Attacken på marknaden

Det finns vissa likheter mellan medicinmän och socialister. Båda kategorierna hämtar näring i en uppfattning bland "vanligt" folk som går ut på att allt hemskt beror på anonyma och dunkla krafter omöjliga att påverka för den enskilde individen. I medicinmännens värld är alltifrån missväxt till sjukdom ett resultat av onda andars gärningar. I socialistens mer sofistikerade värld har både problemen och orsakerna  bytt skepnad men dramaturgin är den samma.

Den moderna människan är inte beroende av jordbruket för sin överlevnad och sjukdomar har fått vetenskapliga förklaringar. Onda andar är det få som är beredda att åberopa men föreställningen, att något som upplevs som dåligt för den enskilda måste ligga i någons uppsåt är starkt förankrad. Det utrymme som försvunnit för denna tanke i den vetenskapliga världen har fått en mer koncentrerad verkan då den blivit över för att påverka synen på sociala skeenden.

När den lilla människan drabbas av sådant som arbetslöshet och sjunkande realinkomster så infinner sig de onda aningarna omedelbart. Vilka är det som driver våra företag i konkurs så att vi förlorar våra jobb? Vem är det som lägger beslag på alla de pengar vi en gång hade?
 

Dålig analys

Precis på samma sätt som medicinmannen förklarar för vilden att han fått missväxt men inte grannen därför att grannen offrat en gris i månsken, så är socialisten snar att peka på marknaden, unga valpar vid reuterskärmar och höga direktörslöner.

Den starka intuitiva föreställningen om att allt ont är någons avsikt gör att både medicinmän och socialister får sina förklaringar accepterade utan att någon kräver genomarbetade teorier eller belägg för deras påståenden.

Den pågående häxjakten i media på syndabockar till den vanlige Svenssons problem har fått många socialister att vädra morgonluft. Det hat mot kapitalismen som motiverar dessa människor utgör en aldrig sinande kloak rätt ut i nyhetsfloden. Marknaden får i socialisternas värld spela den roll som i medicinmannens värld spelas av onda andar. Precis på samma sätt som de onda andarna ibland gör sig synliga för den vanliga människan i form av den stock som gör att hon snubblar och bryter benet så kan marknaden också göra sig synlig och gripbar. I vardagen kan marknaden pekas ut som en förhatlig snorvalp på andra sidan jordklotet som med sin grabbiga spänningslystnad knäcker en stor brittisk bank och därmed höjer räntorna på, just ditt villalån.

Den rituella bålbränningen av dessa syndabockar som sker på de socialistiska tidningarnas ledarsidor utgör en nutida variant av häxprocesser. Den analys som vore så välbehövlig för att förstå de komplicerade skeendena på världens marknader ersätts med något som i det närmaste liknas vid de hat seanser som beskrivs i Orwells 1984: Hatseanser där folkets inbillade fiender i skepnad av tre extremt motbjudande skepnader som säger elaka saker under det att en extatisk publik skriker och kastar böcker mot den filmduk de projiceras på.

Det är svårt att beskriva de bilder som målas upp i de socialistiska tidningarna på något annat sätt. Exempelvis skriver tidningen Arbetet: "Därför blir det samlade beteendet likt ett raglande fyllo, som vinglar utan styrning. Men det är en fyllerist med förödande makt: när marknaden raglar skjuts valutor i och ekonomier sönder som med maskingevär, ofta helt slumpmässigt".
 

Viktigt att bemöta

Alla försök till att pedagogiskt redogöra för valuta marknadens funktionssätt har givits upp till förmån för hetsande smädelser. På varje hundratal som förkastar valutamarknaden, förefaller det, finns det på sin höjd en som något sånär ens kan redogöra för hur en sådan fungerar.

Hur man överhuvudtaget intellektuellt kan försvara en inställning som går ut på att man förkastar något man inte ens begriper sig på är det ingen som frågar. Likt det i början av den industriella revolutionen förekom att arga arbetare stormade fabriker och slog sönder maskinerna för att man trodde att de stal jobb går dagens socialister till storms mot valutamarknaden i syfte att tillintetgöra dess funktionssätt.

För varje upplyst liberal är det av största vikt att på ett tidigt stadium bemöta denna våg av missnöje innan den tar sig allt för destruktiva uttryck. En klar bild av valutamarknadernas funktionssätt är helt nödvändig för att kunna reda upp alla de missförstånd och vanföreställningar som hotar att skada marknadsekonomin. Så låt oss börja med en kortfattad redogörelse för att mot denna bakgrund sedan skärskåda de argument valutamarknadernas fiender ställer upp.
 

Valutor är som andra valutor

Det första man måste inse är att valutor är som vilka andra varor som helst i ekonomin och att de råder under samma ekonomiska lagar som dessa. Det som gör det hela aningen mer komplicerat är dock att folk efterfrågar valutor på lite annorlunda premisser än t.ex. tv- apparater. En tv-apparat köper man i syfte att konsumera, en valuta köper man för det mesta i syfte skaffa en tillgång som kan ge avkastning. Det kan handla om utländska värdepapper såsom obligationer och aktier, men också  kapitalvaror såsom maskiner eller tv-apparater vilka importören hoppas kunna sälja till förtjänst.

