Miljöfrågor - inget för politiker

Det kanske låter onödigt drastiskt för ovana öron; men miljöpolitik är inte bara onödig - utan innebär även rättighetskränkningar. Nu är det inte så märkligt som det först kan låta. Miljöfrågor är inte frågor av någon fundamentalt annorlunda karaktär än andra frågor. Framför allt kan "miljö" vare sig skiljas ifrån, och absolut inte överordnas, den enskilda människan och hennes rättigheter. När man talar om "miljö", är det "människans miljö" man menar.

När "miljövännerna" talar om behovet av miljöpolitik, och miljöpolitiska åtgärder har de redan skilt bort människan, och talar istället om naturen, och hur den ska "räddas". Men naturen, i form av skogar, sjöar, luft och hav, är bara en del av människans miljö. Den har bara ett värde såtillvida den i ett visst tillstånd värderas av människor. Vissa människor värderar den orörda skogen som rekreationsort, andra värderar skogen som det papper man kan göra av den, och de allra flesta värderar både och. En av människan orörd och obrukad natur är en ytterst liten del av den miljö vi värderar.

Ändå är det just den orörda naturen som "miljöproblemen" fokuseras kring. "Miljövännerna" isolerar de negativa konsekvenser som blir av allt det positiva människan kan skapa av naturen med sitt arbete och sin tankemöda. Frågan för miljöpolitiken blir ensidigt inriktad på hur man ska komma tillrätta med dessa negativa konsekvenser i form av utsläpp, sopberg, försurning och eventuell uttunning av ozonlagret.

Som alltid när en delfråga lyfts ut från sin helhet (människans värdering av den miljöförsämring som renderas av dessa utsläpp contra hennes positiva värdering av de varor och tjänster som produceras åt henne) så råder "reglerarnas privilegium". "Reglerarnas privilegium" är att de alltid kan finna på den till synes perfekta lösningen för ett problem i taget. Genom att isolera miljöpolitiken som ett ämne för sig kan regleraren lova att använda statens hela tvångs- och regleringsmakt för att ta bort alla negativa konsekvenser av utsläpp och liknande, och återställa naturen precis som den var. Vill man mot detta hävda helhet och andra värden kommer lösningen på det isolerade området att framstå som sämre. Som liberal systemtänkare kan man således inte lova orörd natur och gröna skogar genom miljöpolitik - man kan "bara" lova frihet och rättigheter.

Den äganderättsliga lösningen

Men, liksom ett kapitalistiskt system löser välståndsproblem långt bättre än andra system, trots att det inte garanterar en krona åt någon, är likaså en kapitalistisk lösning på miljöproblemen långtifrån tandlös. Respekten för människors äganderätt innebär ett skydd för privategendom, inte bara emot stöld och vandalisering, utan också emot miljöförstöring. Den förfördelade kan inleda en civilrättslig process och kräva kompensation för den skada som åsamkats. Detta leder på grund av dyra rättegångskostnader till att prejudikat snabbt uppkommer som reglerar kostnaderna för åtgärder som har återverkningar på andras egendom.

Ett rättighetssystem även för miljöförstöring leder till att de som åstadkommer skada på andras egendom betalar för det. Men minst lika viktigt är att det är den som fått sin egendoms värde nedsatt eller förstört är den som får kompensation för det. Det leder också till en marknadsmässig värdering av hur resurserna ska användas.  Idag är det istället staten som håvar in miljöavgifter och skatter, utan att dela med sig till de som fått sin egendom förstörd.

Fabriksägare kommer av vinstintresse att placera sina fabriker där det kostar minst att kompensera egendomsskador av verksamheten, alltså där människor värderar skadorna på omgivningen som minst. Likaså kommer den natur som människor värderar mest i orört skick (natur med sällsynt djurliv, badvikar, fiskesjöar eller vandringsområden exempelvis) vara dyrast att smutsa ner.

