vi vet också vilket system som ger stagnation, fattigdom och ofrihet. Det är därför en gåta varför vänstern fortsätter att stoltsera med att vara på de fattigas sida samtidigt som marknadsliberalerna är ställda i skamvrån. Det borde vara tvärtom.