Marknadskraften - Miljövänner och människofiender (Artiklar)

Sammanfattning: Miljörörelsen varnar ofta för mänskligt övermod och utveckling och varnar ständigt för katastrofer. Men vad driver dem? Var är det som ligger till grund för deras åsikter. För en liberal är miljörörelsens utgångspunkter mycket dunkla. Bakom fasaden vilar nämligen en syn på naturen som egenvärde, och därmed en mycket nedvärderande ömsom förakt för människan.

Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna — vilket innebar upplysning, vetenskap och teknologi. Som straff fängslade Zeus honom vid en pelare där en örn hackade ut hans lever som ständigt växte till.

Sagovärlden är full av individer som inte är nöjda med den gudagivna, naturliga situationen, utan strävar efter framåtskridande och bättre mänskliga förhållanden — och straffas för detta av gudar och naturkrafter.

Människan har emellertid inte lyssnat till sensmoralen utan erövrat både himlen och elden. Med ett tryck på en knapp kan vem som helst kontrollera krafter som få i världshistorien kunnat drömma om, vi får ljus och värme på beställning. Att människor haft vingar om de varit ämnade att flyga ville bröderna Wright inte tro på, och tack vare deras vision och tekniska konst kan vi idag nå varje plats på jorden billigt och snabbt. Phileas Foggs jorden-runt resa på 80 dagar tycks idag nästan pinsamt långsam.

Samtidigt är sagoberättarens uppgift, att varna för övermod och hybris, mer populär i dagens värld än någonsin. Vi har sett oss som skapelsens krona, vi har format om världen, skapat och förstört, byggt upp och rivit ned. "Naturen kommer att hämnas på människans rovlystnad" hävdar den populäre psykologen Erich Fromm. Miljörörelsen, som vuxit lavinartat de senaste decennierna, hävdar att vi håller på att undergräva vår egen existens, att vi håller på att förstöra jorden. Och precis som i sagan är det våra dygder som driver oss i fördärvet: Vetenskap, teknologi, kapitalism och tillväxt har raserat miljön, och nu måste andra värden leda oss.

Mänskligt liv har aldrig varit något Arkadien med gröna vidder, klarblå, drickbara hav, med överskott på mat, där människan lever passiv och lycklig i harmoni med naturen. Under medeltiden levde människan (om hon hade turen att överleva det första levnadsåret) i ständig skräck för svält eller pestens härjningar. Ständigt undernärd och obadad arbetade hon i sitt enda klädesplagg vid hus som var så fulla med smuts och insekter att en hisotirker sagt att "Ur hälsosynpunkt var det enda som kunde sägas till deras fördel att de mycket lätt brann ned!". Ännu idag är det största problemet för människors luftkvalitet eldning av ved och dynga inomhus.

Förhållandena förbättrades sekel för sekel, men långsamt. Den moderna 1700-tals människan bodde i kalla, trånga hus i städerna och kastade ut sopor och exkrementer på gatan där de trampades ned och förblev. Råttor spred sjukdomar, pest och kolera härjade. Dödligheten var större än födslotalen och enda anledningen till att städerna inte dog ut var en ständig inflyttning undan miserabla förhållanden på landsbygden.

Mot slutet av seklet kunde människor glädja sig åt att jordbrukseffektiviseringen gav en relativt säker tillgång på mat. Men maten var som tidigare ensidig och ohälsosam, och på grund av dåliga lagringsmöjligheter ofta sur, rutten och angripen av skadedjur. Klädesplaggen kunde inte tvättas ofta eftersom de då föll sönder. Den begynnande industrialismens fabriker som skulle komma att ändra allt detta, var inte så rena som dagens, utan spred en tät kolrök över städerna.

1900-talet är rena drömmen i jämförelse. Men ännu i början av århundradet fick man ensidig kost, frukt bara på sommaren. Matförgifftningar var mycket vanliga. Sjukdomar förekom ständigt, barn dog eller blev invanlider i polio och risken var stor att drabbas av tuberkulos, difteri eller barnreumatism. De flesta hade ingen enkel tillgång till nyheter om vad som hände i världen och politiken. För att lyssna till musik var man tvungen att gå på konsert — om man nu hade råd.

