Marknadskraften - Verkligheten bakom rövarbaronerna (Artiklar)

Sammanfattning: Att produktionens och handelns första stora hjältar var rövarbaroner och monopolister är en seglivad myt. Men den teoretiska grunden för tron på "monopolkapitalismen" är obefintlig. Och historiska studier visar att "rövarbaronerna" var bäst på en rättvis och fri marknad. Det är endast statliga privilegier, förbud och subventioner som har skapat verkliga monopol.

En av de stora myterna i amerikansk näringshistoria är att den bestått av ett antal stora industripampar, sk Robber Barons, som skott sig på allmänheten eftersom de haft monopol på sina områden. En relaterad myt, är att det är nödvändigt för staten att med regleringar (antitrustlagar) och subsidier aktivt ingripa i näringslivet, för att stävja "rövarbaronerna" och skydda marknaden.

Antitrustlagar är ett vanligt inslag i den amerikanska politiken och har varit så sen slutet av 1800-talet. Monopollagstiftning är naturligtvis inget unikt för USA men det är den amerikanska situationen jag skall fokusera på här. Lagarna är riktade mot företeelser som t ex kartellbildning, prisfixering, storproduktion,"osund konkurrens", konspiration, patentsammanslagning, prisdumpning, eller bara "storhet" i sig själv.

Dessa betraktas som monopolistiska handlingar och därmed konkurrensbegränsande. Syftet med monopollagstiftningen sägs vara att skydda och bevara den fria marknaden. Förespråkarna menar att på en helt fri marknad uppstår monopolsituationer som begränsar konkurrensen. Även många starka frimarknadsförespråkare stöder antitrustlagar.

Jag skall i denna artikel diskutera det tvivelaktiga med denna syn och denna politik. Själva beskrivningen av historien, som en monopoliserad marknad där endast statliga regleringar kan skydda konkurrensen saknar belägg och är helt felaktig. Så länge marknaden har varit fri har konkurrens funnits; problemen har uppstått då staten har gått in med diverse interventioner. De teoretiska grunderna bakom monopolteorin och därmed bakom antitrustlagarna är direkt felaktiga. Det är paradoxalt att reglera för att skydda en fri marknad...

Argumentationen mot antitrustlagar kan och bör föras på två plan. Först och främst det etiska: kan regleringarna rättfärdigas ur moralisk synvinkel och vilken moralsyn bygger de på? Dels det ekonomiska: vilka teorier ligger till grund för monopolbekämpning och vad är det praktiska resultatet av en sådan politik?

Det torde stå klart att från en naturrättsliberal ståndpunkt är antitrustlagarna omoraliska. Staten har ingen rätt att reglera marknaden. Dess uppgift är att skydda individer mot våld. Inte någon av antitrustlagarnas angreppspunkter syftar till att hindra sådana rättighetskränkningar. Om varje människa har rätt till sitt liv, har hon också rätt att bestämma vem hon vill handla med och på vilka villkor. Antitrustlagarna baseras på en kollektivistisk moralsyn, som saknar detta naturrättsliga perspektiv. Här är det ofta utilitaristiska hänsyn som förs fram, "samhällsnyttan". Det är här det antagna målet att skydda konsumenterna kommer in, något som dock sällan eller aldrig blivit konsekvensen. Så även om man förespråkar en kollektivistisk syn, är antitrustlagarna förkastliga, då dessa inte uppfyller de tänkta funktionerna, utan oftast får motsatt effekt.

En annan etisk synpunkt som bör tas upp i sammanhanget är antitrustlagarnas flexibilitet och vaga utformningar. Mycket av tolkningsförfarandet hamnar hos domstolarna. Resultatet har blivit att betydelsen skiftat från år till år och från fall till fall. Situationen blir naturligtvis mycket svår för företag när de ej kan veta vad som är lagligt och inte. Politiken blir till stor del retroaktiv, något som är uttryckligen förbjudet i den amerikanska konstitutionen.

