Resursbrist och allmänningarnas tragedi

1832 publicerades den engelske nationalekonomen William Forster Lloyds nu berömda analys av orsakerna till varför den boskap som betade på allmänningarna var utmärglad och klen i kontrast till de välmående kreatur som betade i privata hagar. Förklaringen som numera refereras som allmänningarnas tragedi eller "The tragedy of the commons" är lika genial som enkel.

En boskapsuppfödare som skall fatta beslut om att öka sin hjord i förhållande till sin egen mark måste hela tiden väga behållningen av ytterligare ett djur mot det faktum att ängens möjlighet att föda djuren minskar om den exploateras för hårt. Denna avvägning ställs aldrig uppfödaren som använder allmänningen inför. Låter inte han sina djur tugga i sig de sista grässtråna så tar någon annan dem.

Det är precis samma dilemma som partygästen ställs inför när denne ser chipsskålen. Det är helt enkelt inte någon idé att dra ner på den egna konsumtionen vid fördrinken för att motsvarande mängd skall finnas kvar till vickningen.

De insikter som analysen av "The tradgedy of the commons" gav upphov till sträcker sig i sin relevans långt utöver det problem som ursprungligen studerades. Grundprinciperna, att privat ägande leder till god förvaltning och utveckling medan kollektivt ägande leder till kortsiktighet och vanvård är långt mer generella. På samma sätt och av samma anledning som den oägda marken i England på 1800 talet  föröddes så förstörs idag allmänt ägda vattendrag, skogar och andra naturresurser.
 

Ett nytt sätta att se på naturen

Ingen enskild företeelse har förmodligen betytt så mycket för den moderna människans miljöengagemang som naturprogrammen. Arne Weise har sannolikt skapat fler miljövänner än samtliga miljöpartister tillsammans. Genom dessa typer av program har vi lärt oss att älska och beundra alltifrån exotiska djurarter till regnskogarnas mysterier.

Helt naturligt har denna nya uppskattning också lett till ett intresse att värna och bevara alla dessa naturens rikedomar. Men det som vi betraktar som fascinerande djurarter när vi ser dem på tv-rutan kan ibland vara av en helt annan betydelse för de människor som lever nära dessa djur. För många afrikaner är elefanten ett skadedjur som trampar ner familjens grödor. I fattiga länder utgör regnskogen en välkommen inkomstkälla som ett rikt förråd att hämta virke och trävaror från.

Det kan se ut som en oundviklig konflikt mellan tv-soffans miljöengagemang och fattiga människors strävan att förbättra sina liv genom att exploatera de resurser naturen har att erbjuda. Emellertid har dessa problem och konflikter ofta en lösning som inte bara ger en rättvis avvägning mellan olika människors intressen utan också gör så att alla tjänar på den.

Lösningen ligger i äganderätten och marknaden som i kombination kan locka fram goda lösningar. För när det finns välspecificerade äganderätter skapas nya möjligheter som idérika entreprenörer kan upptäcka och utveckla. Det som i politikernas högtidstal kräver uppoffringar och som vid byråkraternas skrivbord är fådimensionella ekvationer vars lösningar står att finna i regleringar och kvoter kan ur entreprenörernas perspektiv vara goda vinstmöjligheter.

Äganderätter som räddar djur

Ett spännande exempel på lösningar av den tillsynes olösbara konflikten mellan i-ländernas krav att skydda utrotningshotade arter och lokalbefolkningarnas kamp för respektabla levnadsomständigheter står att finna i Zimbabwe.

När andra afrikanska stater påhejade av västerländska miljöorganisationer försökt skydda sitt djurliv genom att upprätta nationalparker och förbjuda jakt har Zimbabwe gått i motsatt riktning. En hörnpelare i politiken utgör "Parks and Wild Life Act of 1975" där markägarna gavs full rätt att, utan statlig inblandning, stå för viltvården ( med undantag för några speciellt skyddade arter).

Det har visat sig att incitamenten i de flesta fall verkat i rätt riktning. En god entreprenöranda har vuxit fram och många har funnit att de kan tjäna pengar på att bedriva safari och jakt för turister eller genom att föda upp vilda djur för köttproduktion. De inkomster djurlivet ger har skapat ett intresse att förvalta resurserna istället för att förstöra dem. Jakten sker på ett sätt som bevarar djurstammen.

I många fall inhägnar markägarna sina områden vilket har många positiva bieffekter. För den befolkning som odlar mark innebär detta att grödorna i stor utsträckning skyddas och att barnen kan gå säkrare till skolan. Detta tillsammans med de extra arbetstillfällen turismen ger tar loven av intresset hos lokalbefolkningen att ägna sig åt tjuvjakt.
 

Hur äganderätter skyddar människor mot fabriksutsläpp

Ett annat exempel på hur äganderätter kan skapa goda lösningar är de problematiska avvägningar som måste göras mellan å ena sidan nödvändigheten av industriell produktion och de olägenheter utsläppen från den samma kan skapa.