Förbättringen jämfört med tidigare skeden i människans historia var ändå enorm. Och det som betraktades som lyx då är var mans egendom idag. De senaste seklens förändring har vait så svindlande och snabb att det är svårt att få perspektiv på den. Det finns all anledning att påminna sig om Rose Wilder Lanes ord om USA:s mäktigaste man i slutet av 1700-talet:

I den moderna västvärlden har vi en gång för alla utrotat den ständiga hungersnöden och alla har omedelbar tillgång till rikt varierad kost från världens alla hörn tack vare mekaniserat jordbruk, konstgödsel, insekts- och ogräsgifter, kemiska tillsatser, bättre förvaringsmöjligheter och ett avancerat transportsystem.

Vi har skapat avlopp och bilar som transporterar bort avfallet från våra bostäders absoluta närhet. Moderna rörsystem och reningstekniker ger alla människor en möjlighet att få säkert dricksvatten (och varmvatten!) dygnet runt genom att vrida på en kran. Tack vare bättre livsmiljö och medicinska framsteg slipper vi drabbas av fruktade sjukdomar som kolera, difteri, smittkoppor, tuberkolos och tyfus.

Arbetsbesparande maskiner i hemmet gör att kvinnan inte längre, som i början av seklet, behöver ägna runt 15 timmar om dagen åt att städa, tvätta, handla och laga mat osv. Bättre teknik och högre tillväxt har gjort vår arbetsmiljö bättre och fritiden längre samt mer varierad. Vi har skapat cyklar, bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan som har givit oss fantastiska möjligheter till rörlighet, jämfört med tidigare epoker då man föddes, levde och dog på samma fläck. Radio, telefon, datorer och kommuikationer har gjort livet bekvämt och enkelt, och utbudet av varor och tjänster till det största hittills.

Materiell rikedom leder inte nödvändigtvis till lycka, men om man alls ska få en chans till lycka måste man i alla fall undgå död och plågsamma sjukdomar och ha några valmöjligheter. Och genom bättre materiell standard kan vi strunta i de materiella problemen och ägna oss åt det viktiga här i livet.

Med tanke på denna otroliga utveckling kan det bara vara en total blindhet för realiteter och fakta som får miljöpartiets grundare Per Gahrton att i sin bok Vad vill de gröna? hävda att "välbefinnandet minskar" på grund av den industriella tillväxten.

Ett nyfött barn i ett västerländskt industrisamhälle har större chans att nå pensionsåldern än en nyfödd hade (och har) att nå fem års ålder i ett icke-industrialiserat samhälle. Vi är friskare och blir äldre än någonsin i världshistorien. Det normala är nu faktiskt att leva i tre fjärdedels sekel, vilket hade betraktats som en fantasi för bara några århundraden sedan. Som Ayn Rand har noterat borde varje människa över 30 år säga "tack" till den närmaste och smutsigaste skorsten de ser.

Om man med miljö avser ordboksdefinitionen "omgivning" råder ingen som helst tvekan om att människans miljö idag är bättre än i någon annan tidsålder, eftersom förutsättningarna för överlevnad och bekvämlighet är större än någonsin. Det var också så man såg på begrepp som "miljö" och "miljöproblem" förr. Ludvig Nordströms svenska miljöklassiker Lort-Sverige från 1938 handlar bl a om att bostäderna var dåliga och ohälsosamma. Industri och tillväxt såg han som lösningar, inte problem.

Utvecklingen måste få fortsätta, om individer väljer det. Vi har ingen "tillräcklig" grad av välstånd som vi kan slå oss till ro med. Om miljövännerna tycker det kan de sluta producera själva. De flesta av oss andra vill ha mer fritid, fler möjligheter att lära oss mer, njuta av kultur, få bättre vård, ha tid för samvaro med familj och vänner, osv, osv. Det kan vi bara få genom nya innovationer, högre produktivitet och därpå följande högre levnadsstandard.

