Är homosexualitet en fråga för staten?

Fram till år 1944 var det belagt med upp till två års straffarbete för två personer av samma kön att ha sexuellt umgänge i Sverige. Fram till år 1977 gällde olika lagar för homo- och heterosexuella när det gällde ålder över vilken sexuellt umgänge över huvud taget var tillåtet. Fram till år 1995 hade heterosexuella tillgång till alla de rättig- och skyldigheter som äktenskapslagstiftningen innefattar, medan homosexuella förnekades dessa. Fortfarande får homosexuella i Sverige inte ens prövas som adoptivföräldrar. Denna genomgång illustrerar att den svenska staten har behandlat, och behandlar, hetero- och homosexuella annorlunda; och detta är ännu mer utpräglat i de flesta andra länder. Det finns också många som vill införa mer av diskriminering mot homosexuella, t ex delar av kristdemokraterna i Sverige, icke sällan på religiös eller ideologisk grund. Så länge staten diskriminerar homosexuella, och så länge det finns personer och organisationer som förespråkar sådan diskriminering, är det från liberala utgångspunkter ett förpliktigande, att argumentera för likabehandlande lagstiftning.

Och det är vad jag kommer att ägna mig åt här. Jag kommer att argumentera för att all lagstiftning bör vara neutral i förhållande till medborgarnas sexuella läggning, helst genom att så mycket lagstiftning som möjligt "privatiseras" och där de fenomen som tidigare hanterades av staten istället ordnas genom frivilliga, civilrättsliga avtal mellan berörda parter. Men där statlig lagstiftning kvarstår menar jag att det aldrig bör göras åtskillnad på homo- och heterosexuella. Jag kommer att diskutera dessa mina synpunkter utifrån två exempel: samlevnadslagstiftning och adoption av barn.
 

Grunden för statlig neutralitet

Låt oss, innan vi går in på olika sätt att förverkliga statlig neutralitet, fråga oss varför sådan neutralitet är önskvärd i fråga om sexuell läggning. När man motiverar ett ställningstagande, då utgår man alltid från två saker: dels en faktabedömning och dels en värdering. T ex kan värderingen vara "det är bra att göra det som leder till att människor blir mer tillfredsställda", medan faktabedömningen handlar om att klargöra vad, mer exakt, som leder just till att människor blir mer tillfredsställda. Värderingen handlar om vilket mål man bör sträva efter att uppnå, medan faktabedömningen handlar om vilket medel som bäst  hjälper till att uppnå detta mål.

När det gäller homosexualitet har faktabedömningen under åtskilliga sekler gravt försvårats av att många har låtit sig styras av en känslomässigt baserad aversion istället för av rationella argument och just fakta (se min uppsats "The Emotional Origin of Homophobia"). Vad allt fler har kommit att förstå är att homosexuella människor inte på något avgörande sätt skiljer sig från heterosexuella. Denna insikt kommer dels från en mer saklig forskning inom psykiatri, psykologi och biologi, men inte minst från ökad öppenhet. När allt fler har lärt känna homosexuella och fått veta att många framstående personer genom historien varit homosexuella, har de kommit att förstå att fördomar om att homosexualitet skulle innebära "moraliskt förfall", "hot mot barn" och "psykisk sjukdom" helt enkelt är grundlösa. Och om så är fallet förefaller det svårt, för att inte säga omöjligt, att argumentera för att staten skall behandla människor annorlunda på grundval av vilket kön de råkar känna attraktion till.

Detta förefaller i synnerhet svårt inom ramen för en liberal idétradition, som betonar allas rätt till ett liv i enlighet med egna önskemål, så länge andras rätt att göra detsamma inte kränks. Detta slags värdering har implikationer för hur staten bör förhålla sig till homosexuella. Grundidén är att människan blomstrar och upplever störst tillfredsställelse med livet då hon får möjlighet att själv välja hur hon skall leva, utifrån egna förutsättningar och önskemål, och att sådant blomstrande och sådan tillfredsställelse är det som bör vägleda hur staten stiftar lagar. Att utan sakliga skäl ge vissa medborgare förmåner som andra inte får innebär att vissas blomstrande och tillfredsställelse hålls tillbaka på godtyckliga grunder, vilket en liberal, som utgår från allas lika värde, inte kan acceptera. (För en analys av andra värderingsgrunder än den liberala, se Andrew Sullivans uppsats "The Politics of Homosexuality".)
 

Privatisera mera

Man kan tänka sig två grundläggande sätt på vilka staten kan vara neutral mellan individer: antingen tilldelar den inte en viss rättighet till någon eller så tilldelas den lika till alla (se min uppsats "A Clarification of Government Neutrality and Discrimination"). Personligen anser jag att det förra fallet är att föredra när vi talar om positiva rättigheter och att det har fått alldeles för lite uppmärksamhet, inte minst i den av kollektivism präglade svenska diskussionen. (Med positiv rättighet avses en rättighet till någonting, alltså något slags förmån, medan en negativ rättighet avser en rättighet från någonting, alltså ett skydd från övergrepp.)

