Hårt stål och mysiga parker!

-Hur klarade du av att göra något så fantastiskt och kreativt?
-Jag visste inte att det var omöjligt!

Ibland kan okunskap vara oerhört befriande. Befriande från fördomar, föråldrade tankesätt och rena tankefel. Den oinsattes fråga eller inlägg kan ibland kasta ett oväntat ljus över en svaghet i en allmänt vedertagen teori.

Jag minns ett alldeles speciellt sammanhang när just ett sådant inlägg fick mig att se ett problem ur ett helt nytt perspektiv där en allmänt vedertagen teori hållit mig i blindo allt för länge. Vid detta tillfälle insåg jag dock inte fullt ut implikationerna av detta perspektiv och ganska snart föll det ur mitt minne.

Långt senare, tills ganska nyligen, återkopplade jag till detta perspektiv. Anledningen var en fråga från en "okunnig" person under ett TV-program. Detta i kombination med en bok jag nyligen läst fick mig att inse något mycket viktigt som jag absolut ville delge flera, så varför inte tänkte jag och skrev den här artikeln.

Insikten i sig är kanske inte så revolutionerande och säkert är det fler som redan tänkt i samma banor, men eftersom jag själv tycker att jag borde insett detta för länge sedan utan att ha gjort det så kan den ändå vara väl värt att spridas. Kanske fler har förbigått samma sak.
 

Gammal visdom

Vid det här laget har ni säkert börjat undra vad det är som är så uppenbart som jag nu äntligen insett. Vilken var frågan som fick mig att återkoppla till vilket inlägg och framförallt vad heter boken?

Lugn! Här kommer svaret:

För, tja, säkert över två år sedan, återgav jag de argument traditionell nationalekonomi har att anföra mot privat ägande av så kallade kollektiva nyttigheter. Anledningen var att jag diskuterade privat ägande av infrastruktur med en person på en fest.( Ett trist samtalsämne på en fest kan tyckas, men detta var tidigt på kvällen och folk hade ännu inte fått i sig så värst mycket alkohol.)

En kollektiv nyttighet, förklarade jag, är en nyttighet där ytterligare konsumtion inte medför någon ytterligare kostnad.

Som exempel nämnde jag en park i en stad. Är parken någorlunda stor så kan den konsumeras av alla som så önskar utan att det medför extra kostnader.

I detta fall skulle privat ägande och avgiftsfinansiering av parken leda till en ineffektiv undanträngning av "parkkonsumtion". Somliga skulle helt enkelt sluta gå till parken om det kostade pengar trots att de värderade den positivt. Detta skulle innebära en onödig nyttoförlust då dessa personers parkkonsumtion i princip inte, totalt sett, kostar samhället  något ytterligare.
Vidare innebär en avgiftsfinansiering att ytterligare kostnader tillkommer för staket och folk som skall ta betalt vid grindarna.

Jag presenterade dock vissa invändningar mot dessa argument för offentligt ägda parker.

Politikerna menade jag, kan aldrig veta, och bryr sig för den delen inte heller om vilket värde folk sätter vid de parker som anläggs. Av denna anledning skulle parkerna komma att anläggas på fel platser och i en sådan omfattning att kostnaderna för dem överstiger nyttan om de tillhandahölls av politikerna.

Där till är offentligt drivna projekt alltid mer kostsamma en dem som sköts privat.
 

Oförvillade ögon

Min gode vän som jag självsäkert givit en kort lektion  nationalekonomi förstod mycket väl mina invändningar mot offentliga parker men tyckte ändå att det fattades något.

Han kunde inte riktigt köpa argumentet att det fanns en viss given efterfrågan för en park och därmed ett teoretiskt sett givet värde av parken som en privat ägare delvis skulle tvingas låta gå förlorad genom att utestänga konsumtion. Han menade att den stora och viktiga skillnaden mellan en privat park och en offentlig var hur de skulle utnyttjas. Den privata parkägaren skulle sannolikt öppna kaféer, anordna konserter samt kanske bygga karuseller i parken för att dra dit mer folk. Således skulle den privata parken värderas högre av allmänheten än den offentliga då dess möjligheter skulle exploateras till fullo om den låg i händerna på en entreprenör.