Komna så här långt i utvecklingen har vi emellertid fått så goda förhållanden att vissa personer unnar sig lyxen att bekymra sig om annat än mänsklig överlevnad — i miljövännernas fall: om den vilda naturens överlevnad. En omtanke om miljön som lätt kan vändas till en attack mot det samhällssystem som gjort människans miljö så bra.

Per Gahrton hävdar att vi håller på att "krossa grundvalarna för mänsklig existens" och att naturen förstörs mer och mer. En blick på fakta motsäger den bilden.

Förbrukningen av naturens resurser är stor i den tidiga industrialismen med bl a materialintensiv produktion i fabriker och infrastrukturbyggen. Men på en högre tillväxtnivå är det tjänstesektorn som tar över med högteknologi och informationstjänster. Databranschen, mediesektorn, bank- och försäkringsväsen, utbildnings- och vårdsektorn m fl slukar inte mycket resurser och skapar inte mycket utsläpp.

På en fri marknad driver dessutom konkurrensen fram bättre teknologi som ger snabba och stora materialbesparingar. Som exempel kan nämnas att mängden metall som behövs till produktion av ett visst antal läskburkar har minskat med 97 procent på 30 år, bl a pga lättare aluminium.

Marian Radetzki belägger i sin lilla bok Tillväxt och miljö (SNS 1990) att dessa faktorer gör att mängden naturresurser som förbrukas för att skapa en viss andel BNP minskar på varje tillväxtnivå.

Alltså: tillväxten ökar alltid snabbare än "miljöförstöringen". Det är anledningen till att de värsta miljöproblemen inte finns i västerländska storstäder som Stockholm och New Tork, utan i u-landsstäder som Mexico City och Calcutta. Det är främst i länder som är i ett tidigt utvecklingsstadium det inträffar skogsskövling, jordförstöring och förgiftningar.

Det är också bara i rika samhällen man har råd att reparera allvarliga miljöskador när de inträffar. Vi behöver inte välja mellan guld och gröna skogar, med guld kan vi bokstavligen köpa gröna skogar.

En annan viktig faktor är att miljö är ett rikemannsintresse. Det är först när vi inte längre behöver oroa oss över den dagliga överlevnaden och bekvämligheten som vi ens kan ägna naturen en tanke. Det är bara i rika samhällen som väljarna har råd att rösta igenom att företag ska betala för den förstörelse de åsamkar. Anledningen till att väst ibland exporterar miljöfarlig produktion och avfall till u-länder är just att dessa länder inte är tillräckligt rika för att avstå. Om man vill kämpa för u-ländernas miljö bör man alltså främja deras tillväxt och företagande.

Det är alltså absurt att påstå att jorden förstörs om u-länderna når vår nivå av rikedom. Deras miljöproblem beror ofta på att de är i ett tidigt skede av industrialiseringen. Det är om vi försöker hindra deras utveckling mot högteknologiska tjänste- och informationssamhällen som problemen blir stora. Under deras utveckling kan de dessutom dra nytta av västerlandets rikedom genom att redan nu använda miljövänlig teknologi och moderna reningsmetoder.

Samma skenproblem omger naturresursdebatten. Länge sades t ex att det skulle bli omöjligt för alla kineser att skaffa telefon eftersom jordens koppar, som behövde till kablarna, skulle ta slut. Nu används i stället optiskt fiber, som är effektivare, billigare och nästan obegränsat — och kineserna får sina telefoner.

Om en resurs inte räcker till för stora investeringar i u-länderna (och på annat håll) kommer de helt enkelt inte bli av i den formen pga att marknaden höjer priset på den resursen. I stället utvecklas ny teknik.

Utvecklingen i Sverige bekräftar den allmänna bilden av en allt bättre miljö. Sedan början av 1970-talet, då miljöproblemen började uppmärksammas, har miljöförstöringen minskat.

