"Någon gång måste det vara vår tur"

 "Okej, ni hade rätt. Välfärdsstaten var god och berättigad. Men nu är det nya tider. Nu är det vår tur att ha rätt." Ungefär så kan man sammanfatta budskapet i  moderaternas skrift "Land för hoppfulla", vad man kallar ett "manifest för ett nytt sekel".

Den senare texten tornar intetsägande vitt mot en blodröd bakgrund, och anger i färg temat för hela skriften. Metoden att analysera politik är nämligen marxistisk historiematerialism för hela slanten. Moderaterna har insett två saker; produktionsfaktorerna förr rättfärdigade välfärdsstaten, men de nya produktionsfaktorerna kräver något annat, lite friare, fast inte på någon avgörande punkt skilt från välfärdsstaten. Med en metod lånad av kommunismens fader accepterar man det socialistiska statsbyggandet i Sverige under 1900-talet - och finner i detta (!) grunden för ett (lite) friare samhälle nästa sekel.
 

Välfärdsstaten var befogad

Välfärdsstaten, menar moderaterna i denna skrift, var en legitim metod att bekämpa fattigdomen.

"Den stora politiken är i Sverige koncentrerad till det sociala området. Denna starka sociala tyngdpunkt har sina förklaringar i det förra halvseklets samhälleliga och ekonomiska förutsättningar, men säger egentligen ingenting om hur ansvarsfördelningen mellan staten och det personliga ska vara idag. Staten i det nya samhället både kan och bör fungera annorlunda än den gjorde då det avgörande problemet var ren fattigdom för flertalet av vårt lands innevånare."(s 29)

Ja, välfärdsstaten var mer ändå;
"Välfärdsstaten, som en gång var den enskildes stöd i strävan efter välstånd, har i dag kommit att motverka sina egna syften."(s 95)

Det var alltså välfärdsstaten som lyfte folk ur fattigdomen i Sverige, och som innebar ett stöd för den enskildes välstånd. Det innebär att det inte var den hyfsat fria ekonomin, företagens växt och ökad produktivitet. Men i nästa sekel är det precis tvärtom, vill moderaterna samtidigt hävda. Då (eller kanske redan i detta nu?) är det en friare ekonomi och fler företag som ska göra oss rikare. Detta eftersom vi har haft en global och teknisk förnyelse. Friheten har således (i högre grad) blivit det adekvata samhällssystem den förr inte var på grund av bättre kommunikationer!

Välfärdsstaten motiveras också av den svenska jämlikhetssynen. Denna var motiverad förr och till en början, men det har gått lite för långt när det är "hart när omöjligt att bli rik på eget, vanligt arbete". Denna "fundamentalistiska" jämlikhet är förvisso "begränsande", "problematisk" och "etiskt dubiös". Men det gäller bara jämlikhetssträvandena "i sin extrema tappning". Moderaternas jämlikhet är att "ingen ska vara hämmad eller diskriminerad från starten" (s 24). Men när är starten? Ska engagerade föräldrar hindras från att ge sina små en god uppfostran? Ska "för stora" skillnader mellan olika skolor motverkas? Hur är det med arvsrätten? När är människor mogna för frihet istället för jämlikhet från start? Vem ska betala för den jämlika starten, och varför ska de vara skyldiga att göra det? Vem ska kontrollera den genom att hålla tillbaka tidiga begåvningar och subventionera hopplösa fall? Det svarar moderaterna inte på.

Moderaterna slår fast att "Sverige behöver både frigörelsen och den historiska återkopplingen. Många av värdena består, medlen däremot har till stor del tjänat ut." Det är den gamla fp-floskeln om att "Sverige behöver både företag och dagis", fast i historiematerialistisk tappning.
 

Friheten, tillfälligt på modet

Det finns i moderaternas program ingen hejd på hur lämpliga kollektivistiska centrallösningar var för bara några decennier sedan. Centrala löneförhandlingar, som totalt förstör prisbildningen på arbetsmarknaden och därmed informationsförmedlingen om var arbetskraften behövs, var riktiga förr då "arbetsinsatserna tedde sig likartade". Utbildningen hade också annorlunda villkor förr, men "[d]et är inte längre möjligt att se utbildning som en stereotyp verksamhet som riktar sig till barn mellan 7 och 18 år."(s 56 f, min kursivering)

