Politikerna är problemet — inte invandrarna

Vid utformandet av den svenska invandrarpolitiken har man utgått från en i många avseenden märklig inställning. Trots att invandrare och flyktingar i allmänhet är mycket starka och driftiga människor har de ofta betraktats som hjälplösa. Istället för att bereda invandrare och flyktingar möjligheter genom att undanröja hinder och regleringar på arbetsmarknaden och inom företagandet har de istället gjorts till föremål för det "tycka-synd-om-industriella-komplexets" destruktiva ömhet.

Ett exempel på vilken attityd makthavarna haft till sina "vårdobjekt" illustreras genom  Anna-Greta Leijon, ansvarig minister för invandrarfrågor på 70-talet, som menade att invandrarbarn på grund av "trassliga uppväxtförhållanden" är att likna vid barn som vuxit upp hos alkoholmissbrukande föräldrar (tidskriften Ny i Sverige 1-1974). Det är ett känt psykologiskt faktum att människor mer eller mindre omedvetet tenderar att leva upp till sin omgivnings föreställningar och förväntningar. Man bör därför inte förvånas över att den paternalistiska behandlingen av invandrare och flyktingar lett till sådant som bidragsberoende, arbetslöshet och kriminalitet.
 

Övertro på regleringar

Denna omhändertagande-mentalitet har kombinerats med en i det närmaste förundransvärd tilltro till möjligheterna att med olika former av regleringar hjälpa nykomlingarna. Ofta har emellertid resultatet varit motsatt det tänkta.

Ett bra exempel på övertron till politiska lösningar är reformen som gick under namnet "svenskundervisningslagen". Denna trädde i kraft 1973 och gjorde en arbetsgivare skyldig att avsätta 240 arbetstimmar för undervisning i svenska språket för den invandrade anställde (som ej genomgått svenskutbildning) samt gjorde arbetsgivaren skyldig att betala lön för dessa timmar. Enligt ansvariga skulle detta leda till "radikalt förbättrade förhållanden för invandrare i Sverige". Det som hände var emellertid att arbetsgivare började sky invandrare med dåliga språkkunskaper som pesten, de innebar ju nu en ekonomisk belastning för företaget. 1981 blev man medveten om att lagen varit "till allvarlig nackdel för invandrarna". 1986 togs lagen bort.

Påfallande är att den svenska invandrar- och flyktingpolitiken utformats utan hänsyn tagen till de historiska erfarenheter som finns att tillgå på invandringens område. Förmodligen har man från svenska myndigheters sida förfärats över det "kaotiska" och oplanerade sätt på vilket invandringen skett i exempelvis USA. Den svenska invandringspolitiken skulle specialdesignas för att perfekt passa in i det svenska välfärdspusslet.
 

Segregering — värdefullt för nyanlända

Ofta hör man politiker med stolthet i rösten tala om ambitiösa planer på att "bryta segregeringen". Att detta är nödvändigt brukar motiveras med att segregering leder till utanförskap som i sin tur leder till oroligheter och konflikter. Det är emellertid inte bara ett officiellt problem att olika folkgrupper bor skilda från varandra, det betraktas även som oerhört olyckligt att folk med olika inkomstskillnader gör det. Man kan misstänka att roten till denna inställning är att olikheter mellan människor a priori betraktas som fel, orättvisa och allmänt problematiska.

Viktigt att notera är att invandring är en nätverksbunden process. De flesta nyanlända får information och hjälp från familj, släkt eller vänner som redan befinner sig på plats. Då dessa hunnit finna sig tillrätta en smula, är det naturligt att nya invandrade söker sig till "sin grupp" då de bosätter sig. Dels kan de få hjälp med språk, olika kontakter, och då situationen är sådan, hjälp att finna arbete. I dagens Sverige är det tyvärr betydligt vanligare att vägen till socialhjälpen är det som anvisas.

Men även en fast punkt i tillvaron kan erbjudas. Man kan inom gruppen hålla vissa traditioner levande, kanske trycka sig egen tidning, starta föreningar eller bara umgås. Med andra ord är etnisk segregering någonting som uppkommer frivilligt och spontant därför att man som grupp har stora fördelar av det. Efter att man börjat stadga sig inom det segregerade området börjar ofta de mer välbärgade flytta ut. Sakta men säkert tunnas området ut på folk av den ursprungliga etniska gruppen. Den spontana utflyttningen har resulterat i assimilering i majoritetssamhället av andra generationens invandrare.

Detta mönster kan iakttas hos de svenskar som under mitten av 1800-talet emigrerade till USA, närmare bestämt Chicago. Till en början bodde dessa under mycket dåliga förhållanden för sig själva i en del som kom att kallas SwedeTown. Med tiden förbättrades förhållandena för många svenskar, och de tidigaste ditflyttade började röra sig ut från det segregerade och förslummade området. När dessa lämnat plats flyttade andra grupper in, i detta fall kom främst italienare. Den nya gruppen påskyndade utflyttningen av andra svenskar. En bit in på 1900-talet hade området helt förlorat sin svenska prägel. Idag är svenskar helt assimilerade i majoritetsbefolkningen.