Tungmetallutsläppen (bly, zink, nickel, koppar) har reducerats kraftigt och svavelutsläppen har minskats med runt 80 procent. Samtidigt som pappers- och massaproduktionen har blivit mycket större, minskade dess klorförbrukning, även totalt sett, och utsläppen av biokemiskt förbrukade ämnen minskade med tre fjärdedelar. Avloppsreningsverk har byggts ut, vilket har minskat utsläppen av kväve och fosfor.

Skogen har blivit större och nästan varje år är tillväxten större än förbrukningen. Takten i försurningen av skogen har minskat eftersom minskad oljeförbränning ger mindre svaveloxider och katalytisk avgasrening av bilar ger mindre kväveoxider, samt ökad kalkning av jord och vatten.
Industrins utsläpp har minskat radikalt, med tre fjärdedelar enligt dem som försökt göra uppskattningar.

Luften är renare än förr. Vattenkvaliteten har ökat, i Stockholm är fiskana tillbaka i Strömmen och flera stängda bad har öppnat på nytt. Skadorna på husfasaderna blir färre. Arbetsmiljöerna har blivit bättre och de allvarliga arbetsskadorna färre.

Givetvis är en del av orsaken till dessa förbättringar den tidiga miljörörelsen som uppmärksammade oss på att man inte kan använda luft och vatten att dumpa skräp i. Men förändringarna har inte alls varit i linje med de radikala miljövännernas förslag. Vi har inte minskat produktionen och gjort den småskalig och energisnål, utan tvärtom förbättrat genom mer storskalighet, ny teknologi och nya reningsmetoder. Teknologin har forskats fram, finansierats och introducerats av de stora multinationella företag, som miljävnnerna ofta är emot av princip — bara för att de är stora!

Oftast har förbättringar genomförts innan staten krävt det, politikernas beteende påminner snarast om "bilkörning från baksätet" som Kurt och Viveka Wickman uttryckt det i boken Det gröna, som dokumenterar mycket av denna utveckling. Det är också viktigt att notera att det är företag med god ekonomi och stora vinster som har introducerat den miljävänliga tekniken, inte de små med minskande marginalier. En förstörd företagsmiljö — med skatter och regleringar — är också ett hot mot naturmiljön.

Miljörörelsen har emellertid sällan jublat över segrarna när vetenskap, teknologi och kapitalism förbättrar vår miljö. Det är nämligen en enorm skillnad mellan att vilja ge människor ren luft och god natur, och viljan att förändra världen efter ens egen design.

Den första önskan tillfredsställs i ett liberalt samhälle genom utvecklingen och genom att staten tvingar miljöförstörare att ersätta de drabbade, så kan individer fortsätta att eftersträva sina egna mål.

Den senare inställningen innebär att man kräver att människor lever "naturligt", att vi minskar vår konsumtion, att vi lever småskaligt med lokal självförsörjning, att vi inte längre ska se naturen som en resurs att utnyttja, utan som en herre som ska diktera våra villkor. Miljörörelsen har radikaliserats åt det hållet sedan 60-talet. Vi ska inte längre vara snälla mot naturen, vi ska upphöja den till vårt rättesnöre.

Detta tar sig uttryck på många vis. Per Gahrton skriver i sitt manifest Vad vill de gröna? att "Storstäder är cancersvulster på samhällskroppen!". Han menar att städerna är ett gissel, med för stor befolkningskoncentration, för få grönområden, för mycket bilar och för mycket avgaser. Men många människor tycker faktiskt att obehaget med några avgaser i näsan kompenseras av valmöjligheterna i att ha närhet till mycket människor, ett fantastiskt utbud av butiker, restauranger, biografer, teatrar och arbetsplatser, och kanske av storstadens anonymitet i kontrast mot byns sociala kontroll.

Miljövännen skulle förmodligen hävda att detta är "onaturliga" behov som kommerisialismen har skapat (vilket är en mycket vanlig beskyllning mot folks drömmar och önskemål som miljövänner själva inte har). Han vill nämligen inte att människor ska välja efter sina egna intressen, utan att de ska välja naturligt.

Storstäder är ett otroligt problem, oavsett om det upplevs så av stadsborna eller ej. Idealet är en inte miljö som människor trivs i och mår bra i, utan en naturlig miljö.

