Till smärtans lov

Den senaste tiden har vi fått dagliga larmrapporter angående lagförslag från USA:s numera republikandominerade kongress.

Moderna undergångsmånglare varnar för att spädbarn kommer att svälta, därför att tonåriga mödrar berövas "sina" matkuponger. Skolbarn kommer att gå hungriga, därför att dagens herrar Scrooge på Capitol Hill berövar dem "deras" skolluncher. Åldringar kommer att förlora "sin" sjukförsäkring och socialförsäkring. Operaälskare kommer att förlora skattesubventionerade möten med Wagner och Puccini, och förskolebarn kommer att förlora den dagliga inspiration Barney the Dinosaur ger allt på grund av att "deras" lokala TV- och radiostationer är nedläggningshotade.

Inget händer

Tänk för ett ögonblick inte på att dessa skänker egentligen inte är  "deras". Tänk inte på att ingen har rätt till det som han inte har producerat — att ingen kan göra rättmätigt anspråk på varor och tjänster som tillhör andra — att alla dessa saker som man anser sig berättigad till innebär lagstadgad plundring av skattebetalarna. Dessutom är dessa påståenden från olika särintressen inte ens sanna.

Välfärdsprogrammen kommer inte avslutas; uppgifterna kommer bara bli avlämpade från Washington till lokala myndigheter i form av federala klumpsummor. Anslagen till skolluncher planeras faktiskt öka, och på samma sätt får guvernörerna administrera dem. Likaså med utgifter till äldre. Det enda som kommer minska är tillväxttakten i de planerade anslagen. När det gäller statlig radio och TV är den enda planerade nedskärningen de magra 14 procent som kommer från federala skattebetalare. Dinosauren Barney är helt klart inte utrotningshotad.

Man skulle aldrig tro detta, att döma av alla de rop om nära förestående undergång som ekar genom landet. Men trots Barmhärtighetslobbyns påståenden, ligger få omfördelningsprogram under politikernas yxa; ännu färre kommer vara borta när det politiska dammet lägger sig. Senaten håller tillbaka de flesta försiktiga reformer som antagits av representanthuset.

Tillvägagångssättet i form av federala bidrag till lokala myndigheter symboliserar svagheten i de föreslagna reformerna. I stället för att sluta med program som plundrar Per för att betala Paul, föreslår kongressen bara att Paul får bytet från sin guvernör i stället för sin kongressledamot. "Principen" är uppenbarligen att plundring är mer effektiv på lokal nivå.
 

Smärta behövs

För att vara en republikansk "revolution" är denna trist blodlös. Många självpåtagna revolutionärer strävar till och med efter att hålla den helt smärtfri — när lite smärta är precis vad mottagarna av dessa oförtjänta gåvor behöver uppleva just nu.

Ja, du läste rätt.

Missförstå mig inte. Jag stödjer inte den stoiska idén att smärta är karaktärsdanande. Jag är inte heller en socialdarwinist som argumenterar för att "den starkaste skall överleva". Smärta och lidande är inte mål i sig, inte heller är det kollektiva målet samhällets rening en giltig grund för att låta de svaga komma till skada.

Men lidande och smärta fyller en livsviktig funktion. De är ovärderliga signaler för oss, de varnar oss för att något är fel — att vi måste ändra riktning.

Misstag och oansvarigt beteende leder oundvikligen till destruktiva konsekvenser. Men om vi inte kände av dessa följder, skulle vi inte ha någon anledning att ändra ett skadligt beteende.

En lärare och ett incitament

Smärtupplevelsen varnar oss för att vi gör något skadligt. Smärta är naturens ovärderliga lärare; utan den skulle vi inte kunna överleva, därför att vi aldrig skulle bli avskräckta från destruktiva handlingar. Ett barn lär sig att inte lägga handen på plattan, eftersom det gjorde ont första gången han gjorde det.

Kapitalismen är ett vinst- och förlustsystem, som belönar dem som framgångsrikt producerar uppskattade varor och tjänster, och bestraffar dem som misslyckas med detta. Om vinster vore garanterade och automatiska, och förluster omöjliga, skulle det inte finnas något motiv för någon att producera de saker vi behöver. Fattigdom och nöd skulle bli allas vårt öde.

Exakt detta är välfärdsstatens effekt. Genom att försöka eliminera allt lidande, förintar den alla incitament och motiv att handla förnuftigt. Den skyddar folk från de skadliga konsekvenserna av felaktigt och oansvarigt beteende, och berövar dem de plågsamma men livsnödvändiga lärdomarna i livet. Den låter alltså folk tro att de utan fara kan fortsätta på destruktiva vägar.
 

De verkliga offren

Men även om de oansvariga är skyddade från smärta, försvinner inte förstörelsen de har skapat; den flyttas bara över på andra. För att bespara vissa människor plågsamma läxor, tvingar välfärdsstaten oskyldiga och ansvarstagande skattebetalare att bära smärtan och lidandet istället.

För att skydda en ogift tonårig mamma från att uppleva något obehag av hennes egen dåraktighet tvingas hennes gifta, arbetande grannar att ta ifrån sina egna barns välfärd för att underhålla hennes. För att skydda bankirer från korkade investeringar måste arbetare ta ifrån sitt eget sparkapital för att täcka deras förluster. För att skydda familjejordbruk från verklighetens tillgång och efterfrågan, måste familjer i städerna pressa sin egen budget för att finansiera understöd och subventioner.
 

Falsk barmhärtighet

Återigen, välfärdsstaten eliminerar inte lidande och smärta; den skjuter bara över det från en person till en annan. Det är ett mått på dagens korrupta tillstånd att denna tarvliga politik försvaras som ett uttryck för medkänsla. Men det är en lustigt selektiv medkänsla: Medkänsla endast för det förtjänta lidandet hos de oansvariga och dåraktiga, och samtidig likgiltighet inför det oförtjänta lidandet hos de kloka och ansvarstagande.

I ärlighetens namn är Barmhärtighetslobbyns påstådda moraliska medvetenhet falsk. Det finns inget medkännande i att förflytta smärta och lidande från den som orsakade det till de oskyldiga. Det är grym orättvisa. Och ändå är detta välfärdsstatens operativa moraliska premiss.

Eftersom folk begår misstag är smärta alltid oundvikligt. Frågan är vem som skall bära den; de som orsakar den, eller de som inte gör det? På samma sätt är idén om en smärtfri revolution en självmotsägelse. Förändringar är alltid smärtsamma, men att behålla vår nuvarande välfärdsstat ger också smärta. Vems smärta bör vi då bekymra oss om?
 

Det moraliska initiativet

För att bespara några människor svårigheterna med eget ansvar har vi, alltför länge, varit villiga att trycka ned och lägga bördan på miljoner ärliga, hårt arbetande medborgare. Dessa är de verkliga offren idag, och deras orättfärdiga lidande måste få ett slut.

För att kunna ta det moraliska initiativet måste vi ha mod att se Barmhärtighetslobbyn rakt i ögonen och vägra se bort. Vi måste förkasta deras falska medlidande och säga rakt ut:
"Det är hög tid att ni kände lite smärta. Hellre ni, än de ansvarstagande individer vilka alltför länge har tvingats stödja er i er oansvarighet."

Av: Robert James Bidinotto som är skribent för Reader's Digest och författare till boken Criminal Justice?, om en liberal syn på rättsväsendet.