Efterfrågan på ett lands valuta avgörs därför ytterst av hur stor vilja det finns i utlandet för att köpa dess obligationer, maskiner och tv-apparater m.m. Om landets obligationer ger låg avkastning, maskinerna och tv-apparaterna är dyra så är det få som kommer att vara intresserade av att köpa landets valuta. Vad skall man med valutan till om det inte finns något vettigt att köpa för pengarna? Resultatet blir att efterfrågan på valutan sjunker och därmed också dess pris. Råder det motsatta förhållandet, att landets tillgångar är eftertraktade, blir naturligtvis också priset ett annat på valutan, nämligen högre.

När den svenska riksbanken hösten1992 tvingades låta kronkursen falla var det därför att ingen ville köpa svenska kronor. Priset på industrins produkter blev alldeles för högt för utlandet. När de räknade om priserna i sina egna och andra länders valutor fann de snart att det svenskarna hade att erbjuda kunde köpas billigare annorstädes. De höga räntor som svenska statsobligationer hade att erbjuda lockade heller inte till köp. Man litade helt enkelt inte på att den svenska staten skulle klara av att betala tillbaka pengarna man lånade den. Det fanns en risk att staten skulle försöka inflatera bort sina skulder. Erfarenheten av tidigare svenska devalveringar avskräckte också. Ingen ville få tillbaka sina lånade pengar i en valuta som mist en stor del av sitt värde.
 

Försvar av godtycke

Det enda sätt på vilken en nation har att försvara en godtyckligt satt kurs är att antingen höja räntorna så mycket att efterfrågan på dess räntebärande papper stiger, som man för att kunna köpa behöver nationens valuta för, eller genom att själv gå in och köpa den egna valutan och därmed pressa upp efterfrågan. Ingen av dessa metoder var hållbara för Sverige. Det gick inte att ödsla bort hur mycket pengar som helst på att stödköpa de kronor ingen ville ha. Räntenivån kunde inte heller den sättas hur högt som helst utan att allvarligt skada den svenska ekonomin. Fasta växelkurser innebär alltid att räntorna i ett land bestäms, inte av tillgång och efterfrågan på lån, utan av hur mycket som krävs för att försvara ett godtyckligt valt värde av valutan.

Fasta växelkurser innebär alltså att priset på tillgångar i olika länder till viss del bestäms av politikerna genom det värde de sätter på valutorna istället för av marknaden. Resultatet blir att produktionen och investeringarna förhindras att ske där de kan utföras till minsta möjliga kostnad för att istället utföras av de länder som har de förmånligaste växelkurserna. Det yttersta alternativet till fria valuta kurser är alltid kurser satta av staten, det vill säga fasta växelkurser.

När man klagar på att kronans värde dramatiskt förändras från den ena dagen till den andra måste man komma ihåg alternativet och dess konsekvenser. När staten bestämmer priset på en vara istället för marknaden blir det ofta fel, med förödande konsekvenser som följd.

I Sveriges fall har den fasta växelkursen en stor skuld till att den ekonomiska krisen blev så djup. Det räcker med att försöka föreställa sig vad som hade hänt om politikerna lyckats och marknaden förlorat i kampen om kronan. Hur hade det t.ex. sett ut för svensk industri med en 25% högre kronkurs? Med ett sådant perspektiv är det svårt att inte tacka valutaspekulanternas insatser hösten 1992. Hade inte de spekulerat fram ett marknadsmässigt pris på kronan är det svårt att se att dagens uppsving inom svensk industri skulle kunna existera.
 

Instabiliteten

Nu är det förvisso få som förespråkar en återgång till helt fasta växelkurser men det är samtidigt ovanligt att de flytande kurserna konsekvenser accepteras. Den spekulation som förekommer på en fri valutamarknad och som medför kraftiga kursrörelser kritiseras och röster höjs för att göra valutamarknaderna trögrörligare.

Vidare finns det de som menar att de fria kapitalrörelserna minskar politikernas handlingsfrihet och därmed är odemokratiska. De konkreta förslag att åtgärda dessa kraftiga rörelser brukar ofta gå ut på att man skall lägga en skatt på valutatransaktioner så att det blir mindre lönsamt att spekulera.

Den första premissen som ligger till grund för spekulationens kritiker och som måste utmanas är den som går ut på att de kraftiga kursrörelserna är skadliga i sig. Det tas ofta för givet att snabba prisförändringar skapar "instabilitet". Om man med instabilitet menar att saker förändras och inte alltid är som de alltid har varit är detta naturligtvis sant och knappast anmärkningsvärt. Det som gör begreppet intressant är dock att det inte är neutralt utan implicerar något negativt. Man skulle lika gärna kunna säga att valutakurserna är "dynamiska" eller "flexibla".