Detta är ett typexempel på den syn som präglar miljörörelsen; att naturen har ett egenvärde, oberoende av människan. En tro som populariserades av René Dubos, som var en av dem som drog igång miljökampen på 60-talet. Dubos hävdade att det är "kriminellt bedrägeri" att hävda att naturen ska stå i vår tjänst, i stället bör vi tjäna naturen. Vi är inte här på jorden för att leva och njuta, utan för att bevara jorden precis som den var när vi kom hit. En syn som spreds i Norden av den norske filosofen Arne Naess och hans "djupekologi".

Men vad innebär egentligen tron att naturen har ett egenvärde? Ständigt dödas och utrotas ju delar av naturen som anses ha "egenvärden". Rovdjur gör slut på andra djur, kor äter gräs, bävrar bygger dammar, termiter förstör hela landskap och växter gör om hela atmosfären i grunden genom fotosyntesen. Dessa förändringsprocesser tycker inte miljövännerna är felaktiga och de tycker inte att vi ska ingripa för att förhindra dem.

Men som ekonomen George Reisman har noterat så bekämpa de förändringar som kommer från en varelse: människan. Så fort en människa vill forma om naturen, bygga ett hus, avverka en skog eller göra djur till mat så protesterar de och hävdar att vi förstör och rubbar naturens ordning.

Egenvärdesteorin fungerar endast som vägledning för att hindra människan att agera som hon vill.

Miljövänner vill rädda naturen från människan, inte från vulkanutbrott, vargar eller maskrosor. Argumentet: "Men sådant är ju naturligt" — avslöjar endast miljövännernas syn på människan som ett misstag, som något onaturligt. De väljer av någon anledning att se allting i universum som en enda "naturlig" process — där konflikter mellan djur och naturkrafter bara är "interna" — och förvisar människan från denna. Människans ingrepp blir plötsligt angrepp — något främmande, utanifrån kommande. Det är naturen som ska skyddas, inte människan.

Det är detta grundläggande element i miljörörelsens tänkande, "naturens egenvärde", som gör den farlig och möjligen totalitär; det finns ett högre värde än den individuella människan. Och om naturen är god i sig är människan givetvis ond som ändrar och förstör den. Människan är också den varelse som framför andra inte överlever genom att anpassa sig till naturen, utan genom att anpassa naturen till sig.

Miljövännerna ser inte att jorden inte har någon trygg jämvikt där alla arters överlevnad tryggas, många arter skulle följa dinosaurernas öde även utan människor på jorden. Miljövännerna tror att det bästa sättet att möta faror är att vara inaktiv, att inte forma om naturen. Men människors överlevnad är aldrig garanterad, utan kräver ständig aktivitet för att skapa värme och föda och för att undanröja faror.

Som Ayn Rand har påpekat är människan rent fysiskt det svagaste djuret. Vi vet inte instinktivt hur vi bör agera, vi har inga klor eller huggtänder för att försvara oss, varken päls eller fjädrar för att klara kyla. Vi är långsamma och svaga och skulle förlora mot både djur och bakterier till lands och till sjöss. Trots detta kan vi besegra alla djur och överleva alla klimat eftersom vi har en hjärna som klarar av abstrakt tänkande och problemlösning. Vi kan välja hur vi ska handla och förändra situationer till sin egen fördel. Det är den som gör det möjligt för oss att genom vetenskap och teknologi forma om världen så att den passar oss. Det är detta "onaturliga" drag, förnuftet, som gör oss till skapelsens krona, och det är det drag som miljörörelsen vill straffa oss för.

Det är inte människors bekvämlighet de vill försvara, men det är inte heller naturens fortlevnad. Människans skapelser innebär ju inte att växtligheten försvinner, utan att vi arrangerar den så det passar oss, med jordbruk, skogar, parker, trädgårdar osv. Men det är inte denna miljö miljövännerna är vänner av, bara av det som människor inte har gjort, det "naturliga".