Som framgått har invandrare stor nytta av att bo segregerat. I Sverige har detta spontana mönster effektivt hindrats av invandrarpolitiken. Man har istället begagnat sig av ett system med offentlig bostadsanvisning. Myndigheter har bestämt var invandraren skall bo. Som grädde på moset har vi också en socialiserad bostadspolitik som lett till enhetliga standarder där få variationer finns att välja mellan när det gäller pris och kvalitet. Historiskt sett har nyanlända annars prioriterat ett så enkelt och billigt boende som möjligt för att kunna sätta undan pengar.
 

Diskriminering
 
Ett vanligt problem för invandrare är att de i vissa sammanhang sorteras bort på grund av utseendemässiga och kulturella grunder. Att detta sker i mycket stor utsträckning idag är vida känt. Vad som inte är lika känt är ett par faktorer som kan påverka diskrimineringen i positiv respektive negativ riktning.

För det första kostar det att diskriminera. Väljer man bort kompetent personal på basis av exempelvis hudfärg eller efternamn till förmån för mindre kompetent personal för att den har blont hår och heter Svensson så resulterar detta i förluster för företaget. I en sådan situation är graden av konkurrens en viktig faktor. Den som inte diskriminerar på en fri marknad erhåller då konkurrensfördelar och kan till lägre kostnader producera lika effektivt. Resultatet blir att diskriminerande företagare som inte bättrar sig slås ut från marknaden.

Att invandrad arbetskraft får lägre lön eller har svårare att få arbete till samma lön som svenskar behöver inte vara utslag för rasism. En arbetsgivare kan ha svårt att bedöma vilka meriter en nyinvandrad har, vederbörande kan ha svårt med språket vilket i sin tur kan leda till samarbetssvårigheter. Vidare vet man inte hur personen passar tider och samarbetar med övrig personal.

Dessa faktorer förefaller fördomsfulla, dock är situationen liknande för svenska ungdomar utan arbetslivserfarenhet som försöker få in en fot på arbetsmarknaden. I denna situation är lösningen en låg ingångslön, provanställning, samt där det tillåts, kontrakt som ger lön efter produktivitet.
Här möter invandraren och arbetsgivaren problem. Situationen på dagens arbetsmarknad tillåter inte individuella avtal med annorlunda anställningsvillor — det som i många fall skulle behövas. Istället gäller kollektivavtal vilket i praktiken ger fackligt bestämda minimilöner.

Vid en högt satt minimilön — som är fallet i Sverige — kommer företagen inte ha råd att anställa så många. Det bildas ett överskott på arbetskraft. Då blir kostnaden för att diskriminera så gott som obefintlig. Detta i kombination med frånvaron av flexibla individuella lösningar leder till att ansökningar från människor med utländskt påbrå ofta hamnar direkt i papperskorgen.

Att så många invandrare försörjer sig som taxichaufförer, pizzabagare eller innehavare av småbutiker är ingen slump. Dessa är ju några av de få områden där fackligt inflytande och minimilöner saknas. Invandrare med hård arbetsetik jobbar i dessa sektorer ofta 12-timmarspass till timlöner som vida kan understiga de lägsta löner som kollektivavtalen anger.
 

Etniskt företagande som svar på diskriminering

Den som bäst känner till invandrarens färdigheter är personen själv. I en alltför hopplös situation blir man helt enkelt sin egen. Människor från olika kulturer bär på olika färdigheter. Ofta koncentrerar sig invandrare på företagande just på basis av detta. Resultatet blir vad som kallas etniskt företagande.
Ett av de svårare problem som en invandrare möter vid starten av ett företag är tillgången till kapital. För den som har språksvårigheter utgör naturligtvis också alla blanketter som skall fyllas i, samt krångliga regler, ett effektivt hinder.

Banker brukar i regel inte låna ut pengar till individer de har lite kunskap om och har svårt att bedöma färdigheterna hos. Detta brukar lösas genom att invandraren lånar pengar från släkt och vänner. Dessa är medvetna om vilken typ av person vederbörande är och kan därför bättre bedöma hans kreditvärdighet. När företaget är ungt brukar släkt och vänner också hjälpa till genom att arbeta inom företaget, i regel gratis. Att invandrare ofta anställer andra invandrare understryker vikten av etniskt företagande.

Att invandrare har svårt att få riskkapital är ett problem som till och med staten har lyckats identifiera. Förslag till lösning är naturligtvis att staten skall garantera invandrare tillgång på riskkapital. Men om inte banker, som så gott som varje dag gör professionella bedömningar av huruvida individer är kreditvärdiga eller inte, anser sig kunna göra detta hur i all sin dar skall då staten kunna lyckas? På denna fråga finns det inget svar. Övertron till politiken tar sig åter uttryck. Den uppenbara lösningen är istället att avskaffa beskattningen av sparande så att invandrare lättare kan bygga upp egna förmögenheter.
 