Den vanligaste lösningen på dessa problem har i de flesta länder varit att staten bestämmer hur denna avvägning skall se ut. Beslut som i många fall styrs av särintressen och politisk opportunism. Som när den socialdemokratiska regeringen för några år sedan drog in koncessionen för ett litet familjeföretag som använde miljöfarliga kemikalier vid produktionen av fritidsbåtar. Man kunde demonstrera sitt miljöengagemang genom att offra några enskilda företagare (som säkert ändå röstade på moderaterna), för att samtidigt, generöst, bevilja Volvos fabriker i Göteborgstrakten rundhänta utsläppsrättigheter (många fackligt anslutna bland de anställda).

I de fall där politiker och byråkrater ändå försöker göra en ärlig avvägning blir resultatet ofta dåligt. För hur kan offentligt anställda funktionärer någonsin känna till de inblandade parternas värdering av de resurser som står på spel?

Ett unikt exempel på hur en sådan felaktig reglering avslöjades och åtgärdades utgör ett fall i Skåne på åttiotalet. En fabrik hade etablerats i närheten av ett litet samhälle och dess utsläpp innebar enligt de bosatta en stor olägenhet. Speciellt de som bodde i vindriktningen från fabriken klagade på att det luktade illa och att deras hus blev missfärgade av röken. Vidare var de bosatta oroliga för sin egen och sina barns hälsa. De var rädda att äta de grödor som odlades i trädgårdarna på grund av tungmetallerna dessa kunde innehålla.

Från fabrikens sida avfärdades kritiken som överdriven och man menade att en rening av utsläppen skulle innebära så höga kostnader att arbetstillfällen hotades. Politikerna övertygades i det här fallet av fabriksledningen, som sannolikt var skickligare i sin lobbying. Fallet uppmärksammades av Björn Gillberg och hans miljöcentrum som började göra efterforskningar för att fastställa de skador fabriken ställde till med.

I motsats till vad man från fabrikens sida hävdade så uppmättes tämligen höga doser av giftiga ämnen i folks trädgårdar. Det starkaste beviset på fabrikens skadeverkningar utgjorde dock det faktum att villapriserna i det drabbade området hade sjunkit betydligt i förhållande till de som rådde i den mer förskonade delen av orten. Genom att summera kostnaderna för de boende i form av denna värdeminskning kunde man så lämna in ett skadeståndskrav mot fabriken.

Inför detta faktum fann fabriken det billigare att rena sina utsläpp och därmed förbättra miljön för de boende. Den enligt de nationalekonomiska skolboken bästa lösningen; att man bör rena ett utsläpp om kostnaderna för utsläppet överstiger priset att rena det var nu uppfyllt. En rationell lösning på problemet som de politiska reglerarna inte lyckats åstadkomma hade nu skapats med stöd av äganderätten.
 

Äganderätten hjälper oss att hushålla med resurserna

När någon äger en resurs har denne alltid ett intresse av att förvalta resursen på ett sådant sätt att den ger maximal avkastning. Många tror att detta profitintresse leder till kortsiktighet och därmed utplundring av naturresurser. Ingenting kan vara mer felaktigt. Tvärtom är utplundring och kortsiktighet ett resultat av att äganderätter ignoreras och marknader förstörs. En person som exempelvis äger en oljekälla drar snarare ner på utvinningen än ökar den om det börjar råda knapphet på olja. Skälet är enkelt: En tilltagande knapphet leder alltid, om marknaderna inte regleras, till högre priser i framtiden. Det ligger därför i oljeutvinnarens intresse att spara på sin resurs som i framtiden kommer generera en högre vinst.

Vidare leder fria marknader och äganderätter till en stimulans för entreprenörer att komma på nya och effektivare sätt att använda resurser. När Nationalekonomen Jevons på 1860-talet förutspådde att kolet skulle ta slut inom några decennier så innebar detta, även om profetian visade sig felaktig, till att driftiga entreprenörer började se sig om efter andra alternativ. De enorma profitmöjligheter som låg i att upptäcka och utveckla nya energikällor ledde bland annat till att oljeindustrin växte fram. På liknande sätt kan vi idag se resultatet av oljekriserna på sjuttiotalet.

Opecs försök att genom minskad oljeutvinning driva upp priserna gjorde att bensinsnålare bilar utvecklades, kärnkraften byggdes ut och nya oljetillgångar i USA, Sydamerika och Nordsjön upptäcktes. Istället för att tvinga västvärlden på knä så satte man dess skickligaste entreprenörer i arbete med att hitta nya vägar att lösa energiförsörjningen. Något som förmodligen ledde till att Opec-länderna i det långa loppet förlorade på sin strategi, man skapade nya konkurrenter och minskade behoven av den produkt man ville sälja.
 

Enkla principer eviga sanningar

De enkla principer som William Forster Lloyd demonstrerade så klart för drygt 160 år sedan går igen i varje rationell analys av våra miljö och resursproblem. De är lika synliga i dagens situation med utrotningshotade djurarter och förorenade floder som i revbenen på de svältfödda kor som betade på Englands allmänningar.