Genom att tillerkänna naturen ett egenvärde och betrakta människan som en inkräktare i paradiset lägger miljörörelsen grunden för ett mycket konkret människoförakt. Ta en titt på följande tankar från den statsanställde amerikanske biologen David M Grabers ord i den väletablerade tidningen Los Angeles Times:

Läs dessa uttalanden en gång till! De säger öppet att de skulle vilja utrota större delen av mänskligheten. Det är väl tveksamt om de verkligen har långt framskridna planer på att släppa ut mördarvirus och dödliga sjukdomar för att nå sina mål om orörd natur, men de illustrerar hur lätt det är att bli människofiende om man i första hand är miljövän. En rörelse som förnekar att individen är det högsta värdet är ute på farliga vägar.

Med tankar som dessa kan vi vara säkra på att de radikala miljövännerna inte skulle uppvisa någon som helst tveksamhet inför att använda totalitära medel för att tvinga oss till deras gröna utopia. Om man anser att en grön planet som svävar runt i universum, utan människor där att njuta av den, manifesterar ett värde, är det lätt att nedvärdera människans betydelse. Särskilt som jorden skulle bli grön och "naturlig" om vi försvann från den.

För Carl Amery från tyska Die Grünen råder ingen tvekan om vilka värden som är viktigast att skydda:

Om man har naturen som högsta värde är det inte konstigt att man ser miljöfaror över allt. Även om människan inte skulle drabbas av industriella aktiviteter så gör gräset och träden det. I mer vidskepliga tidevarv kunde man förklara alla små olyckor omkring sig, t ex missväxt, med att gudarna var vreda.

Även idag är det otillfredsställande att inte omedelbart kunna förklara alla problem, men i ett sekulariserat samhälle blir det svårare att beskylla gudarna. Alltså ger man sig på dem som, likt prästerskapet förr, sprider upphöjd kunskap som man inte förstår och står i ett slags förbindelse med jorden, makterna och sanningen: vetenskapsmän och forskare — som framställs som Frankensteins och Dr Jekylls), och de som tillämpar kunskapen: tekniker och industrialister.

När sälarna dör pekas det moderna samhällets konsumtion och industri ut som mördare, och svenska folket röstar in ett miljöparti i riksdagen för att komma åt detta. Hur många minns att sälarna dog av valpvirus och inte av miljöförstöring?

När cancerfallen blir fler tror man att boven är kemi och industri — trots att det är en naturlig följd i ett samhälle där medellivslängden ökar kraftigt, eftersom de flesta cancerfall drabbar människor efter 60 års ålder (och i ett samhälle där solbadandet har ökat!).

När granarna tappar barren 1983 börjar man tala om allmän "skogsdöd" och pekar ut kol, olja och bilar som syndare. Få mindes att det alltid sker efter mycket torra somrar.

När vi inte kan hitta en enkel förklaring på ett skeende drar media och miljörörelsen till med "den mänskliga faktorn" som en deus ex machina. Precis lika okritiskt som när man förr pekade ut "gud" som en yttersta orsak, och i många fall lika obefogat.

Framtidsskräcken blir en logisk följd av rädslan för människan och tekniken. Och den gör att miljövännerna kräver omvänd bevisbörda för teknik och preparat. Om man inte kan bevisa att de är ofarliga bör de förbjudas. Om dessa människor haft makten när människan försökte få kontroll över elden hade de säkert krävt totalförbud. Det hade inte varit några problem att bevisa eldens farlighet. Den kommer lätt ur kontroll och dödar människor och förstör egendomar. Elden kan även användas som ett dödligt farligt massförstörelsevapen. Du kan vara säker på att sådana risker inte krävs för ett totalförbud i dag.

Miljävnnerna skulle säkert, om de hade varit på plats, deltagit i angreppen På Thomas Edison. Royal Society of London, som på den tiden samlade de främsta vetenskapsmännen samlades till protestmöte mot Edison. Man hävdade att elektriciteten var "too powerful to put into the hands of common men" — om den alls skulle fungera, vilket man betvivlade.Att ge hela städer elektricitet "defied scientific principle" och "wouldn't work".