Fabriksägare kan förutom att minska sina kostnader genom att flytta till områden där de åstadkommer mindre skada, också minska kostnaderna genom minskad produktion då de inte längre tjänar på de sista tillverkade enheterna, eller genom att rena sina utsläpp. Detta ökar incitamenten att ta fram alternativa produktionsmetoder och effektivare reningsmetoder. Den som lokaliserar sin fabrik där utsläppen gör minst skada, eller finner på metoder att minska sina utsläpp får alltså en konkurrensfördel. Samtidigt produceras alla de varor som vi värderar mer än värdeminskningen på naturen av produktionen. Lägg märke till att det inte är alltid som rening eller minskning av utsläppen är värd pengarna, så försök att reglera kommer att bli ineffektiva.

Att det blir domstolar som, på grundval av olika äganderätter, kommer att bedöma skadestånd vid uppkomna konflikter har flera fördelar framför en politisk lösning. Dels kommer större tonvikt att läggas vid rationell bevisföring. Dels garanterar denna lösning en kontinuitet och konsekvens i bedömningen av miljöskadliga verksamheter.

Det miljöpolitiska alternativet

Jämför detta med miljöpolitik, där staten i vissa fall bestämmer en gräns för hur mycket som ska släppas ut, och socialiserar såväl kostnader som intäkter för detta. Det innebär att staten tillåter vissa verksamheter att gratis förstöra eller minska värdet på andras egendom. Å andra sidan kan andra verksamheter beläggas med förbud eller orimliga kostnader så att det räddade egendomsvärdet inte motsvarar vad företagen varit beredda att betala. Utan marknadsmässig prissättning finns inga garantier för att fabriker anläggs där deras utsläpp åstadkommer minst skada. Inte heller går någon kompensation till de som fått sin egendom förstörd - böter och miljöskatter går istället till staten.

Det lönar sig oftast inte för företagen att rena eller minska sina utsläpp. Detta då de vanligtvis får tillstånd av staten att släppa ut upp till en viss mängd utan att kompensera de som skadas av det. Företag som struntar i rening får då en konkurrensfördel. Skatter eller böter står sällan i proportion till värdeminskningen av utsläppen, varför antingen produktionen blir mindre eller utsläppen större än vid en marknadslösning.

Att staten för miljöpolitik leder också till inkonsekvens och sämre beviskrav. När miljöfrågor är på tapeten kan, som ovan nämnt, reglerarna i staten lova gröna skogar. Men när tillväxt eller arbetslöshet är diskussionsämnen lovar staten istället nya industrisatsningar och vägbyggen. Eftersom de socialiserat såväl intäkter som kostnader härför blir det fritt fram för gratis utsläpp, den enda som kan kräva "kompensation" är ju staten.

Det finns också risk att miljöpolitiken förs efter larmrapporter om annalkande katastrofer snarare än eftertänksam bevisföring. Detta på grund av den sedvanliga media- och politiska logiken. En vetenskaplig rapport som hävdar status quo är ingen nyhet. Finns däremot minsta möjlighet om ett undergångshot är det en nyhet. Endast hot om miljökatastrofer får således allmän uppmärksamhet. Katastrofhotet får i sin tur politikern att lova "åtgärder" mot det fokuserade problemet. Detta kan naturligtvis utnyttjas av oseriösa forskare med politiska avsikter.

Det går naturligtvis inte att utesluta att även domstolar låter sig luras av mediala panikrapporter och oseriösa forskare. Men risken torde på grund av bevisföringstraditioner vara mindre, och risken torde också minska ju större vana domstolar får vid att handha den här typen av mål. Ser man till helheten är således skydd för äganderätten och domstolsprövning av konflikter bättre än statlig miljöpolitik.

Problem och lösningar

Att principen om äganderätt är att föredra framför statlig miljöpolitik innebär naturligtvis inte att den i sin praktiska applicering är problemfri. Även ideala lösningar måste konfronteras med en grå vardag.

En vanlig undran när man presenterar lösningar som involverar domstolar är om inte alla skulle springa och stämma varandra huller om buller så fort de fått en koldioxidmolekyl i halsen. Svaret är att det sannolikt ganska snabbt skulle utformas prejudikatdomar för olika typer av miljöförstöring. Därefter kan parterna undvika att dra på sig dyra domstolskostnader genom att göra upp i godo. På detta sätt kommer intressekonflikter att få sin huvudsakliga lösning på marknaden istället för i domstolen.