När vi diskuterar monopol är det oerhört viktigt att skilja på tvångsmonopol, där någon har ensamrätt på marknaden och en monopolliknande situation, där någon dominerar på marknaden utan tvång. För den senare finns egentligen ingen anledning att använda beteckningen monopol, men dessvärre görs oftast inte denna skillnad i samhällsdebatten.

På en fri marknad är tvångsmonopol en omöjlighet. Endast med lagar och med tvång kan man upprätta och upprätthålla en position där det är omöjligt för andra att ta sig in på marknaden. Avsaknaden av tvångsmonopol garanterar dock inte med självklarhet förekomsten av konkurrerande företag. Det är möjligt att ett företag har så gott som hela marknaden. Vad som inte kan förekomma är att detta företag kan använda sig av "monopolistiska" metoder, utnyttja sin ställning och höja priser, eller begränsa tillgången. Sådana handlingar ger upphov till att nya producenter ger sig in på marknaden med lägre priser, eller att konsumenterna söker sig mot alternativa varor. Enda sättet att förbjuda tillträde till marknaden är genom lag. Tvångsmonopol kan, och har endast tillkommit med statens hjälp, i form av licenser, subventioner, särskilda lagar, privilegier etc.

Om ett företag har en stor andel av marknaden, och lyckas hålla borta konkurrenter med effektivitet och låga priser — vilket är det enda sättet att uppnå och behålla en sån position och då endast för en kort tid — är detta till fördel både för företaget och för konsumenterna. Effektiviteten gör att företaget kan sälja mer och priserna måste som sagt hållas nere, för att förhindra nya företag att ta sig in med lägre priser. Även från en utilitaristisk synpunkt måste detta anses som positivt. Att reglera för att skydda mindre effektiva konkurrenter på bekostnad av de mer effektiva producenterna och på bekostnad av konsumenterna, kan inte rättfärdigas från något synsätt. Och det är sannerligen inte något skyddande av den fria marknaden.

I tanken bakom monopolpositioner och behovet av att bekämpa monopol ligger inte bara (eller borde inte) det faktum att ett företag är stort och har en stor marknadsandel. Det är de antagna negativa konsekvenserna för konsumenterna av detta man vill komma åt. Sådana konsekvenser är t ex höjning av priser och begränsning av tillgången. Om detta inte är fallet är det inte konsumenterna man skyddar utan konkurrenterna i sig. Dvs man skyddar ineffektivitet på bekostnad av effektivitet, vilket får konsekvensen att man skyddar ett företag som inte kan hålla låga priser, hög kvalitet, göra tekniska investeringar etc, på bekostnad av det företag som har dessa möjligheter. Istället för att konsumenterna skyddas är det de som får lida.

En av de mest extrema av de teorier som ligger till grund för monopollagstiftningen är "teorin om perfekt konkurrens", som uppkom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Sedan dess har en mängd mer moderata teorier vunnit mark.

Konkurrens, enligt denna teori, är inte vad vi normalt menar med ordet: en process där producenter tävlar om konsumenterna genom att erbjuda bättre och/eller billigare produkter. I stället ses marknaden som statisk där ingen enskild producent kan påverka priset på den produkt man erbjuder, och där ingen "verklig" konkurrens existerar.

Teorin är baserad på följande förutsättningar. Marknaden består endast av producenter som är små i relation till den totala marknaden. Alla produkter på marknaden är homogena, vilket innebär att det inte spelar någon roll för konsumenterna vilken producent de handlar av. Resurserna är totalt mobila och kan med lätthet flyttas från produktion av en vara till en annan. Alla konsumenter och producenter har fullständig information.

Om samtliga dessa förutsättningar gäller, kan ingen enskild producent påverka priset på sina produkter. Priset bestäms av tillgång och efterfrågan på den totala marknaden. Inget företag kan sätta ett högre pris på sina produkter än marknadspriset. (Ingen skulle ju då köpa varan eftersom alla produkter är homogena och alla konsumenter har kunskap om alla möjliga alternativ.) Inte heller skulle en producent lägga sig lägre i pris eftersom han kan sälja alla sina varor till marknadspriset. Detta innebär att det inte finns något incitament till prisdumpning.