Så vad menas då med instabilitet och varför är det negativt? Eftersom kritikerna är så diffusa och mest ägnar sig åt övertalningsdefinitioner, dvs man beskriver verkligheten med termer som förser skeendena med en etikett som säger, "det här är dåligt" eller "det här är bra" är det svårt att se annat än psykologiska mekanismer i botten. Det staten inte har kontroll över och kan styra upplevs automatiskt som hotande.

Vidare förefaller det märkligt att snabba prisförändringar blir betraktade som så konstiga och oförklarliga när det handlar om valutor samtidigt som prisförändringar på råvaror, aktier mm inte ses som något konstigt eller hotande. Möjligtvis kan man här spåra vanans makt över tanken. Folk är helt enkelt vana att betrakta kronor som något man får x antal parasoll groggar för på Gran Canaria . När denna relation ändras upplevs det som att världen är i gungning och faror lurar runt hörnet.

På samma sätt som engelsmännen fick ångest när de insåg att de inte längre var medborgare i ett imperium får dagens svenskar ångest när de upptäcker att de inte länge tillhör ett av världens rikaste länder. Ett sådant säkert tecken är just när priset på parsollgroggen på Peppes Bodega närmar sig priset på samma grogg där den serveras hemma på stadshotellet i Säffle.
 

Försäkring mot osäkerhet

En mer relevant invändning mot rörliga växelkurser är att de snabba prisförändringarna skapar osäkerhet. Svenska företag vet helt enkelt inte vad deras betalningar till och från utlandet är värda. Denna invändning är naturligtvis helt korrekt men det är ingen allvarlig invändning och den talar varken för fasta växelkurser eller skatt på valutatransaktioner. Skälet är att det går att försäkra sig mot kursändringar. Genom att köpa valutaterminer kan man säkra en viss kurs till ett visst datum och därmed eliminera osäkerheten.

Denna försäkring är visserligen en kostnad men endast marginell. Jämför man den med det pris svenska företag har fått betala för försvaret av den svenska växelkursen rör det sig om småpengar. Det är vidare inget argument för en omsättningsskatt. En skatt på spekulationer skulle nämligen göra terminerna dyrare. De som utfärdar terminerna är spekulanterna. Det är de som är villiga att ta på sig omfattande risker i hopp om att tjäna stora pengar. Blir dessa personers verksamheter beskattade kommer de naturligtvis bli tvungna att ta mer betalt för att axla företagens valuta risker.
 

Hot mot demokratin?

Ett vanligt argumenten mot valutamarknaderna är att de utgör ett hot mot demokratin. De har nämligen tagit makten från politikerna. Föreställningen grundar sig förmodligen i det faktum att politikerna brukar motivera sina tilltag med att marknaden kräver det. Vi kan inte göra det ena  och det andra eller vi måste göra si eller så därför annars stiger räntan/sjunker kronan, hör man ofta politiker säga.

Att tolka detta som att det är marknaden som har makten och inte politikerna är naturligtvis fel. Politikerna kan ju fatta vilka beslut som helst, de har all frihet i världen. Däremot kan de inte råda över konsekvenserna. Om de vill eftersträva vissa mål måste de ta hänsyn till realiteter. Vill de ha en låg ränta måste de vidta vissa åtgärder och undvika andra eller som de själva uttrycker det, om vi inte gör si eller så reagerar marknaden på ett visst sätt.

Att få detta till att vi lever i marknaden diktatur som vissa på vänsterkanten hävdar är naturligtvis fel. Det är lika intelligent som att hävda att marknaden bestämmer över politikerna när konsumtionen av cigaretter går ned då tobaksskatten höjs. Naturligtvis är det marknadens lagar som gör så att efterfrågan går ned när priset går upp. Men att säga att Svensson på gatan härskar över politikerna därför att han köper mindre av en vara när priset går upp är att ta i.

Detta är dock precis vad vänstermänniskorna gör när de hävdar att marknaden styr Sverige då amerikanska pensionärer kräver högre ränta för att låna ut sina pengar till den skuldtyngda och opålitliga staten Sverige. Den utlänning som inte vill låna ut sina pengar till svenska AMS projekt är i vänsterns ögon än potentiell diktator. Att svenska folket som netto inte lånat ut någonting till utlandet i så fall måste vara ett av de mest diktatoriska folken i världen har man inte reflekterat över.
 

Konspirationsteorier

Överhuvudtaget tycks vänstern av idag helt ha övergivit det analytiska tänkandet. Den förefaller istället att leva kvar i en mytologisk värld där onda krafter (kapitalister) står i ständig kamp mot de goda (den aktiva vänstern). Allting tolkas sedan i dessa termer. De vaga observationer som görs framför tv-apparaten, radion eller tidningen får räcka som empiriskt stoff. Den känslomässiga reaktion som dessa intryck väcker utgör den enda grunden för en ståndpunkt.