Ja, själva människorna är annorlunda nu: "Vår slutsats är dock tydlig: Eftersom människorna är annorlunda än förut, förhåller sig till varandra, till samhället och till makten på ett annat vis än förut, och har andra föreställningar om sina rättigheter och skyldigheter, måste också landets välfärdspolitik bli annorlunda än förut."(s 72)

Man kan och bör självklart driva med dessa löjliga formuleringar i programmet. Men det bakomliggande problemet är värre: Moderaterna skäms för att förespråka frihet. Poängen de försöker urskulda sig med genom hela boken är att statligt tvång visst var berättigat för de goda avsikterna bakom välfärdsstaten. Det är rätt att stora grupper röstar till sig förmåner på andras bekostnad, och det är rätt att staten garanterar människor trygghet genom socialförsäkringar, sjukvård, pensioner etc.

Men på grund av att människor och samhälle förändrats, så vill man ha lite mera frihet i systemen. Inte för att det är rätt med individens frihet ifrån statens våld och tvång, inte för att människan är en varelse som behöver frihet att tänka och producera - alltid, utan för att tiderna råkar vara sådana just nu, och enligt de moderata prognosmakarna även kommer att vara så under nästa sekel. I den aktuella boken Globaliseringsfällan, av Martin och Schuman är metoden densamma, men slutsatsen den omvända. Marknaden ges där credit för att ha skapat välstånd förut, nu är den däremot ett hot som måste inskränkas. Med vilka argument hade moderaterna tänkt avfärda den tesen? Att de är bättre spåmän?

Vi kan alltså inte hävda att frihet alltid är en förutsättning för människan, menar moderaterna. Tvärtom var välfärdsstaten medlet att utrota fattigdom, och centrala löneförhandlingar och stereotyp utbildning passade gårdagens kollektiva massa av människor som hand i handsken. (Vilken syn har de egentligen på sina mor- och farföräldrar?) Ingenting hindrar därmed att människan åter kommer att passa för en högre grad av kollektivism, tvång och förtryck i framtiden, i ett annat land, för en annan kultur eller när vi får nya uppfinningar i produktionen. Allt beror på hur våra makthavare uttolkar "tidsandan". Ett så grundläggande och rationellt konstaterbart värde som friheten upplevs alltså av moderaterna som så skamligt att det måste smugglas in i resonemangen med hjälp av Hegelianska spöken.

Det är mot bakgrund av denna relativism man ska se moderaternas försvar för marknadsekonomin i meningen: "Marknadsekonomin har de senaste tio åren över en hel värld visat sin styrka."(s 19, min kursivering) Marknadsekonomins överlägsenhet demonstrerades under industrialismen, där fria länder reste sig ur fattigdom och hopplöshet, den har illustrerats under hela 1900-talet, där kommunistiska länder stagnerat medan västvärlden blivit rikare, och där tillväxten sjunkit i länder där välfärdsstaten nått längst.

Men denna historieskrivning är en av de sanningar som moderaterna offrar i den historiesyn de menar är grunden för en friare framtid. Moderaterna har på sant konservativt manér föredragit att okritiskt acceptera historien, snarare än att försöka lära något av den. Med en historia som Sveriges är det särskilt oroväckande.
 

På välfärdsfronten intet nytt

Mot bakgrund av moderaternas analys av välfärdsstaten är det föga förvånande att man inte föreslår några större förändringar. Man tar förvisso till brösttoner i avsnittet om skatter, och hävdar att dessa borde vara lägre. Men moderaterna vänder sig inte på något enda område mot det statliga ansvaret för eller den statliga kontrollen av allehanda försäkringar eller andra välfärdsuppgifter. Det är bara mot "onödigt slöseri" på marginalen man vänder sig.

"Vården är hjärtefrågan för de flesta. Det är den beredskapen de skamlösa utnyttjar, som om maximala skatter vore ett självändamål. När staten har råd att pytsa ut tre miljoner till information och attitydpåverkan om pappaledighet då har staten berövat medborgarna åtminstone de tre miljonerna för mycket. Varje krona staten tar ska vara nödvändig för det gemensamma. Allt annat är omoral." (s 45)

På ytan verkar detta vara ett ramaskri mot högskattesamhället. Men den egentliga skillnaden ligger i marginella utgifter, inte i att staten kontrollerar viktiga delar av vårt liv och våra resurser. Moderaterna vill ha skattefinansierad sjukvård de också, även om de kan tänka sig privata administratörer av den.