Möjligheterna för ett företag att maximera sin vinst är att producera det antal varor där marginalkostnaden matchar priset på en enskild produkt. (Marginalkostnaden är kostnaden för den sista producerade varan.) Om medelkostnaden för en produkt inom ett område är lägre än marginalkostnaden, och därmed lämnar utrymme för en vinst (utöver den lilla vinst som är inkluderad i marginalkostnaden), kommer marknaden att justera sig själv. Resurser omflyttas till den industrin från andra och därmed elimineras överskottsvinsten. Denna omfördelningsprocess bygger på ovan nämnda antaganden att informationen är fullständig och framför allt att alla resurser är totalt mobila.

Om denna beskrivna optimala situation skulle vara möjlig att uppfylla skulle alla resurser utnyttjas till fullo. Detta skulle, enligt antitrustförespråkarna, resultera i en optimal "välfärd för samhället". Om några producenter genom produktdifferentiering, sammanslagningar o dyl, kan begränsa tillgången eller höja priset skulle detta resultera i en "välfärdsförlust". Ett mindre antal varor till högre priser. Om staten kan hindra en sådan utveckling, t ex genom antitrustlagar, skulle det säkra och garantera fler varor till lägre pris.

Denna teori innebär att varje producent som kan påverka sina priser skulle vara en "monopolist". Idag tror få ekonomer på denna teori, och denna beskrivning av ekonomin. Trots detta ses den av många som en optimal situation att sträva emot, och i och med detta tror många att man måste reglera marknaden.

Denna modell är statisk och bortser från det dynamiska i marknadsprocessen. Den säger att ingenting händer och ingenting får hända på marknaden. Tekniska uppfinningar, ökad produktivitet, förändringar i folks önskemål etc har ingen plats. Man börjar med en given situation med fullständig information. Men är detta verkligen hållbart?

Om vi tittar på de fyra ovan nämnda förutsättningarna kommer vi se följande: En marknad bestående av små företag och helt homogena produkter är teoretiskt möjligt, men endast genom en stenhård lagstiftning och lika stenhård tillämpning. En statligt detaljreglering i produktion á la den hårdast tänkbara diktaturregim. Övriga förutsättningar — fullständigt och snabbt mobila resurser och total information för samtliga är inte ens möjliga i teorin. Men trots de enorma bristerna och de oriktiga antagandena i teorin ligger den delvis till grund för antitrustlagarna.

Ett vanligt uttryck i monopoldiskussioner är "inträdeshinder". Dessa antages göra det svårt eller omöjligt för konkurrenter att ta sig in på marknaden, vilket i sin tur anses skada konsumenterna. Två sådana hinder skulle vara produktdifferentiering och annonsering. Som vi har sett har dessa ingen plats i en "perfekt konkurrens". Informationen är ju redan fullständig — alltså inget behov av annonsering. I själva verket skulle det rubba den optimala situationen och därmed vara ojust konkurrens.

Men även många personer som förnekar teorin hävdar att annonsering kan skapa monopolpositioner och dessutom skapa onödiga kostnader för och behov hos konsumenterna. Detta är felaktigt och heller inte okritiserat. I själva verket är annonsering ett nödvändigt medel för nya företag som vill komma in på marknaden. De måste ju synas. Utan den informationen har konsumenterna liten möjlighet att välja annat än de stora välkända märkena. Annonsering skapar större marknader med större produktion och antal sålda produkter, vilket vanligtvis leder till lägre priser för konsumenterna.

Produktdifferentiering innebär fler alternativ för konsumenterna, en del till högre priser. Argumentet mot detta är att de högre kostnaderna för att producera dessa produkter stänger ute potentiella konkurrenter, och därigenom begränsas konkurrensen. Till syvende och sist är det ju dock konsumenterna som bestämmer vad de vill köpa och vad de är beredda att betala för en sådan produkt, och därigenom om det är lönsamt med denna typ av produktion. Det är alltså inte konsumenterna som skyddas av lagen utan endast producenter som inte har råd att producera de varor som konsumenterna vill ha.