Sådana exempel framstår som löjliga idag när vi har sett vilken nytta vi har av innovationerna. Tyvärr får vi aldrig se nyttan vi skulle haft av allt det som förbjuds — på betydligt lösare grunder — idag.

Kravet på förbud mot allt som inte bevisas ofarligt innebär en märklig kluvenhet. Miljövänner är extremt oroliga för vad människor kan ställa till med, och vilka bieffekter hennes vetenskap och industri kan resultera i, och de vill ta till nästan vilka metoder som helst för att stoppa det. Men samtidigt har de en nästan gränslös tilltro till hur människan kan förändra världen och individers beteende genom statsmaktens tvång.

Att en miljöreglering kanske inte alltid leder till bra resultat har man ingen kunskap om. När alla ropade om att det var farligt att äta fisk eftersom det var för mycket dioxiner i den glömde man bort den större risken att minskat fiskätande innebär fler döda i hjärt- och kärlsjukdomar. När staten skulle spara energi för att rädda miljön byggdes välisolerade hus som behöll både energi och farliga ämnen inomhus. De blev snart liktydiga med sjuka hus, och boende fick cancer av radon i bostaden — och allergier i stor skala. I USA dör fler på motorvägarna sedan statsregleringar och bensinsnålhet givit mindre bilar.

Även på alla andra mänskliga områden vill miljövännerna oftast reglera och bestämma. I dessa kretsar är det vanligt att ha fina utopier i huvudet, en mall som alla ska pressas in i. Dagens välfärdsstater sluter man upp kring, men regleringsivern går ofta mycket längre än så, trots att man av någon outgrundlig anledning kallar sig "decentralister".

Ett exempel är det återkommande gröna kravet på "medborgarlön". Man anser att de som vill ska befrias från arbete, genom att staten tvingar andra att finansiera deras fritid. Till och med svenska miljöpartister inser emellertid att det är ekonomiskt omöjligt. Alltså ska man dessutom införa "samhällstjänst", dvs tvång att arbeta där staten behöver en, t ex i vårdsektorn. "För att kompensera", som Per Gahrton skriver. Han tycker alltså att det vore rimligt med ett system där staten dels ger folk andras pengar för att låta bli att arbeta, dels inför tvångsarbete för att kompensera.

Bortsett från det grundligt omoraliska i att sätta både rofferi och slaveri i system samtidigt, är det viktigt att notera den totala oförmågan att förstå att regler och skatter ger effekter på andra områden. Man kan inte bara skyffla omkring med människor utan att ens modeller uppvisar problem på andra håll. Exempelvis kan det vara svårt att veta vilka behov som är viktigast att tillfredsställa om det inte finns fria priser och löner som folk frivilligt får tillfredsställa för att tjäna pengar. Ett annat exempel är att man kanske arbetar sämre under tvång än av fri vilja.

Trots att nästan alla mänskliga aktiviteter av de gröna anses kunna leda till katastrofer finns ingen motsvarande insikt om att statsregleringar kan leda till problem och bieffekter. Det är tydligen bara när det gäller att förbjuda människan från att agera, som miljövännerna tror på den mänskliga förmågan och rationaliteten. Man skulle kunna önska att miljövännema kunde lära sig att ha samma respekt och ödmjukhet inför människor som de idag visar mot naturen.

Vi har sett att den stora delen av miljörörelsen förnekar en industriell och kapitalistisk historia som har givit oss de bästa materiella och miljömässiga förhållanden som människan någonsin levt under. Lycka följer inte nödvändigtvis av materiellt välstånd, men för att kunna sträva efter lycka krävs att man är vid liv och slipper en ständig, smutsig och tung kamp för daglig överlevnad.

Det är inte heller så att miljöproblem inte finns. De finns — lokalt är de mycket allvarliga, som i de forna kommuniststaterna — men de går nästan alltid att reparera, och det är problem som vi måste lösa genom att bättre teknik minskar resursanvändning och renar utsläppen. Inte genom att gå tillbaka till naturen. Det skulle vara att på allvar förstöra människans miljö. Det skulle vara att riskera flera miljarder människors välstånd och liv. Det är inte många miljoner som kan överleva på det som jorden ger i "naturligt" skick. Ännu värre skulle det naturligtvis vara om vi tvingades tillbaka till tiden före "rovdriftens tidsålder", enligt Per Gahrton under vår samlar- och jägarperiod för 10 000 år sedan, innan vi började bruka jorden.