Sedan är också frågan om moderaterna ens motsätter sig statliga informationskampanjer, eller om det bara gäller kampanjer för sådant de ogillar. Nog kan väl de flesta moderater tänka sig rösta för statligt finansierade informationskampanjer mot ungdomsvåld, rökning, alkohol och andra hemskheter? Någon tvekan att offentligt finansiera propagandakampanjer för sommar-OS finns inte heller i de moderata leden. När det är någon statlig verksamhet moderaterna själva vill ha är dessutom talet om skatter borta. Då heter det istället "gemensamt finansierad".
 

Inkomstskydd och mer därtill

Moderaterna vill inte ens ha en miniversion av välfärdsstaten, där "staten tar ett mycket litet ansvar för alla och lämnar löften om standard därutöver bakom sig". Detta leder enligt moderaterna till att staten riskerar att få försörjningsansvar för alltför många (!), och idén "bryter mot svensk tradition och skulle vara mycket svår att få stöd för" (s 84). Hur skulle staten behöva försörja fler genom ett litet ansvar? Tja, välfärdsstaten var ju medlet mot fattigdom. Utan välfärdsstat får vi alltså många fattiga, som den begränsade staten måste ta hand om. Resonemanget finns inte direkt, men hur kommer man annars fram till moderaternas slutsats?

Moderaterna argumenterar istället för offentligt kontrollerade försäkringssystem med inkomstbortfallsprincipen som ledstjärna. Grundskyddet är en socialistisk princip och inkomstbortfall en konservativ, menar man:

"Grundskyddets moral bygger på att staten behandlar alla lika, och att pengarnas värde är större ju lägre inkomst man har. Inkomstskyddets moral grundas i marknadens ständiga föränderlighet och människans behov av förutsägbarhet. På marknadsekonomins tuffa men dynamiska villkor kan man lyckas eller misslyckas. Då är det bra att veta att man inte riskerar allt om något går illa." (s 70)

Om någon en gång lyckats på marknadens tuffa villkor är det sedan andras ansvar att se till att han är garanterad denna levnadsnivå för resten av livet, med den moderata principen. Låt sedan de garanterade tillgångarna gå i arv så är det en sant konservativ princip. Man ärver en välståndsnivå, som andra genom staten tvingas garantera upprätthållandet av. På vems bekostnad? På den som under sin livstid försöker skapa sig en förmögenhet av egen förtjänst utifrån en sämre utgångspunkt.

Det är konflikten mellan det liberala samhällets dynamiska rörlighet efter personlig kompetens, och den konservativa drömmen om att ställning och förtjänst ska gå i arv. Men liberalismen och ansvaret att själv välja nivå och omfattning på sina försäkringar finns talande nog inte ens med i den moderata diskussionen.
 

Välfärdsstatens principer

Moderaterna väljer att som utgångspunkt för framtidens välfärdspolitik påpeka att "bara" en fjärdedel av inkomstöverföringarna går från rika till fattiga. Vill de månne öka omfördelningarna? Inget svar. I övrigt vill de slå fast "statens grundläggande ansvar för drägliga levnadsvillkor för alla" och att "[s]taten bär ett yttersta ansvar för att medborgarna inte far illa" (s 85). Vi är alltså tvingade att garantera att alla har drägliga levnadsvillkor och inte far illa, innan vi får behålla mer av vad vi skapar för egen del. Detta ansvar kan naturligtvis tolkas hur extensivt som helst.

Det påpekas också att de sociala trygghetsanordningarna ska baseras på "ett visst mått av jämlikhet. Ingen ska själv behöva bära de fulla konsekvenserna av att bli sjuk eller få lägre arbetsförmåga" (s 85) Menar man med detta att staten ska bedriva fördelningspolitik, eller konstaterar man på detta omständliga sätt det självklara i att den som försäkrar sig får del av andras pengar om han drabbas?

Det finns förvisso vissa bra inslag i moderaternas välfärdsförslag. Man vill ju faktiskt göra systemen något friare än idag. Vidare påpekar man också sådana saker som att välfärdsstaten ständigt växer och gör fler bidragsberoende, att självständighet inte handlar om att staten låter en göra vad man vill på andras bekostnad och att det bör finnas en skillnad i behandling mellan människor som inte kan hjälpa sin utsatta situation och de som frivilligt försatt sig i nöd. Men det är ändå marginella förändringar de föreslår.