En annan företeelse som antitrustförespråkarna vill reglera bort är risken för sammanslagningar, eller karteller. Tanken är här att ett antal producenter som går samman blir så mäktiga att de kan hindra andra potentiella konkurrenter att ta sig in på marknaden. Detta skall ske genom att de dumpar priserna varmed konkurrenter inte har råd att vara med i spelet.

Återigen kommer vi in på frågan: vem är det egentligen som skall skyddas? Förbjuder man detta förfarande är det ju sannerligen inte konsumenterna man skyddar, konsekvensen för dem var ju låga priser. Då menar man att denna kartell höjer priserna drastiskt när man slagit ut övriga konkurrenter. Ett sådant förfarande kommer dock åter att öppna marknaden för nya producenter som lägger sig på ett lägre pris. Det har i historien visat sig att sammanslagningar inte har kunnat överleva under en längre tid, de hotas av de nämnda utomstående krafterna, eller av interna problem.

En typ av produktion som anses särskilt sårbar för monopol är gruvindustrin och liknande råmaterialindustrier. Här menar man att det material som kan utvinnas ur jorden är begränsat. Hur det nu än förhåller sig med det, baserar sig detta resonemang på felaktiga antaganden, nämligen att en produkt eller ett ämne är oersättligt i en ekonomi, oavsett priset. En vara är endast relativt värdefull, jämfört med andra varor.

Ett exempel på detta är nickelindustrin. Ett företag, International Nickel of Canada, stod i början av 60-talet för mer än två tredjedelar av världens nickelproduktion. Trots detta tog man inte ut "monopolpriser". Varför utnyttjade man inte sin starka position? Svaret är enkelt. I verkligheten hade man en mängd konkurrenter, bland producenterna av andra material, som t.ex. aluminium och även från det ständiga utvecklandet av nya material. Liknande situation finner vi i kolbranschen. När priserna gick upp på kol, övergick man alltmer till gas och olja. (Rand, kap 5)

Samma typ av argumentation kan föras beträffande vad som brukar kallas tekniska monopol, eller tekniska källor till monopol. "Monopolistiska positioner" kan förekomma på endast ett fåtal områden, där ingångsinvesteringarna är extremt kostsamma. Dessa positioner kan upprätthållas endast under en kort period. Den tekniska utvecklingen förändras ständigt och därmed förändras också utbudet och efterfrågan. Som jag nämnt ovan är ingen produkt oersättlig oberoende av priset. Man måste också tänka på att en producent som lagt ner stora pengar i ingångsskedet, måste ha ett långt perspektiv för att kunna få tillbaka på sina investeringar, han är därför beroende av ett bra förhållande till konsumenterna.

Monopollagarnas historia tar sin början på 1880-talet. Kraven på lagstiftning började höras i och med järnvägsbyggandet i västra Amerika. Den problematiska situation som skapade dessa krav var helt grundad i statliga ingripanden; man hade ropat på staten för att få till stånd järnvägar där det ännu inte ansågs lönsamt. Detta gällde en transkontinental linje över till västkusten. Subventioner och privilegier skapade en situation där konkurrensen inte fungerade, och resultatet blev undermåligt (mer om detta nedan).

Paradoxalt nog försökte man lösa problemet genom att än en gång ropa på statlig intervention. "The Interstate Commerce Act" antogs 1887. De sjukdomssymptom som skapats av statlig inblandning skulle botas med samma medicin. Dessa lagar kom sen att skada den fria marknaden på ett dödligt sätt och gör det än idag.

Den första verkliga antitrustlagen kom till 1890 — "Sherman Act". Det är allmänt ansett att syftet med denna lag var att skydda konsumenterna mot höga priser. Att detta verkligen var senator Shermans avsikt är möjligt och till och med troligt, han hade själv med detta som syfte i sitt lagförslag. Dock återfinner man inte detta syfte i själva lagen som stiftades av kongressen. Dessutom har frågan om höga eller låga kostnader för konsumenterna inte varit av vikt i praktiskt taget något fall vid tillämpningen av lagen. Företag anklagade för kartellbildning har i vissa fall försökt försvara sig med att visa att deras priser ej har höjts samt att tillgången ej begränsats; tvärtom så har resultatet varit det motsatta. Detta har dock totalt ignorerats av domstolar och kongress.