Invandringen som pluspost

I debatten om invandringen hör vi ofta talas om sådant som arbetslöshet, bidragstagande och kriminalitet. Det är sällan de positiva aspekterna lyfts fram varför många när de hör talas om en mer liberal invandringspolitik ser framför sig accentuerade problem men inga ökade fördelar.

En av de vanligaste missuppfattningarna berör invandringens kostnader. Få är det som känner till att det största antalet invandrare, de som kommer till Sverige i åldern 16-34 år, är en ren vinstaffär för statskassan. Denna grupp har redan genomgått sin utbildning, inte konsumerat barnomsorg, barnbidrag eller sjukvård och många flyttar dessutom hem innan de blir pensionärer. Därför blir deras nettoinbetalningar till det offentliga positiva. Trots att invandrare i högre grad är arbetslösa och låginkomsttagare är den genomsnittliga nettovinsten för en invandrare i nämnda ålderskategori över 500 000 kronor totalt sett.
 

Laissez-faire, laissez passer

I ett fullständigt marknadsliberalt samhälle finns det naturligtvis inga nettoskattevinster från invandringen, men de samhällsekonomiska vinsterna av deras bidrag till produktion och konsumtion skulle bli omfattande. De som vågar bryta upp från sitt hemland för att flytta till ett nytt land är naturligtvis de driftigaste och mest ambitiösa. I ett fritt samhälle finns det också större möjligheter att förvalta en medhavd kultur varför det mottagande landet kan tänkas berikas i en större utsträckning än vad som är fallet i dagens Sverige.

Den som har vandrat genom Chinatown i New York och har jämfört detta med ett besök i Katrineholm vet vad vi menar. I det förra fallet har en rik och spännande stadsmiljö växt fram. I det senare fallet har vi ett brukssamhälle som den svenska staten funnit speciellt lämplig för administration av flyktingförläggningar. Skillnaden består i att den ena politiken struntar i vad flyktingarna gör och var de bosätter sig och den andra ser som sitt främsta mål att späda ut och integrera nykomlingarna

Att invandrarna och det mottagande samhället mår bäst av att lämna invandrarna i fred och låta dem klara sig själva inom ramen för ett fritt samhälle kan vi se bevis för i USA. Vi ser också att den friare amerikanska arbetsmarknaden har lett till att arbetskraftsdeltagandet bland manliga invandrare är 5 procentenheter högre än bland infödda amerikaner. I Sverige är motsvarande siffra bland invandrare 25 procentenheter lägre jämfört med svenskarna.

Alla dessa fakta sammantaget pekar mot att invandringen inte i sig är något problem. Däremot torde det stå utom allt tvivel att statens förmåga att skapa problem på området är stort.
 

Källor samt tips för vidare läsning:

Richard Ebeling & Jacob Hornberger: The Case for Free Trade and Open Immigration (1995)
En samling mindre essäer där de vanligaste myterna och fördomarna om bl a invandring avvisas.

Thomas Gür: Staten och nykomlingarna (1995)
En genomgående studie av invandrarpolitikens idéer. Innehåller dessutom historiska fakta om invandringen i Sverige. (Se recension)

Thomas Gür: Ekonomiska frizoner (Timbrorapport 19/96)
Mycket kort och faktarikt om invandring generellt och i Sverige. Innehåller förslag till konkreta liberala reformer som svar på de problem som finns med dagens invandring.

Thomas Gür och Jonas Hellman: En stjälpande hand (1996)
Fakta om invandring historiskt, etniskt företagande, hinder som statsmakten orsakar samt förslag till åtgärder att vidta. Mycket bra orientering i invandringsfrågan.

Mauricio Rojas: I ensamhetens labyrint (1993)
En ingående kritisk studie av den svenska invandrarpolitikens utformning och konsekvenser. Boken ger även ett intressant "utanifrån-perspektiv" på invandrarpolitiken, Sverige som nation och svenskarna rent allmänt. Innehåller även mycket information om invandringen som process.

Thomas Sowell: Vägen ut ur slummen — marknader och minoriteter (1981, på svenska 89)
Tar upp diskrimineringens ekonomi, boendemönster, skillnader mellan etniciteter samt historia. Oerhört faktaspäckad och klart skriven.

Thomas Sowell: The Economics and Politics of Race (1983)
Visar dels hur berikande migrationsprocesser är för mottagarländerna, dels att kulturella aspekter spelar en oerhörd roll när man ser till vilken ekonomisk standard olika befolkningsgrupper uppnår i de nya länderna.

Thomas Sowell: Ethnic America (1981)
Om de migrationsmönster olika etniska grupper uppvisat historisk under sin invandring till USA. Mycket omfattande och faktarik.

Linda Chavez & John Miller: The Immigration Myth, Readers Digest juli 1996.