Den samhällsekonomiska förlusten ansåg han inte främst ligga i att en privat park skulle utestänga folk vars konsumtion inte gav någon extrakostnad utan snarare i det faktum att de värden en park har inte tas till vara om den ägs offentligt. Om politikerna "äger" parken kan de också styra vad som skall finnas i den vilket i de flesta fall innebär, ingenting.

Vad beträffar finansieringen tyckte han att det var fullt sannolikt att en privat park kunde drivas utan att man behövde ta upp avgifter av besökarna.

Det vore säkert lönsammare att istället få in intäkter genom att mot hyra låta folk bedriva restaurangverksamhet, glasskiosker, rullskridskouthyrning m.m. Desto trevligare parker (med avseende på läge och landskapsarkitektur) som anlades ju högre hyror skulle parkägaren kunna ta ut. Alltså ett incitament för att anlägga härliga parker och utnyttja dem på trevliga sätt.

Denna person som inte har någon som helst skolning i nationalekonomi, (och förmodligen därför), utvecklade under loppet av några minuter ett alternativt synsätt på den sedan länge vedertagna teorin om kollektiva nyttigheter.

Tack vare att han inte var fastlåst i ett begränsat sätt att se problemet kunde han komma med en fräsch och kreativ lösning.

Lösningen består helt enkelt i att förskjuta tyngdpunkten i frågeställningen från en fråga om fördelning av resurser till en fråga om att skapa resurser. Den viktiga frågan blir således inte hur vi skall fördela exempelvis tillgången till en park utan hur vi kan ta till vara på en parks värde. Närmare bestämt till en fråga om vem som är bäst skickad att se och utveckla vissa potentiella värden i ett projekt —  staten eller en entreprenör.
 

Varför är privat bra?

Det som fick mig att komma ihåg det här med parkerna och de resonemang som sammanhänger med dem var en fråga som ställdes av en tittare till fd näringsminister Per Westerberg under en debatt under Ashbergs ledning om privatiseringar av statliga företag.

Frågan löd ungefär:
—  Varför tror du att statliga företag, som redan idag går bra, skulle bli effektivare bara för att de privatiserades?

Som svar på frågan återgav  Per Westerberg några erfarenheter av privatiseringar i Sverige och utomlands. Med siffror på vinster, priser och omsättning gav han flera exempel på hur privatiseringar hade gjort verksamheter billigare och bättre.

Näringslivsministern visade att han var bra påläst och föreföll ha goda skäl för sin ståndpunkt, men någonting fattades. Han hade fortfarande inte talat om varför  privatiseringar är bra. Den grundläggande principen bakom fick tittarna aldrig reda på.

När jag själv funderade på vad jag tyckte att Westerberg borde ha sagt upptäckte jag dock att svaret inte var så givet som jag hade föreställt mig.

Det självklara svaret, att privata ägare har starkare incitament att effektivisera en verksamhet, räcker inte hela vägen ut. Varje företag styrs ju av en företagsledning och det beror ytterst på dennas incitament hur det går för företaget. En statlig ägare kan i princip ge sin företagsledning samma incitament som privata aktieägare.

Man kan förvisso hävda att en statlig ägare skulle ta felaktiga hänsyn. Istället för att se till vad som maximerar företagets vinst så skulle man bry sig mer om regionalpolitik och sysselsättning.
Men bort sätt från detta, om man antar att staten verkligen agerar som en rationell ägare, varför privatisera?

I detta läge kom jag och tänka på en bok jag nyligen läst (Competition and Entrepreneurship av Israel M Kirzner). Denna bok analyserar entreprenörskapets betydelse för marknadsekonomin. Kirzner presenterar idéer som på ett genialt sätt urskiljer sig från mainstream inom nationalekonomin. Entreprenörskapet ges en helt ny betydelse och en mer avgörande än vad som annars varit fallet inom nationalekonomin

I traditionell nationalekonomi ses huvudproblemet som det att maximera nyttan givet begränsade resurser. Den organisation av samhällsresurserna som bäst approximerar en teoretisk situation där en perfekt rationell och perfekt informerad planerare utförde resursallokeringen ses som den bästa.
Enligt detta synsätt blir entreprenörskap inget annat än en förmåga att utnyttja information på ett optimalt sätt.