Detta synsätt, tillämpat på samlevnads- och adoptionsområdet, innebär att staten helt enkelt avskaffar alla lagstiftning och låter dessa ting regleras med hjälp av frivilliga civilrättsliga avtal mellan berörda parter. Samma regler som för avtal i allmänhet gäller också här. Förutom att detta har en del tilltalande egenskaper, som att allt sker helt frivilligt och att något visst samlevnadsarrangemang inte favoriseras, har den också en positiv bieffekt: den mildrar konflikter om statens förehavanden. Kristna som anser det vara en styggelse om staten ger stöd åt homosexuella behöver inte längre bekämpa homosexuella, som vill ha statlig likabehandling, och vice versa. Allt detta regleras istället på privata marknader, där mångfald och respekt för medborgarnas egna önskemål styr. För en utveckling av detta argument, se David Boaz uppsats "Privatize Marriage".

Men om vi även i framtiden har en aktiv statlig politik på området, bör alla tilldelas samma positiva rättigheter. Att enbart erbjuda förmåner till heterosexuella i form av äktenskap är otillständigt från liberala utgångspunkter, varför partnerskapslagen är ett steg i rätt riktning. (Partnerskap ger två personer av samma kön i stort sett samma förmåner som äktenskap ger två personer av olika kön, med undantag för rätten att prövas för adoption och insemination.)

Det kvarstår dock en del att göra i svensk lagstiftning, främst när det gäller barn. Om alla håller med om att målet för den offentligt kontrollerade fördelningen av inseminationer och adoptioner bör vara att barnens bästa skall vara vägledande, då beror olika inställningar i fråga om homosexuella skall kunna adoptera på hur men bedömer följande faktafråga: Utvecklas barn systematiskt annorlunda om de växer upp med två föräldrar av samma kön jämfört med om de växer upp med två föräldrar av olika kön? Svaret på den frågan bör inte baseras på löst tyckande utan bör sökas i den samlade forskningen, som föredömligt sammanfattas av American Psychological Association: "Sammanfattningsvis finns det inga bevis för att lesbiska och homosexuella män är olämpliga som föräldrar eller att barn till homosexuella män och lesbiska på något sätt har en sämre psykosocial utveckling än barn till heterosexuella föräldrar. Inte en enda studie har funnit att barn med homosexuella föräldrar har någon nackdel av det jämfört med barn till heterosexuella. Fram till idag visar istället bevisen att homosexuella hemmiljöer är lika sannolika som heterosexuella, att ge stöd till och att möjliggöra barns psykosociala tillväxt." [egen översättning] Implikationen är klar: staten bör tillåta att homosexuella prövas för insemination och adoption på samma sätt som heterosexuella idag prövas.

Notera att även om det kunde påvisas att homosexualitet i sig på något sätt inverkar menligt på ett barns utveckling, är detta inte ett argument för att homosexuella inte skall få prövas som inseminations- eller adoptionsföräldrar. Det kan nämligen vara så att två homosexuella har en mängd kvaliteter som mer än kompenserar för det negativa inflytande som deras sexualitet skulle kunna tänkas ha, och om så är fallet är det inte förenligt med målet om barnens bästa, att a priori förmena homosexuella möjlighet till adoption eller insemination.
 

Slutsats

Moderna insikter om att homosexuella inte på något avgörande sätt skiljer sig från heterosexuella utmanar alla politiska ideologier att tänka om sin ofta negativa hållning till att likabehandla homo- och heterosexuella i lagstiftning. I synnerhet gäller detta liberalismen, som betonar frihet och statens roll som en opartisk upprätthållare av vissa samhälleliga grundfunktioner. Detta innebär att så fort staten tilldelar medborgare positiva rättigheter som är i någon mening är knutna till deras sexuella läggning, då skall dessa rättigheter automatiskt omfatta både homo- och heterosexuella. Det gäller t ex sambo-, äktenskaps-, inseminations- och adoptionslagar.

Än bättre vore att staten inte alls tilldelar medborgare positiva rättigheter utan att dessa själva får sköta sina liv med hjälp av frivilliga kontrakt. Mer konkret innebär det att sambo-, äktenskaps-, partnerskaps-, inseminations- och adoptionslagarna avskaffas och att dessa aktiviteter helt sköts privat. Då får vi en icke-selektiv, neutral stat som endast bistår med att upprätthålla ingångna avtal; och dessutom slipper vi konflikter om vilka grupper staten skall, och inte skall, stödja. Ett friare och mer harmoniskt samhälle, helt enkelt. 

Av: Niclas Berggren

Gå till Niclas Berggrens hemsida