Första testet av Sherman Act kom med the E C Knight Case 1895. Här var det den amerikanska sockerindustrin som anklagades för att försöka köpa upp marknaden och skapa sig dominans. The American Sugar Refining Company hade vid denna tidpunkt 95 procent av marknaden.

Förvisso friades företaget med bl a hänvisning till att det inte fanns någon avsikt att skapa en monopolsituation, men det intressanta i detta fall är att redan innan fallet avslutats hade American Sugars marknadsandel sjunkit till 85 procent, och 1927 var den nere på ca 25 procent. (Armentano s 49f)

Konkurrensen justerade marknaden helt oberoende av antitrustlagarna. Förklaringen var helt enkelt vanliga konkurrensmedel som gjorde det lätt för nya företag att ta sig in på marknaden. En monopolliknande position kunde inte upprätthållas för en längre tid. Tittar man dessutom på statistiken över priserna på socker under dessa år, finner man att den korta perioden av hög marknadsandel för American Sugar, inte hade någon märkbar effekt på priset.

En av de industrier som ofta betraktas som dominerad av monopolism är oljeindustrin. Familjen Rockefeller ses ofta som ett typexempel på "Robber Barons". Inom oljeindustrin rådde en fri marknad fram till början av 1900-talet. Rockefellers Standard Oil hade dominerat sedan årtionden. Företaget hade gjort stora investeringar och skapade sig möjligheter på bl a tekniska områden som mindre företag inte klarade av. En enorm effektivitet karaktäriserade Standard Oil, vilket också avspeglade sig i låga priser, glädjande nog för konsumenterna. Rockefellers måtto var att vara bäst till lägst pris! Med syfte att undgå lagar som hotade kontrollen över de många företag som Standard Oil ägde, provade man, 1882, på en ny typ av decentraliserad organisation — trusten. Tio år senare började anklagelserna mot, och förföljandet av The Standard Oil Trust.

Intressant att titta på är prisutvecklingen på olja. På toppen av Standard Oils antagna monopolistiska kontroll nådde priserna på raffinerad olja de lägsta nivåerna i historien. Några "monopolpriser" var det alltså inte tal om, inte heller skedde någon begränsning av tillgången.

Mellan 1896 och 1911 förändrades oljemarknaden dramatiskt. Efterfrågan kom alltmer att ligga på andra oljeprodukter än som tidigare fotogen, och Standard Oil förlorade en stor del av sin marknadsdominans. Industrin var under stark expansion, och en mängd nya företag slog sig in på marknaden. Standard Oils oljeproduktion i andel av den totala marknaden sjönk t ex från 34 procent 1898 till 11 procent 1906. (Armentano s 67)

Det finns vid denna tidpunkt inget som tyder på att Standard Oil skulle ha en monopolposition. Priserna sjönk dessutom konstant. Trots detta startades en process mot företaget 1906. Detta skedde under en period av generell motvilja och angrepp mot "Big Business", och Standard Oil blev ett favorithatobjekt bland journalister, trots avsaknaden av det man kunde finna i många andra branscher, som politiska skandaler och förmåner (som punktvisa skattelättnader, subsidier eller direkta markgåvor). Standard Oil dömdes att upplösas i sina ursprungliga delar. Man kunde dock inte ge några hållbara skäl, och någon diskussion om vad Standard Oil handlande hade för konsekvenser på marknaden fördes inte. Det viktiga var att en trust av detta slag ansågs med nödvändighet begränsa handeln.