Ibland låter det annorlunda: "Tumregeln bör vara att ingen som har rätt till bidrag ska tvingas betala skatt. Och ingen som har så hög inkomst att hon betalar skatt borde vara berättigad till bidrag." (s 75) Men man får inte glömma bort att moderaterna då räknar bort offentligt tillhandahållna försäkrings- och pensionssystem, liksom utbildning. Vidare är det tveksamt om man räknar in alla de kultur-, fritids-, jordbruks-, förenings- och företagssubventioner i de bidrag som bara ska komma de fattigaste till del. Gör man inte det, vilket väl är den troligaste tolkningen, blir det inte så många bidragsrestriktioner kvar i slutändan.

Samtidigt är den överhängande argumentationen för denna lilla frihetsökning, som vi sett, bristfällig och undermålig. Endast annorlunda produktionsmönster är argument för frihet. Argumenten mot en än mindre välfärdsstat håller samma låga kvalitet. "Av många skäl finns det anledning att bidra till att familjen har goda möjligheter att sörja för barnens uppväxt" (s 89) konstaterar man exempelvis, utan att ange ett enda av de många skälen. Att det är frivilligt att skaffa barn eller inte och att de som väljer att göra det därför också borde ta ansvaret för det beaktas inte heller. Klart är att moderaterna inte erbjuder något alternativ till synen att allt som idag är statens ansvar också ska vara det i framtiden.
 

En människovänlig miljösyn

Mera uppåt blir man av det kapitel som behandlar miljön. Det är riktigt bra. Ironiskt nog är det också det enda kapitel som inte talar om att det är nya tider nu. Istället slår man fast att människan lever bättre än någonsin tidigare, att livsstilen i den fria världen inte behöver förändras och att industrialismen var ett viktigt mänskligt framsteg för miljön. Vidare avfärdar man ett antal miljömyter, t ex befolkningstillväxten och de ändliga resurserna och slår fast att miljön skyddas av äganderätter och domstolar, inte av politiker. Med tanke på att nästa stora socialiseringsprojekt är just miljön, med "gröna jobb" och miljonprogram på förslag ifrån socialdemokraterna, är det glädjande att moderaterna anammat en fundamentalt människovänlig miljösyn.
 

Den stackars rasisten

Det mest omdiskuterade kapitlet i "Land för hoppfulla" är det om invandringen. Det är förståeligt. Moderaterna har i riksdagen bedrivit en politik som går ut på att stänga gränserna. Det finns en stark majoritet för en fortsättning längs denna väg både bland medlemmar och politiska företrädare. Samtidigt har moderaternas ungdoms- och studentförbund förespråkat fri invandring och öppet kritiserat den moderata hållningen. Hur löser man denna konflikt i programmet? Inte helt lyckat.

En stor del av kapitlet är en diskussion kring främlingsfientlighetens orsaker. Det är en genuint mörkbrun, rasistisk text, som söker "förklara" beteendet hos en man som skyller Sveriges ekonomiska problem på invandrarna och dessutom skriker "Jävla svartskallar!" åt de han ser. "Förklarandet" är av samma typ som när blödiga vänsterflummare vill "förklara" varför det är så synd om stackars mördare och våldtäktsmän, som haft en svår uppväxt.

Mannen är inte rasist, hävdas det i texten. Rasister är bara de som har en "ideologisk tro på den nordiska rasens överlägsenhet". Skitsnack! Den som anammar det kollektivistiska synsättet att man kan bedöma människor efter deras ursprung, inte efter vilka de är, och identifierar en fiendskap med andra etniska grupper är en primitiv rasist. Men detta viftas bort av programförfattarna. "All diskussion om främlingsfientlighet och rasism och allt vad det kallas, har sina djupaste rötter i den känsla av övergivenhet som vanliga svenska medborgare upplever när de plötsligt står nakna inför ofattbara avvisanden från vår egen välfärdsapparat."(s 119, min kursivering)

Det är synd om mannen ifråga. Han är arbetslös och för rik för socialbidrag. Han ser att invandrarna får, men han får inte. Även om det nu vore så att invandrarna får men inte mannen i programmet, så blir han inte mindre rasist för det och hans beteende inte mindre förkastligt. Om han är missnöjd med skattetryck och arbetsmarknad; Varför går han då inte emot de som genomfört högskattesamhället? Istället ger han sig på en grupp människor som inte ens röstat igenom sina fördelar själva. Det har å andra sidan LO, bönderna, folkrörelserna och andra ansvarslösa svenskar gjort. Varför ger sig inte mannen på dem? Bara en genuin feghet och en kollektivistisk människosyn kan ligga bakom.