Här kan nämnas att ett system med "miljöavgifter" inte är något bra alternativ. Vad denna lösning innebär är att staten sätter ett pris på olika miljöförstörande utsläpp. Men staten kan omöjligt veta vad människor är beredda att betala för att få släppa ut, eller slippa utsläpp, vid olika tid och plats. Detta är marknaden bättre på att avgöra. Den äganderättsliga lösningen låter människor värdera olika naturresursers relativa värde på marknaden. Miljöavgifter är en socialisering av en prisfunktion som bättre sköts av marknaden. Ett statligt "pris på miljön" är precis lika planekonomiskt som statligt satta "priser" på bostäder, jordbruksprodukter eller bilar - och leder till precis samma ransoneringsprblem.

En motsatt undran är hur enskilda människor som äger exempelvis en skog eller en strand ska kunna hävda sig emot kommersiella företag. De flesta av dessa människor har antagligen gemensamt intresse med andra, ofta en organisation. Det finns exempelvis redan idag organisationer för skogsägare och småhusägare, liksom fiske-, fågelskådar-, och naturskyddsföreningar. Dessa organisationer kan gemensamt bygga upp en rättskompetens för sina medlemmar. Likaså kan jurister, mot en del av eventuellt skadestånd, vara villiga att hjälpa eller till och med söka upp enskilda människor, eller grupper av människor som fått sin egendom skadad. Jämför också situationen med hur rättslös en enskild människa är då stat eller kommun idag bedömer en konflikt med ett företag som ger sysselsättning åt bygden.

Äganderätter kan ibland vara svåra att definiera, exempelvis när det gäller hav eller luft. Ofta kan man dock med moderna mätmetoder avgränsa fiskerättigheter eller härleda luftföroreningar  redan idag finns tekniker för att t ex märka utsläpp med kristaller så att de sen går att spåra. Finns det dessutom pengar att tjäna på att kunna bevisa rättighetskränkningar, kan man anta att ytterligare effektiva mätmetoder snabbt kommer att utvecklas. Det är i sammanhanget viktigt att påminna sig om att här, som på alla andra områden i en fri ekonomi, drivs utvecklingen framåt av enteprenören. Självfallet är det individen som har ett genuint personligt intresse och sitter inne på relevant information som kommer att skapa de mest innovativa lösningarna.

Ofta oroar sig folk över små enheter som exempelvis bilar, som släpper ut bland annat koldioxid. En lösning i detta fall är att ta ut avgiften av vägägaren, då det är denne som anlagt nedsmutsningen i just det närområde som vägen finns. Utsläppen längs en väg kan beräknas enklare än utsläppet ifrån en viss bil. Det blir sedan upp till vägägaren om han i sin tur vill ta ut en schablonavgift ifrån bilarna som använder vägen, eller differentiera avgifterna efter miljöbelastning. Administrativa problem är således överkomliga.

Globala miljöhot, i den mån de existerar, ändrar inte på grundprinciperna. Lösningen är naturligtvis att alla länder respekterar äganderätten. Även om det låter avlägset finns ingen annan lösning som inte är långt mer problematisk på samma sätt som diskuterats ovan. Med en global rättsordning skulle en verksamhet som hotade hela jordens miljö vara ytterst riskabel. I detta fall skulle varenda människa på hela jorden ha rätt att kräva skadestånd. Om en sådan risk är överhängande kan antagligen inget företag eller försäkringsbolag ackumulera den. Det finns i detta fall också stora incitament för företagen att forska om vilka konsekvenser deras verksamhet kan få. När miljöförstöringar rör sig över gränser kommer länderna att behövas en internationell rättsordning. Detta ändrar inte på principerna för lagstiftningen. Även vid mellanstatligt samarbete är lösningen fri marknadsekonomi och stärkt äganderätt.