Under första världskriget förändrades återigen oljemarknaden, men denna gång med statens hjälp. Från och med nu kom oljeindustrin att jobba i nära samarbete med den amerikanska staten. Under kriget var syftet att säkra tillgången på olja för försvaret, och produktionen reglerades hårt. Statliga organisationer kom att styra oljeindustrin i form av en kartell och man kunde eliminera konkurrens. Detta arrangemang fortsatte under mellankrigstiden, även de ledande inom oljeindustrin var mycket drivande. Den statliga kontrollen ökade ytterligare under "depressionen". Den fria eran var definitivt över i oljeproduktionens historia, och därmed också den verkliga konkurrensen och de ständigt sjunkande priserna.

I den amerikanska historien är det de statliga eller statligt understödda företagen, som skapat monopolpositioner och även resulterat i de stora misslyckandena. När staten sedan gått in för att rätta till och reglera förvärras situationen och de privata företagen, de framgångsrika entreprenörerna har fått lida, och med dem konsumenterna.

Ett utmärkt exempel, som även nämnts tidigare är järnvägarnas expansion under andra halvan av 1800-talet. Krav på transporter västerut började höras, och staten tog sig an att subventionera en transkontinental järnväg. Två företag, Union Pacific och Central Pacific fick i uppgift att bygga hälften var mot löfte om land för mängden järnväg de lade. Detsamma gällde för lån, olika summor för olika terräng (ju bergigare, desto mer pengar) Året var 1862.

Incitamentet var snabbhet i stället för effektivitet och kvalitet, vilket resulterade i en mängd problem. I stället för att välja den kortaste vägen byggde man i krokar och kullig terräng. Man använde sämre material bl a beträffande järnet. Det amerikanska järnet var billigare men av lägre kvalitet än Bessemerstålet. Dessutom krävde staten att man skulle använda amerikanskt järn. Ett sämre trävirke användes också, som man tog där man fann det.

I jakten på subsidier fanns inte tid att vänta på goda förhållanden. Räls som lades direkt på isen fick läggas om på våren. Överhuvud taget var kvalitet nedprioriterat vilket skapade stora problem och kostnader. Man såg inte framåt, det gällde bara att hinna lägga så många mil räls som möjligt. Mot slutet lade de två företagen till och med räls parallellt. Andra resultat av bygget var ekonomiska skandaler, korruption mm. I denna subventionerade situation var det också möjligt att ta ut monopolpriser vilket i sin tur ledde till statliga regleringar.

Båda företagen var inblandade i stora skandaler och Union Pacific gick i konkurs 1893. Ett tredje företag, Northern Pacific, slog sig på den norra delen av landet. Henry Villard byggde med statliga subsidier en linje, med avsikt att locka turister. Han valde sceniska vyer och byggde hälsoanläggningar längs linjen. Northern Pacific gick i konkurs. Det fanns inte någon marknad för Villards idéer, dessutom kunde han inte mycket om järnvägar. Liksom hos de två förra företagen jagades här subsidier, vilket resulterade i dålig konstruktion.

Var det då omöjligt att lyckas bygga en järnväg utan statlig hjälp? James J Hill skulle visa att så icke var fallet. Han gav sig också i kast med den norra delen, men hans visioner — och därmed hans tillvägagångssätt — skilde sig radikalt från Villards. Hill såg möjligheterna att utveckla de nordvästra staterna, och därigenom utvecklas med dem. Han satsade på kvalitet och effektivitet, och fick inte några statliga subsidier. Han satsade pengar på att utveckla jordbruk längs den tänkta vägen, han valde noggrant väg som skulle löna sig, och han använde kvalitetsprodukter, som Bessemerstålet. Hill tänkte långsiktigt. Allt detta medan han konkurrerade med det statligt subventionerade Northern Pacific.

Hills företag var en succé, men han kom snart att få problem med statliga regleringar och lagar. De stora ekonomiska problem som de statligt subventionerade linjerna hade, försökte man lösa genom högre priser, vilka kom att ligga över Hills priser. På grund av de låga priserna anklagades då Hill för osund konkurrens och krav restes på regleringar. Interstate Commerce Act kom till stånd. Det blev olagligt att ge rabatter, något som fick allvarliga konsekvenser för utrikeshandeln, liksom för amerikanska medborgare.