Sådant beteende behöver inte bortförklaras, än mindre "skiljas från de verkliga avarterna". Det är en högst verklig avart! Att skylla höga skatter och utsugning på invandrarna är inte bara rasism, det är fegt, förkastligt och vidrigt. Men moderaterna vill inte kritisera personen. "Taskig välfärdsstat" riskerar därmed att bli högerns motsvarighet till vänsterns "taskig barndom", som universalursäkt för skamligt beteende.
 

Rasistisk skattekverulans

"Man kan inte samtidigt hamra skatter ur ett lands invånare, suga ut dem som har någon sorts hemortsrätt i landet in på bara benen, och med andra handen räkna in otaliga skaror och erbjuda dem en skälig levnadsnivå, som det heter. Det är orättvist." (s 123), skriver moderaterna i invandringskapitlet. Men tidigare skrev moderaterna om att "statens grundläggande ansvar för drägliga levnadsvillkor för alla, ska slås fast. Detta ansvar är ovillkorligt."(s 85) Det är således helt OK att hamra skatter ur och suga ut folk, för att försörja alla svenskar. Det är rasaspekten som är det viktiga, inte utsugningen. Odugliga svenskar ska försörjas på andras bekostnad.

Rasaspekten förstärks tydligare av nästa resonemang: "Allt lidande i världen, allt elände, betraktas som vårt ansvar. Då anmäler sig en fråga: finns det någon gräns där moralen skulle säga stopp?" (s 123) Allt lidande och allt elände som sker inom Sveriges gränser ska ovillkorligt vara allas ansvar. Men vid nationsgränsen ska det vara tvärstopp för detta ansvar. Moderaterna gör inte uppror mot principen att dugliga, produktiva människor i Sverige ska offras för andra svenskar, men reagerar när människorna som kräver "ovillkorlig" försörjning har annan hudfärg. Hellre än att säga att varje individ ska ta ansvar för sitt eget liv, så vill man bevara offerprincipen till priset till och med av att introducera principiella rasbarriärer. Detta rasresonemang kan inte döljas av att nödtorftigt förkläs till skatte- och bidragskverulans.

I detta budskap kan man verkligen dra paralleller till Nationella Fronten, Fremskrittspartiet och liknande partier. De har ofta i initialskedet gått ut med ett budskap som ytligt sett handlat om sänkta skatter och minskade bidrag. Men tittar man på vad de principiellt vänder sig emot så är det inte bidragssamhället eller skatteutsugning. Det är istället att bidragen gått till personer av fel ursprung. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot sådan retorik.
 

Ny öppning för invandring?

Det politiska resonemanget i invandringsfrågan är bättre. Här förklarar man att invandring och öppenhet är berikande för fria samhällen. Det behövs frihet på arbetsmarknaden och lägre skatter för att skapa ett bra klimat för såväl svenskar som invandrare. Vidare kommer man med ett konkret förslag till att öka invandringen genom att utöver flyktingar enligt gällande konventioner bereda plats för vanliga invandrare på villkor att de kan försörja sig:

"Vanliga invandrare, utöver flyktingar, bör kunna komma till Sverige. På dessa är det emellertid rätt och rättvist att ställa andra krav, t ex att ange en plan för hur de under de första åren tänker försörja sig. Har de erbjudande om anställning eller någon släkting som kan hjälpa dem? Familjer, släktingar, organisationer eller andra bör ta ett större ansvar gentemot dessa invandrare." (s 129)

Detta är ett bra förslag. Det ska inte längre bedrivas fördelningspolitik vid gränserna, där byråkrater bara låter de mest behövande komma in i landet. Kan man bara göra rätt för sig ska man inte möta några hinder. Det är en princip som ligger mycket nära fri invandring. Problemen uppstår när människor skulle föredra att leva fattiga i Sverige framför att skickas tillbaka till sina hemländer. Kommer staten då i jämlikhetens land skicka hem dem som inte kan försörja sig tillräckligt väl och kanske lever i misär? Vidare är det svårt att kombinera med den omfattande välfärdsstat som moderaterna vill bevara. Om alla andra får offentligt finansierad utbildning och sjukvård, blir det bara nischmarknader över för de nytillkomna som förväntas finansiera detta ur egen ficka. Det blir dyrt, om utbudet alls finns. Risken för statligt skapade klyftor kvarstår så länge välfärdsstaten finns kvar.