Faran med miljörörelsen ligger i dess totalitära anspråk. De flesta moderna ideologier accepterar tanken på staten som ett medlande redskap, en institution som ska göra det möjligt för individen att eftersträva sina egna mål, visserligen med större eller mindre inslag av frihet, omfördelning eller förbud av vissa levnadssätt. Stora delar av miljörörelsen avviker på ett farligt sätt från detta mönster när den menar att statens uppgift är att förändra vårt sätt att leva. Samhället ska ha ett gemensamt mål, alla ska gå åt ett håll. Miljöpartiet vill till och med att den gröna läran ska läras ut inom ramen för skolplikten.

Som ingen annan politisk ideologi kan man göra anspråk på att styra hela samhället. Miljö är allt som omger oss, och om man som miljöpartiets Birger Schlaug förespråkar "individens rätt och valfrihet inom ekologiska och sociala ramar", lämnar man helt enkelt mycket lite frihet kvar. Det är detta som gör värdeladdade begrepp som "miljöfascism" fullt adekvata på en stor del av miljörörelsen.

Anti-modernister och bakåtsträvare har alltid funnits. Under 1700-talet och början av 1800-talet protesterade filosofer som Rousseau och konservativa romantiker mot framåtskridandet. Under 1800-talet förenades anarkister och konservativa i kampen mot den industriella utvecklingen. Under 1900-talet har vi upplevt både fascister och kommunister av Pol Pot/Mao-typ som ville vrida utvecklingen tillbaka till det "naturliga". Det nya med miljörörelsen är att den får ett starkt genomslag i moderna västerländska samhällen och inte längre står i opposition till makten, utan i många fall har makt.

Miljörörelsen är farlig eftersom den ger farliga lösningar på ett legitimt intresse för människans miljö och natur. En undersökning i New York Times berättar att 80 procent av befolkningen vill skydda miljön "whatever the cost". Även kostnader i frihet och rättigheter?

Miljörörelsen dyker upp under en vändpunkt under efterkrigstiden när människan höll på att få ökad frihet från välfärdsstaternas makt, och den bidrar till att vrida utvecklingen tillbaka. När det visade sig att kapitalismen faktiskt inte skapade armod och misär vilket kritikerna hävdade, utan en aldrig tidigare skådad rikedom och bekvämlighet, förbyttes kritiken till en attack på detta överflöd.

När det visade sig att industrin inte exploaterade arbetarna, utan gav dem en fantastisk levnadsstandard förbyttes kritiken till en protest mot att industrin exploaterar gräs, träd, vatten och luft.

Idag kan jag utnyttja kraftverkets värmeproduktion, datorproducentens tekniska förmåga, bondens livsmedelskunskaper, och författarens lärdom på nolltid genom kommunikationer, transporter, butiker, marknader osv. Detta civilisationens största framsteg, att vi kan utnyttja kunskap vi inte själva har, ser miljörörelsen som ett problem. Statligt tvång ska göra teknologin mindre komplicerad, informationen mer överblickbar, tempot lägre. Allt ska bli mindre och lättare att förstå. Marknaderna ska försvinna, protektionism införas och lokalbygden ska vara självförsöjande. Man återupplivar bondekonservatismens gamla motvilja mot all storskalighet — mot allt utom staten, förstås. Det öppnar vägen för planekologi, under devisen "Allt är miljö!"

Stoppa världen! Jag vill hoppa av! Jamen, hoppa av då. Men knuffa inte av oss som inte vill av!
"Det gröna projektet är potentiellt ett av hisoriens mest omvälvande", skriver Per Gahrton, och nog kan man hålla med honom om det. Just därför är det viktigt att om och om igen inskärpa innebörden av Gahrtons nästa mening — inte minst för honom själv: