Ojämlikheten synad

Den viktigaste skiljelinjen mellan nyliberaler och socialister är synen på inkomstfördelningen i samhället. För en nyliberal är frågan varför människor har olika inkomster betydligt viktigare än frågan vilka inkomster människor har. För en socialist råder det motsatta förhållandet. Att människor inte avviker allt för mycket i förhållande till varandra i fråga om inkomster är för denne den viktigaste frågan. Ökad ojämlikhet ses alltid som någonting ont.

För att inse hur stort genomslag den socialistiska uppfattningen fått i Sverige räcker det att se att det räcker för en debattör att påpeka att inkomstskillnaderna ökat i ett visst samhälle för att allt  positivt som kan ha inträffat under samma tidsperiod i detta samhälle skall ignoreras. Syftet med den här artikeln är att nyansera bilden av ojämlikhet samt att granska några av socialisternas paradexempel på ökade klyftor.
 

Två samhällen

Föreställ er två samhällen med olika mönster för inkomstfördelningen.
I det ena landet, Liberalia, finns det tio olika inkomstgrupper med stora skillnader sinsemellan. I tiondelen med de lägsta inkomsterna tjänar man en milton i timmen, i nästa två milton och så vidare till det högsta inkomstskiktet där man tjänar tio milton i timmen.

I det andra landet, Egalia, finns det också tio inkomstgrupper men här är skillnaderna mellan grupperna mindre. De längst ned på skalan tjänar en och en halv milton i timmen men med en stegring på bara en halv ytterligare inkomstenhet per inkomstskikt med en högsta möjliga inkomst på sex milton som resultat.

Frågan är nu, vilket samhälle som är mest rättvist?

En ryggmärgsmässig jämlikhetsivrare skulle förmodligen hävda att Egalia är det rättvisaste samhället eftersom skillnaderna här är mindre. En naiv utilitarist skulle å andra sidan svara Liberalia, där de totala inkomsterna och därmed det totala välståndet är högre.
Vem av dem skall vi ge vårt stöd?
 

Rörlighet ger jämlikhet över tid

Antag nu att mer fakta kommer fram i målet. Det visar sig att i Liberalia finns en mobiltet mellan inkomstgrupperna, låt oss för att dra saken till sin spets anta att mobiliteten är perfekt så att alla individer i nästa period med lika stor sannolikhet kan hamna i vilken annan inkomstgrupp som helst. Samtidigt antar vi att man i Egalia lever under ett konsekvent genomfört kastsamhälle så att det här inte förekommer någon mobilitet alls.

I detta läge kan vi föreställa oss att värderingen av de olika samhällena förändras. Egalia blir i detta läge plötsligt ett mer ojämlikt samhälle eftersom en enskild människas förväntade livsinkomst här varierar kraftigt från person till person vilket den inte gör i Liberalia. Utilitaristen och den ryggradsmässiga jämlikhetsivraren torde alltså nu kunna enas om att Liberalia är det bättre samhället.

Eventuella dissidenter är trygghetsnarkomanen som nu förespråkar Egalia eftersom variationerna över livets gång där är mindre. Ett annat fall där jämlikhetsivraren kan komma att ändra sin värdering är en situation där Egalia ändras så att de totala inkomstskillnaderna i Egalia fortfarande är mindre än i Liberalia men att det för den allra fattigaste inkomstgruppen i Egalia är sämre än för den fattigaste gruppen i Liberalia.
 

Rättvisa är inte jämlikhet

Låt oss nu förstöra den tråkiga konsensus som uppstått mellan våra två fiktiva figurer och göra om premisserna ytterligare en gång så att vi inför samma genomsnittsinkomst i Egalia som i Liberalia men behåller den större ojämlikheten i Liberalia. Vi tillför dessutom en extra aspekt på inkomstfördelningen så att man i Liberalia rör sig uppåt i inkomstskalorna beroende på hur mycket man tillfört i produktionen medan man i Egalia hamnar i sin inkomstgrupp helt slumpmässigt.

I detta läge blir svaret från jämlikhetsivraren utan tvekan ett stöd för Egalia emedan utilitaristen nu börjar sväva på målet. Behovsfördelningen bör ge större nytta men effekterna på den långsiktiga ekonomiska tillväxten är mer tveksamma. En ytterligare aspekt på inkomstfördelningen tycks krävas. Vem är det egentligen som har rätt till de värden som skapas i ett samhälle?

Det är här nyliberalen kan fylla luckorna i resonemangen då den grundläggande frågan enligt nyliberalismen inte är mönstret för inkomstfördelningen som är viktigast, utan hur mönstret har uppstått. Är fördelningen ett resultat av individers strävan att förbättra sin egen eller andras position genom frivilliga byten med privat egendom som förvärvats på ett rättmätigt sett så måste denna fördelning betraktas som rättvis.

Som framgår av resonemanget ovan så är det otillräckligt att värdera ett lands inkomstfördelning enbart utifrån hur stor del av inkomsterna som tillfaller olika inkomst skick. Exempelvis kan det, som visades i det andra exemplet, vara fullt möjligt att en ökad inkomstspridning som åtföljs av en ökad mobilitet ökar jämlikheten i individernas livsinkomst. Vidare torde alla vara överens om att orsakerna bakom ojämlikheten i ett visst specifikt land spelar stor roll. Hurvida inkomstskillnaderna vidgats därför att en viss grupp ökat sina arbetsinsatser eller därför att staten delat ut monopolprivilegier till vissa grupper av företagere bör väl spela en avgörande roll för vår bedömning?

De senaste tjugo åren har ojämlikheten i inkomster ökat i nästan alla västländer. Särskillt uppmärksammad har utvecklingen varit i USA och Storbritannien. Kanske speciellt intressanta är dessa exemel då de ofta förs fram i den politiska debatten som bevis på vilka förödande effekter "nyliberal" politik har. Efter det som sagts är den naturliga utgångspunkten att börja titta på hur situationen verkligen ser ut och sedan försöka förklara dessa ökade inkomstskillnader, för att först därefter ta ställning till om de är rättvisa eller ej.
 

Det amerikanska exemplet

1992 tjänade de rikaste 20% av hushållen 11 gånger så mycket som de fattigaste 20% att jämföra med 7,5 gånger så mycket 1969. Under samma period sjönk de fattigaste 10% inkomster med 11% samtidigt som de rikaste 10% åtnjöt en inkomstökning på 18%. Ett bevis som på att man under Reagan-åren tog från de fattiga och gav till de rika?

Många på vänsterkanten brukar framhäva just detta men det visar sig att orsakssambanden är betydligt mer komplicerade än så. Exempelvis förklaras hela 40% av de ökade löneskillnaderna på en förskjutning i företagens efterfrågan från okvalificerad till kvalificerad arbetskraft. Det senaste decenniet har den löneökning som en 25-34 årig amerikan kan räkna med till följd av att hon har högskoleexamen, jämfört med bara gymnasieexamen, ökat med 30%. En förskjutning som skett samtidigt som det statliga skolsystemet producerat alltfler elever med undermåliga kunskaper.

Denna utveckling har sannolikt spätts på av det ökade utbudet av okvalificerad arbetskraft som skett till följd av att många kvinnor som tidigare stannat hemma med barnen varit tvungna att söka sig ut på arbtsmarknaden då en försörjare i form av en arbetande man ofta saknats. Detta har bidragit till den kraftiga ökning i antalet arbetande på den amerikanska arbetsmarknaden som skett under de senaste 20 åren. I början av sjuttiotalet arbetade 85 miljoner amerikaner jämfört med dagens 120 miljoner. (I Europa har ökningen under samma period varit marginell). En fantastisk ökning som, enligt lagen om tillgång och efterfrågan, hållit nere lönerna.

Den andra viktigaste orsaken till de ökade inkomstskillnaderna är den kraftigt förändrade familjebilden. Hela 35% av de ökade inkomstklyftorna förklaras med att fler hushåll än någonsin tidigare bara har en försörjare. En direkt konsekvens av att USA har den högst skillsmässofrekvensen i världen.

Detta är samtliga faktorer som gör det svårt att göra varken Ronald Reagan eller nyliberalismen skyldiga till, särskilt som inkomstskillnaderna började öka tio år innan Reagan kom till makten.
 

En fattig är inte alltid fattig

Man måste också vara försiktig när man jämför fattigdomsbegrepp mellan olika länder. Enligt vissa definitioner räknas alla som tjänar mindre en halva genomsnittsinkomsten i ett land som fattiga. Ett mått enligt vilket 18% av alla amerikaner skulle vara fattiga att jämföra med 6-9% för länder som Storbritanien, Frankrike, Tyskland och Sverige.

Men om man tar en halv amerikansk genomsnittsinkomst och konverterar den till ett belopp som ger samma köpkraft i jämförelseländerna visar det sig att fler än 18% i samtliga europeiska stater skulle falla under denna inkomstnivå. Som kuriosa kan nämnas att hela 24% av svenskarna skulle betraktas som fattiga med amerikanska mått, dvs skulle ha en köpkraft lägre än eller motsvarande en halv amerikansk genomsnittsinkomst.

Man bör heller inte förledas att tro att de fattigaste blivit fattigare bara för att inkomstandelen bland dem med de 20% lägsta inkomsterna vid en viss given tidpunkt sjunkit. När man följer enskilda individer visar det sig tvärtom att de flesta av dem som är fattiga vid en viss tidpunkt senare lyckas klättra upp på inkomststegen.

Exempelvis hade hela 86% av alla som tillhörde de fattigaste 20% 1977 klättrat upp i skalorna 10 år senare och 15% hade tagit sig ända upp till den rikaste femtedelen på skalan. Den genomsnittliga inkomstökningen för en medlem av gruppen "de 20% fattigatse 1979" var därför hela 75%. Ett annat exempel på den sociala rörligheten i USA visar en undersökning för perioden 1969 till 1978 som visade att endast 2,6% av befolkningen hade varit fattiga längre än 8 år i rad samtidigt som hela 24,4% av befolkningen hade varit fattiga åtmintone någon tid under perioden.
 

Det brittiska exemplet

Den allra kraftigaste ökningen av inkomstskillnader som skett inom OECD har inträffat i Storbritannien efter 1977. Från att ha haft en jämförelsevis låg inkomstojämlikhet är man idag på samma nivå som Frankrike. De 20% rikaste hade 1992 en 7 gånger högre nettoinkomst än de 20% fattigaste. Till skillnad från USA har denna ökade ojämlikhet emellertid inte skett parallellt med att inkomsterna minskat i något inkomstskikt. Tvärtom ledde den kraftiga ekonomiska tillväxten som följde Thatcher-eran till att inkomsterna ökat i alla ändar av skalan.

Under perioden 1973-1992 har de fattigaste 10% ökat sina inkomster med ca 10%, medelinkomsttagarna med 30% och de rikaste 10% med 55%. Till viss del kan detta förklaras med sådant som att den högsta marginalskattenivån sänkts från häpnadsväckande 98% till 40%.

Men som viktigaste faktorer utgör de ökade löneskillnaderna som möjliggjorts genom att man till viss del avreglerat arbetsmarknaden. (Storbritannien var liksom USA tämligen ensamt bland de västeuropeiska länderna om att få ned arbetslöshetsnivåerna från 10-14% till det halva under åttiotalet.) Liksom i fallet med USA och förmodligen de flesta andra länder så beror dessa ökade löneskillnader på en förskjutning i företagens efterfrågan från okvalificerad till kvalificerad arbetskraft.
 

Rättvis ojämlikhet?

Är ökningen av inkomstskillnaderna som skett i USA och Storbritanien rättvisa ur nyliberal synvinkel?

Som främsta orsak till att ojämlikheten ökat framstår större löneskillnader och förändringar i familjestrukturen. De ökade löneskillnaderna tycks ha sitt ursprung i en förändring i företagens efterfrågan på kvalificerad arbetskraft på bekostnad av efterfrågan på okvalificerad arbetskraft. Men också delvis som en konsekvens av att de statliga utbildningssystemen havererat och därmed producerat en allt större mängd unga människor med undermåliga färdigheter.

Beträffande den förändrade familjestrukturen är orsakerna oklara. Somliga hävdar att det beror på att staten i många fall undergrävt familjens ställning men det är också möjligt att det är fråga om en i grunden positiv förändring, där människor i allt större utsträckning vågar bryta sig fria från föråldrade normer för att i stället forma sina liv i enlighet med egna önskemål. Det krävs ett ganska stort mått av "folk vet inte sitt eget bästa"-mentalitet för att hävda att de som väljar att separera skulle få det bättre om något utomstående krav tvingade dem att hålla ihop.
 

Rättvisan sitter inte i sifferuppgifterna

Sammantaget är det därför rimligt att anta att de ökade inkomstskillnaderna beror på en blandning mellan människors frivilliga val på marknaden och till viss del ett haveri för de statliga utbildningssystemen. Eventuellt kan även andra orsaker som inte ger sig till känna i grovmaskiga statistiska kartläggningar vara viktiga.