Men för att kunna vara även de bruna i moderaterna till lags formuleras de politiska förslagen på ett sådant sätt att de kan tolkas precis hur som helst. För det första talar man om "den lilla grupp människor som omfattas av de rätt snäva och internationellt erkända flyktingdefinitionerna". Det är bara flyktingar som får komma in i Sverige idag.

Antingen menar moderaterna att man ska ta in flyktingar precis som idag och att dessa är ett fåtal, eller så vill man skär ner på flyktingmottagningen. På moderaternas BBS har en av programskribenterna, Thomas Idergard, hävdat att det är den första tolkningen som avses. Rasisterna, med riksdagsmannen Sten Andersson i spetsen, är av en annan uppfattning. För det andra vill man ha ett tak på den normala invandring som ska beviljas.

Kapitlet om invandring förtjänar således att diskuteras. Programskribenterna har av SSU och kändisar beskyllts för att gå nynazisternas ärenden. Men vad SSU främst vänt sig emot är det förslag till ökad invandring som förs fram (!), vilket visar att det är statens makt över gränserna som ska bevakas med alla medel, inte öppenheten.

Samtidigt är det ingen tvekan om att de förslag som förs fram, trots en del liberala skrivningar, även kan tolkas som en fortsatt restriktiv moderat invandringspolitik. Slutligen är den ickepolitiska texten i kapitlet att betrakta som ren rasism. Inget parti med ärliga avsikter i invandringsfrågan skulle tillåta sig att publicera det.
 

Okritiskt om EU

Vidare i programmet finns ett kapitel om Europa och EU. Moderaterna behåller mycket av sin naivt positiva syn på EU. Man pratar okritiskt om "samarbete", men gör ingen åtskillnad mellan "samarbete" för att öppna gränserna och handla fritt, eller "samarbete" för att centralisera valutor, harmonisera skatter och vräka ut bidrag. EU är ju för fred och demokrati och då ska man inte hänga upp sig på petitesser som samarbetets natur, gubevars.

Trots allt är man såpass nyktra i sin analys så här några år efter folkomröstningspropagandan, att man vill avskaffa många stöd och bidrag och inte okritiskt förespråkar ett federalistiskt EU. Till skillnad ifrån sin partiledare föreslår man inte heller höjda EU avgifter, och man hyllar den institutionella konkurrens som Bildt utmålat som ett fredshot. Det är förvisso välgörande. En stark tro på EMU finns dock.
 

MUF accepterar välfärdsstaten

Moderata ungdomsförbundet har två representanter som avger ett särskilt yttrande. De skiljer sig på två punkter från programmet. Dels vill de ha en huvudsakligen individuellt finansierad, snarare än skattefinansierad, sjukvård. Dels vänder de sig mot ett tak på invandringen och menar vidare att de som inte till fullo får nyttja statens bidrag och förmåner också ska betala lägre skatt. Detta är förvisso kloka synpunkter.

Som så ofta är det dock intressantare att konstatera vad de inte har synpunkter på. För inte så många år sedan förespråkade MUF individuell välfärdspolitik, med endast minimala, selektiva insatser från staten. Dåvarande MUF-ordföranden Ulf Kristersson argumenterade på moderaternas partistämma 1990 emot den generella välfärdspolitiken. Som riksdagsman och huvudsekreterare i programkommitten har han slutit upp bakom programmets kritik mot en sådan minimal välfärdsstat. Inte heller de nuvarande företrädarna för MUF invänder mot moderaternas accepterande av välfärdsstaten, den generella välfärdspolitiken eller inkomstbortfallsprincipen.

Det är också anmärkningsvärt att MUF's representanter släpper fram en så hårresande rasistisk text som den i programmet, utan några kritiska kommentarer.
 

Ett steg tillbaka

"Land för hoppfulla" är inte bara är en dålig skrift om man vill argumentera för friheten. Det är dessutom ett steg tillbaka jämfört med senare års moderata programskrifter. Där har man åtminstone hävdat friheten som ett värde, om än inte total frihet, utan bara "mer" frihet. Vidare hävdades tidigare att välfärdsstaten stod vid vägs ände, och socialismen kritiserades.

"Land för hoppfulla" kastar bort hela historien. Välfärdsstaten var rätt, och hjälpte människor ur fattigdomen. Friheten var inte ett värde då, men är det nu eftersom det är nya tider och nya människor. Friheten är ett tillfälligt tidens modenyck, inte ett evigt värde. Polariseringen mellan de öppet rasistiska krafterna och de liberala har inte kunnat döljas, här är fortfarande framtiden oviss.