Hill var aktivt engagerad i handeln med utlandet. Han satsade mycket på handel med Kina och Japan. 1906 stiftades The Hepburn Act, som gjorde det olagligt att ha olika avgifter för olika kunder, även i olika länder. Detta blev ett hårt slag för utrikeshandeln. Hills konkurrensmedel begränsades och den amerikanska exporten till Kina och Japan sjönk 40 procent mellan 1905 och 1907.

1901 skapade Hill Northern Securities Company. Han hade köpt upp resterna av statsstödda Northern Pacific efter konkursen samt tre företag i andra branscher. Sedan gick Hill samman med en Edvard H Harriman som köpt resterna av Union Pacific och ledde det effektivt. Priserna sjönk under de följande två åren.

Hill hade med ögonen på resultatet av E C Knigth-fallet inte sett någon fara med företaget, men där tog han fel. En av de stora i "trust-busting", Theodore Roosevelt, slog till. Hill försvarade sig med att handeln inte begränsades och att man inte utestängde någon från att bygga järnvägar västerut — men domen krävde upplösning av företaget. Bara själva förekomsten av ett stort företag räckte för en fällande dom. Det är tydligt att det även här är konkurrenterna som skyddats på konsumenternas och naturligtvis också på den enskilda entrepenörens bekostnad.

Historiker har menat att trots sina misslyckanden, så var de statligt subventionerade Union Pacific och Central Pacifics prestationer värdefulla och nödvändiga för "den sociala vinningen". Folket fick sin järnväg, som de inte annars skulle fått. Men fallet Hill visar att detta är fel. Var det inte snarare så att folket förlorade i kvalitet, när staten gav monopol till ett ineffektivt bygge som förhindrade effektiva konkurrenter på området? Dessutom resulterade hela historien som vi har sett i högre kostnader för passagerarna.

Till den som vill ha fler exempel på fall där antitrustlagarna slagit till och fått märkliga och oförsvarliga konsekvenser, rekommenderar jag Armentanos utmärkta bok Antitrust and Monopoly: Anatomy of a Policy Failure samt Folsoms The Myth of the Robber Barons, som ger en tydlig och mycket givande bild av skillnaden mellan marknadsentrepenörer och politiska entrepenörer. Jag kan inte nog understryka vikten av att man skiljer på dessa i debatten. Först då kan man förstå det problematiska med antitrustlagar och alla paradoxer dessa innebär. I varje fall där man kan skymta monopolistiska ställningar bör man söka efter statens inblandning, det kan vara allt från direkta statligt givna monopol till olika skatteregler, importregler mm.

Antitrustlagarna är fulla av motsägelser. En blandning av försök att, som man anger vara syftet, skydda konsumenterna och att samtidigt skydda andra konkurrenter från konkurrens, är exempel på en sådan paradox. Detta kan tydligt ses i inkonsekvensen i prisregleringspolitiken. Om ett företag sätter sina priser högre än andra företag riskerar de att fällas för "överpriser", på bekostnad av konsumenternas välfärd. Om priserna å andra sidan sätts lägre än hos andra företag, riskerar man anklagelsen prisdumping, dvs att man försöker pressa konkurrenter ut från marknaden.

Men inte nog med det. Det tredje alternativet, om priserna sätts på samma nivå som andra företag kan man riskera åtal för "prisfixering". Hur man än gör kan man aldrig vara säker på att komma undan, och överallt finns det populistiska, makthungriga politiker och avundsjuka konkurrenter som gärna använder sig av de luddiga antitrustlagarna för att tillfredsställa sitt lystmäte att förfölja framgångsrika företagsledare eller att göra sig av med obekväma konkurrenter.

Det som ytterst reglerar konkurrensen i en fri ekonomi är kapitalmarknaden. I en fri ekonomi söker sig kapitalet till de områden som ger högst avkastning. En fri marknad garanterar att en monopolist vars höga profiter orsakas av höga priser snarare än låga kostnader snart kommer att möta konkurrens. Effektivitet fungerar alltid exkluderande för några på marknaden, men ett sådant exkluderande är själva poängen med konkurrens.

Verkligheten bakom "rövarbaronerna"