I denna värld finns det så många entreprenörer som det finns människor med en förmåga, begåvningsmässigt eller förvärvad, att genomföra en viss typ av optimering.

Typen av samhällssystem påverkar kanske hur effektivt information sprids och utnyttjas men inte antalet entreprenörer.

Dessa kan egentligen alltid fås att träda fram i någons tjänst bara de får adekvat belöning. Med detta synsätt kan entreprenörernas värdefulla egenskaper tas till vara av en statlig ägare lika väl som en privat. Det handlar bara om att utforma en riktigt snittslad bana av morötter så kommer entreprenörerna att utföra sitt jobb precis som ägaren vill att de ska.
 

Alert entreprenör

Mot detta synsätt på entreprenören ställer Kirzner upp ett helt nytt perspektiv. Enterprenörskap endast som en förmåga att utföra en optimering givet viss information kan inte förklara den ekonomiska verkligheten, menar han.

Föreställ er två personer som står hungriga och fryser i kön utanför något uteställe. De ser båda att kön är lång och de observerar båda en kille som står och säljer varmkorvar till kön. De konstaterar båda att korvkillen måste tjäna massor med pengar i den takt han säljer.

Hur kommer det sig att ingen av dessa två ställer sig utanför stället, nästa kväll och säljer korv utan att det är tjejen bakom som överhörde samtalet som gör det?

Om entreprenörskap endast handlade om optimering givet viss information så skulle naturligtvis alla som stod i kön stå där utanför och sälja korv nästa kväll. Informationen om en chans att tjäna pengar finns mitt framför näsan på dem alla.

Förklaringen enligt Kirzner är att enterprenörskap snarare handlar om att se chanser än att optimera utifrån information. Entreprenörskap är en fråga om att vara "alert".

Detta att vara alert menar han vidare är inget man lär sig eller bara är, det handlar istället om motivation. Är det lönsamt att vara "alert" och finns det möjligheter att vara det så blir folk mer företagsamma. Det betyder helt enkelt att om folk vet att de får behålla frukterna av sina idéer så bli de mer alerta. Vidare om de vet att de har stor frihet att agera utan att bli hindrade så kommer de också se möjligheter lättare. Den som ser korvkillen tjäna pengar och sedan tänker, "Äsch man behöver säkert ett tillstånd som det är bökigt att skaffa!", eller "Det är säkert förbjudet", tappar snart sin alerthet.

Kort sagt lever man i ett sönderreglerat och överbeskattat och av byråkrater godtyckligt styrt land tappar man också motivationen och "alertheten". Entreprenörerna dör!
 

Utveckling kan ej beställas

Så vad har då detta med statliga företag att göra?

Jo, entreprörer kan inte beställas. Situationen, möjligheten och motivationen skapar entreprenören. Han/hon ger sig till känna i en viss miljö och under rätt omständigheter. Entreprenören kan vara en person som ser en utvecklingspotential i ett företag för att sedan köpa upp det och rationalisera. Entreprenören kan också vara en ägare som upptäcker en brist i ledningen för företaget och som ser en möjlighet i en annan ledning. Kort sagt kan entereprenörer inte anlitas, de anlitar sig själva.
En statlig ägare står i vägen för entreprenörer som ägare.

Det förhåller sig precis med statliga företag som med kommunala parkanläggningar. Det finns en potential i båda projekten som inte kommer att utnyttjas till fullo. Anledningen till detta är att endast  ägare som ser dessa potentialer kommer att utveckla dem.

Endast om ägarskapet alltid står öppet för konkurrens kan entereprenörerna som ser potentialen ha en möjlighet att ta över verksamheten.